Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

The Nightingale (2018)

Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

The Transporter Refueled (2015)

En del regissörer börjar med att göra skräpfilmer eller generiska uppföljare för att samla ihop tillräckligt med pengar, kontakter eller cred för att sedan kunna gå vidare och göra film som de verkligen brinner för. Luc Besson verkar intressant nog ha gjort den totalt motsatta resan. En gång i tiden var han känd för filmer som Det stora blå, numera tycks han vräka ur sig actionkanonmat som Brick Mansions, Transporter 3 eller Taken 2 med samma hastighet som hans hjältar vräker ur sig förment coola moves.

Full Dark, No Stars (2010)

Generellt satsar Stephen King oftast på romaner eller novellsamlingar, men ett par långnovellsamlingar har den produktive författaren naturligtvis också klämt ur sig. Den mest kända är sannolikt Different Seasons eftersom tre av de fyra ingående verken är något av de bästa han har gjort: ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption”, ”Apt Pupil” och ”The Body”. Att två av de tre dessutom blivit fenomenalt framgångsrika filmer skadar förstås inte heller (och själv är jag också lite svag för Ian McKellens gammelnazist).

Kämpande kvinnor

Som en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.