You are currently browsing the tag archive for the ‘Tortyr’ tag.

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

”Passionen” är helt enkelt ett annat ord för Kristi lidande och död på korset såsom det berättas i de fyra evangelierna. Regissör och manusförfattare Mel Gibson kastar sina tittare rakt in i Getsemanes trädgård där Jesus bli arresterad och låter oss sedan vare sig vi vill eller inte uppleva en rejäl portion lidande.

Gibson har sagt att hans främsta prioritet när han gjorde filmen var att förhålla sig trogen till evangelierna. Själv har jag som icketroende och definitivt icke-ivrig bibelläsare svårt att avgöra vad i Gibsons berättelse som tillhör evangelierna och vad som blivit mer av en tradition som funnits med så långt tillbaka att man kanske tror att de tillhör evangelierna.

Oavsett vilket checkar Gibsons bilder av de flesta mer eller mindre välbekanta hållpunkterna och föremålen – törnekronan, Golgatavandringen, svetteduken, piskrappen, orden på korset och spikarna. Det ska väl först som sist erkännas att The Passion of the Christ är en otroligt snygg film, på samma sätt som Apocalypto var det. Gibson har öga för detaljer (och en sannskyldig förkärlek för slow motion), det intressanta är väl att han allt som oftast väljer att vända det ögat mot kroppar som får utstå den mest brutala av tortyr.

För om The Last Temptation of Christ var en film om Jesus religiösa, psykologiska eller moraliska lidanden är detta mer eller mindre uteslutande en film om hans fysiska lidanden. I det avseendet gör förstås Jim Caviezel och hans kropp en helt fantastisk prestation, ganska snart är han inte stort mer än en bruten och sargad man med hasande steg, svullna läppar, sluddrande tal och igenmurade ögon. Redan när han begynner sin Golgatavandring känns det helt osannolikt att en enda människokropp kan ta så fruktansvärt mycket stryk.

Problemen i denna framställning blir förstås ganska givna – vad ger den mig som icketroende? Förutom två timmar av en allt mer torterad kropp på ett sätt som antagligen gjort David Cronenburg grön av avund. Jag upplever att The Passion… är en film för de redan frälsta (heh…)

Bara de torde kunna få ut någonting mer än det rent fysiska av Jesu lidanden. Gibson själv ska ha sagt att detta är en film som handlar om hopp och kärlek, att man ska få styrka från det faktum att Jesus led så fruktansvärt mycket för mänskligheten. Själv skulle jag kunna tänka mig att den funkar precis lika bra som tidernas guilt trip.

The Passion… ger oss icketroende ingen som helst hjälp på vägen att på något slags psykologiskt plan förstå vad som gör att en människa kan ta så mycket stryk. Det enda som sätter in filmens ”handling” i något slags sammanhang är om man går in i tittningen med den förutfattade meningen att vi nu ska få se Människosonen ta på sig världens lidande för att våra förmenta synder ska kunna förlåtas.

Ledsen Mel, men jag köper inte det. Vilket i sin tur leder till att jag efter ett tag faktiskt inte längre tycker att det blir så himla spännande att titta på hur de elaka soldaterna skrattar åt den skadade mannen. Ärligt, de romerska soldaterna som tog hand om korsfästningsbrottslingar verkar tycka att de har världshistoriens roligaste jobb. De får piska och håna folk och bli nedstänkta med blod – what’s not to like?!

The Passion… är en otvetydigt välgjord film som inledningsvis lyckades vara riktigt suggestiv men som sedan klänger sig fast vid evangelierna lika troget som Jesus vid sitt kors. Det är ingen film som är det minsta intresserad av att hjälpa sina tittare förstå vad det är som händer eller varför.

Annonser

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

Big Bad Wolvesalt. titel: Big Bad Wolves

En lite flicka försvinner och med tanke på hur hon återfinns hade det kanske varit mer barmhärtigt om hon fått fortsätta att vara puts väck. Både polis och därmed också flickans pappa är benhårt övertygade om att förövaren är en lärare vid namn Dror.

Läs hela inlägget här »

The Devil's RejectsÖdestimmen närmar sig för tortyrlantisfamiljen Firefly vars förlustelser vi fick stifta närmare bekantskap med i Rob Zombies debut House of 1000 Corpses. Huset är omringat av poliser och de avancerar, guns blazing. Familjen försvarar sig så gott de kan men en hemmagjord rustning räcker inte hur långt som helst och en mors kärlek är allt för stark för att överge sina barn i en sådan situation. Med Rufus död och en trotsig Mother Firefly i polisiärt förvar är det bara Otis Driftwood och Baby som lyckas fly.

Läs hela inlägget här »

Sicario

Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.

Läs hela inlägget här »

Human CentipedeThe Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSom en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

Läs hela inlägget här »

Rescue DawnAllt Dieter Dengler velat göra sedan han såg piloten som regnade död och förintelse över hans tyska hemstad Wildberg under andra världskriget var att flyga. Väl kommen till USA var hans enda möjlighet att göra det inom marinens hägn. Så när 60-talet och eskaleringen av Vietnamkriget anländer, sitter han rätt vad det är på hangarfartyget USS Ranger i Tonkinbukten och förbereder hemligstämplade bombflygningar in över Nordvietnam och Laos (Operation Menu).

Tyvärr går det inte så bra för Dieter (kodnamn Rescue Dawn), han blir nedskjuten över Laos, tillfångatagen och till slut marscherad till ett regelrätt fångläger mitt i djungeln. Där träffar han på ett gäng andra piloter, både amerikaner och asiater, varav de flesta från CIA-sponsrade organisationen Air America. De har suttit där i över ett par år men Dieter tänker minsann inte låta mossan växa på sig. Nästan omedelbart börjar han planera för att fly.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Morden vid Wolf Creek

Wolf CreekOm inte förr har man nu förstått att det finns all anledning att förhålla sig misstänksam mot alla företag som säljer bildelar, däck och inte minst begagnad campingutrustning. Hur fyller de egentligen sina lager?

Lizzie och Kristy är två brittiska tjejer som på en Australien-semester träffar hunkige Ben. Tillsammans bestämmer sig trion för att det är världens bästa idé att bränna större delen av reskassan på en fallfärdig bil och lämna det idylliska Broome på västkusten för att medelst den fallfärdiga bilen köra tvärs över hela kontinenten till östkustens Cairns. Vem skulle inte välja sorglöst och spritindränkt strandliv för Australiens ökenlika och vidsträckta vildmark?

Läs hela inlägget här »

Zero Dark ThirtyJu mer jag har funderat på Zero Dark Thirty, desto mer har den blivit en inte-film. En film som trots mastiga 157 minutrar inte innehåller en hel massa. Man slipper en massa övertydliga pekpinnar om vad jag inte bara ska tycka, utan också vad jag ska känna (inledningen med sina 9-11-inspelningar kan man dock diskutera huruvida den är spekulativ eller självklar med tanke på den historia som sedan berättas). Filmen innehåller inte ändlösa förklarande och resonerande utläggningar runt konferensbord eller smutsig underhandslobbying för att få igenom just den egna taktiken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg