You are currently browsing the tag archive for the ‘Tortyr’ tag.

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Men Otto von Kleist hade fler strängar på sin tortyrlyra – han gillade också att bränna häxor. En av dessa var Elisabeth Hölle som dock kastade en förbannelse över den blodige baronen innan hon dog. Med hjälp av en besvärjelse kan baronen väckas till liv, men enbart i syfte att lida samma tortyr som han utsatte sina offer för. Den besvärjelsen har nu Peter lyckats snoka upp och tycker att det skulle kunna vara en kul grej att testa den. Peters släkting Karl varnar den unge mannen för att leka med det ockulta, men säg den förbannelsenyfikne som lyssnar på sådana råd?

Midnattsbesvärjelser visar sig också vara ett utmärkt raggningsknep eftersom Peter får sällskap av Karls student Eva, vilken arbetar med renoveringen av Otto von Kleists massiva schloss. Orden ”Kunik Sator Holmat!” besvaras av en illavarslande klockklang och hasande steg i korridoren…

Ok, här har Mario Bava definitivt lämnat samtidsgiallon med kärva storstadsgator och handskklädda mördare. Så mycket mer gotiskt än ett tyskt slott, stormar och en återuppstånden elaking i slängkappa kan det knappast bli.

För min del blev dock Bavas Baron Blood inte alls samma uppenbarelse som Blood and Black Lace. Jag saknar mycket av den visuella ambitionen och utan den blir det plågsamt uppenbart att själva historien inte är mycket att hurra för. Baronen mördar folk lite till höger och vänster, ibland finns det en anledning till att han ger sig på dem men lika ofta är offret en slumpartat drängfull bonde (vilken på allvar faktiskt skrålar ”Raj, raj, raj”).

Det finns också antydningar som inte leder någonvart och det är svårt att bestämma om det var meningen att de inte skulle göra det eller om de delar av filmen som skulle förklara dem hamnade på klipprumsgolvet. Flera gånger zoomar Bava in på ansiktet hos den lilla Gretchen på ett sätt som rimligtvis ska uppfattas som olycksbådande men i slutänden spelar den lilla flickan ingen större roll för utgången. På samma sätt lämnas den rullstolsburne Alfred Beckers eventuella hypnotiseringskrafter vind för våg.

Självklart är Baron Blood inte filmad rakt upp och ned med en statiskt dokumenterande kamera, men inzoomningar på flackande, alternativt stirrande, ögon, motljus (slottets omgivningar tycks vara utrustade med många och märkligt placerade ljuskällor) och träd i ofokus förlorar efter ett tag sin charm. Bava har också blivit lite väl förälskad i själva slottet – jag tappade snart räkningen på alla scener som börjar eller slutar med att vi får se dem genom ett spetsverk av ornamenterade metallöv eller besynnerligt formade fönster.

Sade jag att vi lämnat giallon? Nå, kanske inte helt ändå. Otto von Kleist är nämligen den typen av mördare som rör sig oändligt långsamt men som ändå alltid kommer ikapp sina offer. Han är särskilt sugen på att jaga den stackars Eva, en roll som bör ha låtit både Elke Sommers lungor och spiror arbeta för brödfödan. Hon gör nämligen inte så mycket mer än springer och skriker.

Den bakgrund som filmen bygger upp runt den djävulske Otto von Kleist är på det hela taget både mer suggestiv och läskig än själva filmen. Vår återuppståndne baron har naturligtvis kilovis med latex i fejjan men hans såriga uppenbarelse blir aldrig särskilt skrämmande eller atmosfärskapande. Hans mordmetoder känns improviserade och lite slarviga (i alla fall om man jämfört med gialloskurkarnas) med ett notabelt undantag: slottets källare rymmer givetvis en järnjungfru. Förövrigt ett tortyrinstrument som är mer modernt än man kanske kan tro och vars mest välkända exemplar ska komma från Nürnberg – kan vi här kanske få en ledtråd till filmens italienska titel?

På det hela taget är Baron Blood tyvärr en ganska trist historia. Det är nästan så jag önskar att den hade gått lite mer crazy bananas när det gäller kritiken av modern kommersialism. Inledningsvis håller nämligen en girig affärsman på att förvandla (förstöra, enligt Eva) Otto von Kleists slott till ett hotell och turistattraktion. Baronen ser dock till att utdela lite poetisk, om än långt ifrån subtil, rättvisa i skenet av en bulkig Coca-Cola automat.

Fun fact: I början av 1990-talet cirkulerade en historia om ett ryskt gruvschakt som ledde rakt ned i helvetet. Ryska seismologer hade lyckats spela in skriken från de stackars syndare som var fast där nere. Ett soundtrack som i själva verket kom från ingen mindre än Baron Blood.

Annonser

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Läs hela inlägget här »

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

Läs hela inlägget här »

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

Big Bad Wolvesalt. titel: Big Bad Wolves

En lite flicka försvinner och med tanke på hur hon återfinns hade det kanske varit mer barmhärtigt om hon fått fortsätta att vara puts väck. Både polis och därmed också flickans pappa är benhårt övertygade om att förövaren är en lärare vid namn Dror.

Läs hela inlägget här »

The Devil's RejectsÖdestimmen närmar sig för tortyrlantisfamiljen Firefly vars förlustelser vi fick stifta närmare bekantskap med i Rob Zombies debut House of 1000 Corpses. Huset är omringat av poliser och de avancerar, guns blazing. Familjen försvarar sig så gott de kan men en hemmagjord rustning räcker inte hur långt som helst och en mors kärlek är allt för stark för att överge sina barn i en sådan situation. Med Rufus död och en trotsig Mother Firefly i polisiärt förvar är det bara Otis Driftwood och Baby som lyckas fly.

Läs hela inlägget här »

Sicario

Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.

Läs hela inlägget här »

Human CentipedeThe Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Selma Lagerlöf, Jerusalem

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser