OBS! Spoiler
Det är kanske förståeligt att man inte kommer ur en upplevelse, som den unga Lucie Jurin varit med om, utan både kroppsliga och själsliga ärr. Exakt vad den unga flickan blivit utsatt för vet varken vi i publiken, läkaren på barnhemmet där hon befinner sig eller polisen. Det enda vi vet är att hon i svårt skadat tillstånd flytt någon slags tortyrkammare.
Fortsätt läsa ”Martyrs (2008)”
Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)
Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”
Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)
Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”
Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)
Fortsätt läsa ”X2: Wolf Hall (2009 & 2015)”
alt. titel: Whiplash: Música y obsesión
Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.
Fortsätt läsa ”Whiplash (2014)”
I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.
Fortsätt läsa ”X2: Mo Yan (1987 & 1988)”
Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.
Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.
Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.
Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.
Rörliga bilder och tryckta ord 