The Butler (2013)

alt. titel: Le majordome, El mayordomo de la Casa Blanca, Der Butler, Lee Daniels’ the Butler

Den sjuårige Cecil Gaines kan bara se på medan den ondsinte bomullsplantageägaren skjuter hans far i pannan efter att ha…tagit för sig av mannens hustru, det vill säga Cecils mor. Den enda konsekvensen av detta är att plantageägarens egen mor ser till att lille Cecil får börja arbeta inne i huset istället för ute på bomullsfälten. Ety detta är 20-talets Georgia, där vita män utan problem kan skjuta svarta män som är fräcka nog att ha invändningar om man utnyttja deras fruar.

Fortsätt läsa ”The Butler (2013)”

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Fortsätt läsa ”They Shall Not Grow Old (2018)”

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Fortsätt läsa ”Johnny Got His Gun (1939)”

The Trial of the Chicago 7 (2020)

Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…

***

Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.

Fortsätt läsa ”The Trial of the Chicago 7 (2020)”

X2: Brittisk historia anno 2010 (2010)

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Fortsätt läsa ”X2: Brittisk historia anno 2010 (2010)”

Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Fortsätt läsa ”Patton (1970)”

The Prowler (1981)

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Fortsätt läsa ”The Prowler (1981)”

The Forever War (1974)

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Fortsätt läsa ”The Forever War (1974)”

Da 5 Bloods (2020)

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Fortsätt läsa ”Da 5 Bloods (2020)”

Musikalvecka: Camelot (1967)

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Camelot (1967)”