alt. titel: Kärleksfeber, Mermaids – Hvordan selge sko til en havfrue, Skønne sild, Les sirènes, Meerjungfrauen küssen besser, Les 2 sirènes, Sirenas
Det var väl kanske givet att Charlotte Flax förr eller senare skulle hamna i närheten av ett kloster med tanke på allt kringkuskande hon tvingas till av sin mamma Rachel. Rachel är en levnadsglad kvinna som inte tar någon skit från vare sig chefer eller döttrar. Passar inte galosherna drar hon raskt på sig ett nytt par, i en ny stad. I det avseendet är Rachel den ultimata amerikanen: för henne är bilen en livsviktig del i det hon ser som sin frihet.
En frihet som däremot inte inbegriper hennes döttrar Charlotte och Katie eftersom de är så illa tvungna att haka på sin mamma när hon drar upp bopålarna för femtielfte gången. Nu har de alltså hamnat på östkusten, i den lilla staden Eastport. För en gångs skull är som sagt Charlotte fullt nöjd med flytten eftersom de hyr sitt hus av det närliggande klostret och hennes största önskan är att bli nunna. En önskedröm som i befinner sig i svår konkurrens med hennes heta längtan efter den överjordiskt snygge Joe som arbetar som alt-i-allo vid klostret.
Den senaste titten på Mermaids i en oräknelig rad av omtittar. En film som jag av någon anledning fastnade stenhårt för redan när jag såg den första gången (rätt säker på att det var vid Filmstudion i Umeå) och sedan dess använt som snutte-film.
I vanliga fall kan jag bli less på uppväxtskildringar (särskilt när de kombineras med en berättarröst), men tillsammans med Charlotte är det något som klaffar. Kanske för att Winona Ryder vid den här tidpunkten fortfarande gjorde den typen av roller bra men samtidigt inte spelat dem så ofta att man hunnit bli less på henne? Överhuvudtaget är den centrala rollbesättningen, med Ryder, Cher och Christina Ricci i centrum, fullkomligt oslagbar. Numera är det med en viss sorg jag blir påmind om vilken otroligt bra skådis Cher kunde vara när hon sätter den sidan till. Föga förvånande är hon perfekt som den kärlekstörstande Rachel, en kvinna som allt för ofta blandar ihop kärlek med sex. Förutom precis mot slutet är det också främst hon som får personifiera filmens 60-tal i sina fantastiska klänningar och våldsamt touperade hår eftersom hennes äldsta dotter (Ryder) klär sig så som man föreställer sig att en framtida nunna skulle klä sig.
Jag skulle kunna tro att det är lätt att hänga med Charlotte i hennes tonårsvedermödor eftersom de blir lite extra skruvade tack vare hennes religiösa ambitioner. Hon trånar inte bara efter Joe som vilken tonårstjej som helst, utan lider alla helvetets kval på grund av sin ”syndiga” dragning till honom. Samtidigt blir det en intressant kontrastering mellan henne och mamma Rachel eftersom Rachel är allt det som Charlotte i sitt nunneperspektiv vill ta avstånd från. Plus att Rachel utrustats med en del specifika detaljer där hennes ”kokkonst” står i första rummet. Ytterligare en kontrastering till Rachel står Bob Hoskins skoförsäljare Lou Landsky för. Han är en osannolik friare för den utåtriktade kvinnan, men bringar samtidigt en stabilitet och trygghet till relationen. Jag tror att det är välgörande för Mermaids att den sparar de stora dramerna till Charlottes tonårsförälskelse men låter Rachels relation (kanske för första gången?) bli något mer stadgat.
Ännu en härlig film från det superstarka 90-talet, alltså. Har du aldrig sett Mermaids kan jag definitivt rekommendera en titt.
alt. titel: 
Under 50-talet fanns en produktiv författare av science-fictionnoveller vid namn 
Den unga Cosette förstår inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?
alt. titel: 
Den unga novisen Anna har levt större delen av sitt liv i klostret på den polska landsbygden. Hon är helt inställd på att avlägga sina nunnelöften om kyskhet, fattigdom och lydnad mot Gud men abedissan kräver att hon först ska göra upp med sitt förflutna.
Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.
Nog för att Matthew Lewis munk Ambrosio, i den gotiska klassikern The Monk, var galen så det räckte till och blev över, men vad är det mot en riktig munkgalning? Det känns ganska logiskt att Hammer inte skulle kunna hålla labbarna borta från Rasputin. Det känns också logiskt att man struntar i petitesser som att filmens Rasputin är betydligt mer fysiskt imponerande om man jämför med de historiska bildbevisen eller att den riktige Rasputin faktiskt aldrig avlade några munklöften. Annars hade man ju inte kunnat använda titelns smaskiga alliteration.
Rörliga bilder och tryckta ord 