Nightmare Symphony (A Peacock’s Tale) (2020)

”That was intense!” utbrister regissören Frank LaLoggia glädjestrålande efter ett klipp från sin egen kommande film A Peacock’s Tale. Detta uttalande bevisar med all önskvärd tydlighet att Frank LaLoggia inte kan ett skit om film överhuvudtaget. Det enda som skulle kunna överträffa den bevisningen skulle möjligen vara att Frank LaLoggia gått med på att spela någon slags självrefererande huvudroll i Domiziano Cristopharo och Daniele Tranis Nightmare Symphony.

It Should Happen to You (1954)

alt. titel: Sånt händer med flickor, Ikke helt almindelig, Morgen ben ik beroemd, Die unglaubliche Geschichte der Gladys Glover, Une femme qui s’affiche, La ragazza del secolo

Det torde vara ganska välkänt att Titanics undergång startade som en skakning på nedre däck. I den unga Gladys Glovers fall består den skakningen av att hon får syn på en tom affischtavla vid New York-navet Columbus Circle. Och för att inga missförstånd ska uppstå: det gäller alltså en sådan där tavla i billboard-storlek som täcker en hel husfasad. Inga fjuttiga busskurs-varianter som vi kanske mest är vana vid hemma i Svedala.

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Eaten Alive (1976)

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

The Hills Have Eyes (2006)

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.