On the Rocks (2020)

Ska man tro alla filmer som gjorts på ämnet, befinner sig Laura utan tvekan i ett normaltillstånd. Efter ett romantiskt bröllop och ett sprudlande sexliv ligger hon nu, ett antal år senare, däckad i den äktenskapliga sängen. Döttrarna Maya och Theo har äntligen somnat men maken Dean jobbar fortfarande. Lauras egen författarkarriär har gått i stå och medan hon hemfallit till att klä sig i uttjänta T-shirts, jeans och förnuftiga skor samarbetar Dean med den hypereleganta ekonomichefen Fiona under långa, nattliga kontorssessioner och mångahanda jobbresor.

Kanske inte så märkligt att Laura till slut börjar tvivla på om hennes och Deans förhållande verkligen är så solitt som hon en gång trodde. Och för att göra saken etter värre rådfrågar hon sin far, vivören och kvinnokarlen Felix. En man som synes fysiskt oförmögen att låta bli att stöta på varenda kvinna inom tre meters radie, sin ansenlig ålder till trots. Och som dessutom levererar en ström av biologiska och evolutionära ”bevis” för rimligheten i sitt beteende. Men med en uppenbarligen outsinlig kassa (han är konsthandlare) finns inga gränser för vad han kan övertala sin dotter till när det gäller att försöka haffa svärsonen med brallorna nere.

Se där, en Sofia Coppola-film som gled ned utan någon som helst ansträngning. Jag har ju tidigare haft måttlig framgång med så väl The Virgin Suicides som Marie Antoinette och Lost in Translation. Så det avseendet var On the Rocks för all del en trevlig omväxling. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara lite besviken på, eller kanske snarare återigen gäckad av, Coppola som filmmakare. För medan filmen var rätt underhållande, träffsäker och välgjord kändes den också oväntat alldaglig. En film som lika gärna hade kunnat komma från typ Woody Allen, bara det att Rashida Jones Laura i så fall sannolikt spelats av en nervös yngling som parats ihop med Bill Murrays Felix.

Kanske gömmer det sig inget större mysterium i det hela än att Sofia Coppola blivit allt för förälskad i Felix personlighet? Och därmed trott att även publiken ska tycka att det räcker med att få hänga med honom under en dryg timme? I mina ögon gör Bill Murray sin numera patenterade äldre-Bill Murray. En roll som han för all del gör bra men som heller inte bjuder på några större överraskningar. Felix är en sådan där typ som uppfyller och tar över vartenda sällskap han befinner sig i.

Vilket inte gör det särskilt lätt att vara hans dotter. Rashida Jones får balansera både sin egocentriske far, sitt eventuellt krackelerande äktenskap samt fallerande karriär och gör det bra, jag gillar henne. Men inget av de här tre spåren tillåts riktigt sätta sig och ge avtryck i filmen. Laura får förvisso en chans att till slut säga sin far ett par sanningens ord, men vad jag kan se gör det ingen som helst skillnad för deras förhållande när eftertexterna börjar rulla. Äktenskapsfrågan löses befriande enkelt när Laura äntligen gör det hon borde ha gjort redan från början och faktiskt pratar med sin äkta hälft. Och när de två bergen är bestigna löser sig tydligen även karriären av sig självt.

On the Rocks ska ha cred för att den, förutom Rashida Jones, också plockat in underbara Jenny Slate från Parks and Recreation-teamet för en liten, men pregnant, biroll. Men på det hela taget är On the Rocks som sagt en överraskande lättviktig produkt. Betygsmässigt kan jag dock inte ljuga – detta är den av Sofia Coppolas filmer som landat absolut bäst för min del.

Ett, tu…TV-serier! #14

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #14”

Klaus (2019)

Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?

För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!

Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.

Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.

Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.

Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)

I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.

Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.

Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.

Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.