You are currently browsing the tag archive for the ‘Prostituerade’ tag.

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

Annonser

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

På ytan är You Were… en ganska enkel historia, det är bara det att Ramsey valt att berätta den på ett ovanligt, och ibland onödigt, invecklat sätt. Först är det nog meningen att vi ska tro att Joe är en lönnmördare, där han står och torkar av sin blodiga hammare på ett anonymt hotell- eller motellrum. När han ringer till en telefonsvarare och bara meddelar ”It’s done”.

Men Joe är av annat virke och tycks ha specialiserat sig på att rädda unga flickor från påtvingad prostitution. Unga flickor med familjer som är beredda att betala för Joes tjänster vill säga, han driver ju knappast någon välgörenhetsinrättning. När han inte jobbar bor han med sin åldriga och eventuellt dementa mamma, men hon tycks inte vara värre däran än att Joe kan vara hemifrån både ofta och länge.

Men när Joe tar på sig att plocka upp en förrymd senatorsdotter är det ett uppdrag som ska komma att bita honom i svansen.

Av någon anledning tycks det mig som om jag på sista tiden suttit framför många filmer där jag frågar mig: vad VILL egentligen Michael Haneke/Paul Verhoeven (Elle)/Yorgos Lanthimos/Lynne Ramsey med det här? Men det är nog först i och med titten på You Were… som jag inser varför jag överhuvudtaget ställer mig den frågan. För det är ju knappast så att jag sitter och vrider mina händer över dylika enigman under filmer som Infinity War eller A Quiet Place.

Sett till ren händelseutveckling skulle nämligen You Were… kunna ha varit en vanlig, jäkla thriller. Släng in lite hämndmotiv och det skulle kunna vara något från Park Chan-wook. Mer eller mindre våldsam och blodig. Joe hade kunnat göras mer eller mindre sympatisk, bland annat beroende på hur mycket plats hans relation till modern hade tillåtits ta.

Men nu är filmen ingen vanlig, jäkla thriller. Dels förekommer ett antal oförklarade och okommenterade flashbacks som med lite god vilja skulle kunna tolkas som att Joe tidigare arbetat som soldat, inom rättsväsendet eller möjligen både och. Kommit i kontakt med trafficking-offer, vapen och brutalitet tidigare.

Förutom de här glimtarna har Ramsey valt att stoppa in ännu mer obskyra referenser till en möjlig barndom med en möjlig våldsam fader som möjligen lett till att Joe verkar ha ett behov av att kväva sig själv på olika sätt.

Filmen innehåller alltså ett antal element, som inte har något som helst att göra med handlingen men möjligen allt att göra med Joes psyke. De kombineras med det faktum att Ramsey inte bemödat sig det minsta med att logiskt försöka förklara hur det kommer sig att filmens skurk exempelvis tycks ha total kontroll över exempelvis polisen. Sammantaget gör detta att jag känner mig manad att än en gång ställa frågan: vad vill Lynne Ramesy med You Were…?

Berätta om Joe? För det får vi veta alldeles för lite. Vara upprörd över vit slavhandel? För det är den alldeles för renons på känslor. Äckla oss tittare? Där skulle möjligen kunna finnas något med tanke på rakknivar, kulhammare och en egenhändig tandutdragning.

Jag står som synes kvar med mer frågor än svar när det gäller You Were… Det jag inte heller kan svara på är varför jag av någon anledning har bättre tålamod med Ramseys speciella bildval jämfört med Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer trots att de bägge helt klart skulle kunna anklagas för att vara konstruerade och (that ugly word!) pretto.

Detta, tillsammans med en på ytan mer rätlinjig historia och en föredömligt kort speltid, gör att You Were… inte blev den filmskräckupplevelse som jag fruktade. Jag ska väl inte påstå att jag är sugen på att se om spektaklet i brådrasket men man kan inte få allt här i världen.

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Läs hela inlägget här »

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

Läs hela inlägget här »

Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…

Läs hela inlägget här »

När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Läs hela inlägget här »

Uppmuntrad av det faktum att Creepshow 2 ju faktiskt var bättre än originalet kastade jag mig raskt över seriens tredje del. Ren logik stipulerade ju att den borde vara ännu bättre, eller hur?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser