The Father (2020)

Anthony är lite till åren, absolut. Lite glömsk, som man blir. Oroar sig för att hans klocka ska bli stulen, så därför lägger han bort den ständigt och jämt (på allehanda listiga gömställen, givetvis). Men han skulle ju inte behöva oroa sig för klockstölder, om det inte vore för alla de här jäntorna som hans dotter Anne försöker pracka på honom. Han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, tackar som frågar!

Fortsätt läsa ”The Father (2020)”

The Lost Daughter (2021)

alt. titel: Frau im Dunkeln, La figlia oscura

Barn är ju en sådan välsignelse. Little bundles of joy. Men samtidigt ett förkrossande ansvar. Ibland också fullkomligt outhärdliga. I egenskap av tvåbarnsmor kan Leda därför med visst medlidande se på hur den unga Nina ibland måste kämpa med tålamodet i förhållande till dottern Elena. Inte för att Leda känner vare sig mor eller dotter, men Nina och Elenas högljudda och omfattande amerikansk-grekiska familj har mer eller mindre invaderat samma lilla strand som Leda hade hoppats på att få ha ifred. Särskilt som hon är på en ”working holiday” och försöker få en del skrivande gjort i solstolen.

Fortsätt läsa ”The Lost Daughter (2021)”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

The Favourite (2018)

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Fortsätt läsa ”The Favourite (2018)”

Tyrannosaur (2011)

TyrannosaurPaddy Considine är inte bara en brittisk Sam Rockwell-lookalike utan också en riktigt duktig regissör och manusförfattare. I alla fall att döma av debuten Tyrannosaur. Considine gjorde redan 2007 en kortfilm som heter Dog Altogether och som utgör grunden för historien som sedan blev Tyrannosaur. Annars skulle jag nog ha undrat om han helt enkelt inte bara hade snattat Clint Eastwoods Gran Torino och sedan svärtat ned den ytterligare eftersom brittisk realism ju är så mycket mer…realistisk än amerikansk dito.

Fortsätt läsa ”Tyrannosaur (2011)”