It Should Happen to You (1954)

alt. titel: Sånt händer med flickor, Ikke helt almindelig, Morgen ben ik beroemd, Die unglaubliche Geschichte der Gladys Glover, Une femme qui s’affiche, La ragazza del secolo

Det torde vara ganska välkänt att Titanics undergång startade som en skakning på nedre däck. I den unga Gladys Glovers fall består den skakningen av att hon får syn på en tom affischtavla vid New York-navet Columbus Circle. Och för att inga missförstånd ska uppstå: det gäller alltså en sådan där tavla i billboard-storlek som täcker en hel husfasad. Inga fjuttiga busskurs-varianter som vi kanske mest är vana vid hemma i Svedala.

Eller också kanske man ska förlägga skakningen en smula tidigare? Exempelvis när Gladys tidigare under dagen blir av med jobbet som höfthållarmodell för att hon är någon centimeter för bred över sagda höfter? Eller när hon kort därefter träffar dokumentärfilmaren Peter Sheppard i Central Park, vilken får henne att tro på att hennes drömmar om att bli Någon kanske inte är fullständigt krossade i alla fall. För det är ju bara i New York man kan bli Någon. Men hur ska Gladys kunna stanna kvar i storstaden utan jobb?

Och det är alltså här affischtavlan kommer in. För när inget finns att förlora tänker Gladys ”Fuck it!”, hyr sagda tavla i tre månader för sina sista slantar och dekorerar den med sitt namn. Nu vore det väl attans om inte New York och världen skulle inse att Gladys Glover är Någon. För det är ju bara någon som är Någon som har sitt namn på en affischtavla.

En ganska klassisk uppgång- och fallhistoria i It Should Happen to You med andra ord. Det står omedelbart klart att Gladys bittert ska komma att ångra sina ambitioner att höja sig över mängden (stället för att vara en stolt del av den), men först efter att ha fått samma ambitioner uppfyllda. Förnuftets röst i sammanhanget är Pete, vilken som av en ren händelse bara några dagar efter deras första möte i parken lägligt nog flyttar in i Gladys hus.

Filmaren spelas av en nymornad Jack Lemmon i sin första rejäla filmroll och det är redan här svårt att värja sig mot den mannens brutalcharmoffensiv. Särskilt som hans rival, rikingen Evan Adams III (spelad av Peter Lawford), ska vara en riktigt sliskig typ med klara stalkervibbar (sett så här i backspegeln). Ställd mot en sådan mansroll ligger förstås Lemmon, med sin all-around-good-guy-aura, bra till. Ändå är det fascinerande att han aldrig slår över och blir otrevlig när han ska bli arg, inte ens i backspegelsperspektivet.

Och den han blir arg på är utan undantag Gladys, spelad av Judy Holliday. En ny bekantskap för min del, vilket kanske inte är så konstigt eftersom hennes IMDb-credits endast omfattar 16 roller (varav tre är ”uncredited” och tre gäller TV). Samtidigt gör Holliday en så pass bra tolkning av sin Gladys att jag blir nyfiken på hennes andra filmer. Det är en tolkning som, tillsammans med hur Gladys är porträtterad i manuset, skapar en i mina ögon överraskande komplex kvinnoroll. Det kan möjligen vara så att Gladys manuspersonlighet är så extremt ytlig att jag läser in alldeles för mycket i henne men jag finner mig icke desto mindre fascinerad. Kanske det spelar roll att manuset från början skulle ha haft en manlig huvudperson (Danny Kaye) men att manusförfattaren Garson Kanins hustru Ruth Gordon föreslog att denna person lika gärna skulle kunna vara en kvinna.

Till en början blir jag lite irriterad, eftersom jag uppfattar att Gladys framställs som ett naivt och tanklöst barn (särskilt i relation till den rekorderlige Lemmon). Men den utstrålningen motsägs samtidigt av Hollidays bestämdhet, mitt i all den här tanklösheten. Hon kanske inte vet exakt varför hon är så sugen på att ha den där affischtavlan och uppfattas som Någon, men hon vet i alla fall banne mig att hon vill ha den. Och när hjulen börjar snurra lite snabbare på berömmelsevagnen är hon lika snabb med att utnyttja farten som andra är på att hoppa på vagnen tillsammans med henne. Särskilt i relation till Lawfords rike slisklätting hade Holliday lätt kunnat framstå som ett rent offer. Men också här kan hon utnyttja sin bestämdhet och, när situationen så kräver, klart och tydligt säga ifrån (”I’m not enjoying myself!”) och gå sin väg.

Gladys är lagomt knasig på ett sätt som inte känns så vanligt i kvinnoroller och Holliday är dessutom inte alls dålig som rent fysisk komiker. Nu är det förvisso inte dratta-på-ändan-nivå i It Should… men exempelvis scenen där Holliday inte riktigt kan bestämma sig för om hon ska ta sig igenom en roterande dörr eller inte är både enkel, smart och rolig. Och även om Gladys i förvisas till en något barnslig roll gentemot Pete (”Listen, Peter, I’m over twenty-one”. “From the neck down, yeah.”) är dialogen så pass associationsrik och ordlekande (”I haven’t changed. I’m the same as I was before – only in a different way.”) att den motsäger att hon skulle vara en ren dumbom.

Sedan ska jag väl inte dra allt för stora växlar på detta – It Should… är en underhållande bagatell och försöker heller inte låtsas vara något annat. Men Judy Holliday, kombinerad med en ung Jack Lemmon, skäl nog i sig att ta sig tid för bagatellen.

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

Fortsätt läsa ”Krasnyy prizrak (2020)”

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)”

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

Fortsätt läsa ”The Shawshank Redemption (1994)”

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Fortsätt läsa ”The Tommyknockers (1993)”

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Fortsätt läsa ”Onibaba (1964)”

Eaten Alive (1976)

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Fortsätt läsa ”Eaten Alive (1976)”

The Hills Have Eyes (2006)

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Fortsätt läsa ”The Hills Have Eyes (2006)”

Aliens vs. Avatars (2011)

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Fortsätt läsa ”Aliens vs. Avatars (2011)”