You are currently browsing the category archive for the ‘Sci-Fi’ category.

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

Annonser

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.

Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.

Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.

Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.

Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.

Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.

Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…

Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.

Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.

Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Läs hela inlägget här »

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg