Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

Samtidigt försöker en liten grupp ryska soldater och civila hitta till fronten för att ansluta sig till armén eller partisanerna efter att tyskarna demolerat deras förband och invaderat deras byar. De ska komma att stöta ihop med Brauns gäng och “spöket” på en ensligt belägen bondgård.

Damn you, IMDb genres! På sajten är The Red Ghost nämligen märkt som ”horror” (bland annat), en benämning som sannolikt därefter letat sig fram till såväl Wikipedia som SFAnytime. Jag hyrde filmen i tron att jag skulle få se en rysk skräckis inför årets Halloween-tema men fick istället en helt vanlig krigsfilm.

Eller ja, vanlig och vanlig… Som alltid är det en fråga om perspektiv. För från och med den 24 februari 2022 ser jag naturligtvis The Red Ghost med nya glasögon på näsan. Filmen är förvisso inspelad redan vintern 2017-18, men uppvisar icke desto mindre ett oförblommerat propagandaperspektiv av en art som det var ganska länge sedan jag såg i krigsfilmer.

Vi har alltså en liten grupp ryssar som förvisso flyr nazisternas framfart över landet, men som är helt inriktade på att ansluta sig till stridande förband. En rollfigur är den klassiskt pladdrige ”skämtaren” (som hjärtans gärna vill hitta bondgårdens gömda vodka) men i övrigt är gruppen rådig, kompetent, sansad och målmedveten. Bland dem finns en gravid kvinna. Det ensamma ”spöket” (spelad av Aleksey Shevchenkov) ackompanjeras av musikslingor och ett berättande som känns igen från både Western- och jidaigeki-film – han är utan tvekan den tyste hjälten, the lone ranger, ryssen som bestämt sig för att döda så många nazister han bara mäktar med.

Mot honom står Hauptsturmführer Braun (spelad av Wolfgang Cerny) som i mina ögon plockat in en jovialiskt sadistisk Hans Landa-vajb i sin officer. Han har alla övermänniskorasens kännetecken, vältränad, en tjock kalufs och en bestämt fyrkantig käke. Men när de bägge männen ställs mot varandra i en förväntad envig råder det givetvis inga tveksamheter kring vem vi ska hålla på. En luggsliten, ärrad och utmattad underdog mot en arrogant, elitistisk fascist. Jag gissar att det inte är någon slump i sammanhanget att fascisten till slut möter sitt öde i form av ett enkelt, ryskt bonderedskap. Eller att den rättrådige underdogen i sin tur möter sitt öde i form av en feg usling till tysk som sovit räv under hela skärmytslingen.

The Red Ghost ramas dessutom in av två liknande scener där de elaka nazisterna trakasserar civilister och ska avrätta en oskyldig skådespelare (”fascister mot artister”). De får förstås sin rättmätiga belöning av spöket.

Produktionsmässigt finns dock inget att invända mot The Red Ghost, filmen känns otroligt välgjord rent tekniskt. Om Wikipedia har rätt kan det till viss del bero på att filmteamet fick göra en ofrivillig Peter Jackson. Det vill säga bygga upp scenerier som sedan fick stå oanvända ett helt år. Därmed ser exempelvis bondgården mycket naturtroget förfallen och insnöad ut. Som vi vet från filmer som den svenska Gränsen är det oslagbart att spela in snö-krigsfilmer i omgivningar som kan bjussa på riktiga snödrivor. Inspelningen skedde bara knappt 15 mil från där den sägs utspelas 1941.

Men som sagt, med dagsläget för ögonen, där vi bland annat fått bevis för att rysk propaganda gärna skäller alla som är emot dem för ”nazister” eller ”fascister” blir The Red Ghost anmärkningsvärd. Illasinnade och på pappret överlägsna nazister mot tappra, ryska civilister som utan att tveka försvarar sitt land med vapen i hand. Filmen är tillägnad den ”okände soldaten”. Med tanke på sanktioner högt och lågt är jag nästan förvånad över att SFAnytime har The Red Ghost kvar i sitt utbud.

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)”

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

Fortsätt läsa ”The Shawshank Redemption (1994)”

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Fortsätt läsa ”The Tommyknockers (1993)”

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Fortsätt läsa ”Onibaba (1964)”

Eaten Alive (1976)

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Fortsätt läsa ”Eaten Alive (1976)”

The Hills Have Eyes (2006)

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Fortsätt läsa ”The Hills Have Eyes (2006)”

Aliens vs. Avatars (2011)

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Fortsätt läsa ”Aliens vs. Avatars (2011)”

Invicta (2009)

alt titel: Killer Ants, Killer Ants – Sie kommen um dich zu fressen

Inte för att Invicta på något, enda, annat sätt är jämförbar med The Girl With All the Gifts men en sak har de faktiskt gemensamt: en historia som, när man gör lite research, bevisar att vad skräckfilmsmakare än kan hitta på så har naturen redan uppfunnit något som är ännu värre.

Fortsätt läsa ”Invicta (2009)”

Five Across the Eyes (2006)

Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?

Fortsätt läsa ”Five Across the Eyes (2006)”