You are currently browsing the category archive for the ‘Sci-Fi’ category.

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Men innan Jane får en chans att hålla Tors hand förflyttas hon till ett avlägset hörn i universum där hon blir en motvillig värd till ”Aether”, ett slags energivapen som användes med stor framgång av de ondsinta svartalferna innan de besegrades av asarna för långeliga tider sedan. Asarna hade inte makt nog att förinta aethern utan trodde sig kunna gömma den på ett klurigt ställe där ”ingen skulle kunna hitta den” (varför förvarar folk aldrig sådana här prylar på samma ställe som jag gör när jag säkert vill hitta igen dem? Eftersom det är närmast en garanti för att de kommer att vara försvunna för alltid, menar jag…).

Men nu är alltså aethern alive and kicking i Janes kropp. Den ruskar även liv i de kvarvarande svartalferna som befunnit sig i någon slags dvala på sitt osynliga rymdskepp. Inom kort är de dock åter på banan med sin plan att förinta hela universum och införa ett evigt mörker.

Tjahapp, då var alltså universums undergång nära förestående igen. Det är kanske tur att Marvel Cinematic Universe innehåller så pass många superhjältar som åtminstone kan turas om att ta hand om katastroferna som återkommer med en imponerande regelbundenhet (märkligt nog i nära samband med varje ny MCU-film…).

Inför premiären av Thor: Ragnarok var det dags att ta hand om den osedda surdeg som var Thor: The Dark World. Första Thor-filmen var jag måttligt förtjust i och efter en inledande omtitt var jag inte beredd att omvärdera den ståndpunkten. Men allt skulle kanske bli bättre med The Dark World?

Icket så. Om jag hade problem med hitta igen den nordiska mytologin i Thor blir det banne mig inte lättare i The Dark World. Istället serveras jag en slags ”LOTR in space” – svartalfer med laservapen och storögda Michael Myers-masker. Asgård är fortfarande en orgie i neonskimrande Bifrost-broar, guldplätterad art deco och idylliska Rivendell-altaner. Hela historien kring detta med aethern är lite smårörig och problemet är att jag inte är tillräckligt engagerad för att bry mig om det. Kanske för att historien, förutom att vara smårörig, aldrig blir något mer än en transportsträcka mellan filmens tre stora slag i Asgård, Svartalfheim och Midgård (aka London). För min del var jag mätt redan efter Asgård och blev smått förfärad när jag insåg att halva filmen fortfarande kvarstod.

Om det är meningen att vi ska känna av en kärleksgnista mellan Chris Hemsworth och Natalie Portman missar åtminstone jag de vibbarna. Kompositören Brian Tyler tycks ha blivit en slags musikmaskot för blockbusteruniversat (Fast Five, The Mummy, Avengers: Age of Ultron för att nämna några) men hans funktionella score blir snart också rätt tråkigt. Enda gången The Dark World lever upp en smula är när Tom Hiddleston dyker upp. Här måste jag erkänna att jag numera inte bara vant mig vid hans Loke utan till och med tycker att det är en riktigt bra rolltolkning. Slug och ständigt intrigerande. Med ett slinkande och lätt avvaktande rörelsemönster som påminner om en katts.

Nej, nu är det bara att sätta hoppet till Taika Waititi. Tyvärr ser i alla fall inte affischen till Thor: Ragnarok särskilt nordisk ut utan om möjligt ännu mer neonskimrande än de två tidigare filmerna. Finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till.

Annonser

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Och på jorden är det inte så värst gött för transformers just nu. De anländer i horder, både autobots och decepticons, och den mänskliga arten har bestämt sig för att sätta ned foten en gång för alla. En insatsstyrka vid namn Transformer Reaction Force (TRF) skapas. En död transformer är en bra transformer, skjut dem allihopa och låt Gud sköta sorteringen.

Men det finns fortfarande vissa människor som kan skilja mellan vän och fiende. En av dem är lone gunman-typen Cade Yeager som vi stiftade bekantskap med i Age… (honom minns jag faktiskt!). Han reser land och rike runt för att hitta skadade autobots samt nödvändiga reservdelar. Nu dock mer sliten, oklippt och familjelös jämfört med Age… eftersom han ständigt är på flykt undan TRF.

I Chicago träffar han på både den kaxiga flickan Izabella och en transformer vid namn Steelbane som ger honom en slags levande talisman. Den ska visa sig inte bara vara nyckeln till ett uråldrigt mysterium utan också något som decepticons med Megatron i spetsen vill lägga hydrualikfingarna på (who else but Megatron?!).

Om jag säger att ovanstående resumé täcker kanske max den första fjärdedelen av The Last Knight får den ärande läsaren förhoppningsvis en uppfattning om hur mycket som packats in i denna femte transformers-film. För mycket, enligt min uppfattning (om nu någon är intresserad av den. Läser du det här förutsätter jag att du är det…).

Filmen blir liksom en helt egen transformer, men en som lyckas dåligt med sin sömlösa förvandling. Istället får vi en illa sammansatt Frankensteins robot som snattat alldeles för många delar från såväl The Da Vinci Code och Indiana Jones som The Force Awakens och Rogue One.

Nu snackar vi exempelvis transformershistoria. The Last Knight kan nämligen avslöja att det finns en lång relation mellan människor och transformers, ända tillbaka till en obestämbar ”medeltid”. Dock inte mer obestämbar än att vi träffar Kung Arthur, Merlin och hela gänget runt runda bordet.

Det leder i sin tur att Mark Wahlbergs Cade Yeager en bit in i filmen får kasta sin nya sidekick Izabella överbord för att hooka upp med en ännu nyare sidekick – akademikern Vivianne Wembley (allt för fullskiten med olika titlar och ämnesområden för att passa in på en precisare benämning), spelad av Laura Haddock.

Vilken tur då att både Cades dotter och Viviannes mamma uppmuntrat dem att hitta nya partners, för med tolv års åldersskillnad samt en rejäl klass- och utbildningsdito är de förstås en match made in Hollywood-heaven.

Skitsamma att det hade varit betydligt intressantare att utveckla relationen Cade-Izabella. Nu blir Izabella en person som introduceras, glöms bort under större delen av filmen för att sedan plockas upp igen lagom till den episka slutstriden. Som ju inte kan bli episk nog om inte varenda kotte som förekommit i filmen dyker upp.

Samma problem uppstår i fallet med Cades samarbetspartner Funny Black Guy (nä ok, han heter faktiskt Jimmy) som vi får bekanta oss med precis tillräckligt mycket för att inse att transformers-serien inte har den minsta ambition att släppa sina rasstereotyper än på ett tag. Men visst, i stereotyprättvisans namn har vi också Funny Older English Man, komplett med gubbkeps, käpp, oljerock och ett sjujäkla stort slott.

Nå, jag ska väl inte vara allt för syrlig. Under en period är The Last Knight en hyfsat underhållande no-brainer. Men när vi väl når fram till vad jag tror är början på slutstriden har jag totalt tappat fotfästet och hänger överhuvudtaget inte med på vem som gör vad, inte heller på hur eller varför. Ett gäng robotar blir till en större robot men jag vet varken vilka de var, vem han (visst verkar det bara finnas manliga transformers?) blir eller vilken sida han slåss på.

Det enda jag i slutänden fattar är att The Last Knight lobbar upp en fet uppföljarboll för filmbolagen att smasha på. Klart Hasbro måste kunna få kursa lite nya leksaker! Men den insikten är inte mycket att yvas över eftersom en amöba hade fattat samma sak. Utan att ens behöva se filmen först.

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Och hur mycket val har Caleb? Egentligen? Han är uppenbart starstruck intill mutismens gräns i närvaron av den store Nathan och dessutom utslängd av en helikopter till sin chefs minst sagt isolerade hus, ett överflöd i glas, trä och softat ljus när inga fönster står till buds.

Dessutom är Caleb förstås otroligt nyfiken på vad Nathan hittat på och kanske också lite smickrad av att den store mannen kan tänka sig att ge honom ett så stort förtroende. Caleb som inte gjort mycket mer än att vinna kontorslotteriet där förstapriset bestod av en hel veckas häng med chefen.

Det blev en hel del snack om Ex Machina när den kom, så det är väl ingen större spoiler att Nathans hemlighet är det allra senaste inom AI. Ett medvetande i en robotkropp som kallas Ava. Tanken är att Caleb ska interagera med Ava för att se om han kan skilja mellan ”henne” och en vanlig människa.

Att likna en gud eller gudar genom förmågan att skapa liv på det gamla vanliga sättet (you know, the old in-and-out) är inte nog för den omättliga människan. Nej, här ska skapas liv och medvetande från livlösa objekt. Alla vill ha en chans, från Frankenstein till Philip K. Dicks androider till Skynet. Därför är det heller inte så förvånande att Oscar Isaacs ultranarcissist valt just denna utmaning.

Ex Machina är ett kammarspel i så motto att historien endast utspelas i och omkring Nathans luxuösa hus. Däremot är jag inte säker på att jag skulle kalla historien för ett triangeldrama, trots att dess tre huvudsakliga personer är Ava, Caleb och Nathan. På något sätt lyckas Domhnall Gleeson och Alicia Vikander skapa en intim relation som utesluter Oscar Isaacs trots att han är själva förutsättningen till att de överhuvudtaget träffats.

På ett plan kan man absolut hävda att Ex Machina handlar om relationer men det blir inte mer än ett spel för gallerierna eftersom det i botten hela tiden ligger det faktum att Ava inte är människa utan något artificiellt. Filmen låter Caleb snubbla fram och studsa mellan Nathans gåpåstil å ena sidan samt Avas undrande fulländning å den andra. Ser han Ava som en ”riktig” människa och hur påverkar det i så fall hur han ser på Nathans hantering av sin skapelse?

Jag vet inte om jag vill påstå att Alex Garlands film ställer några radikalt nya frågor om AI, medvetande, känslor eller gränsen mellan robotar och människor. Det han däremot gör är att lägga till en lätt men påtagligt paranoid stämning och förpacka de här frågorna i ett synnerligen smakligt paket, vilket möjligen blir något långsamt då och då. Musiken av Ben Salisbury och Geoff Barrow hjälper inte till eftersom den är av den där drömska kvaliteten som ger mig myrkrypningar.

Frågorna ställs däremot på ett trovärdigt vis av alla de huvudsakliga inblandade. Oscar Isaacs ger redan från början en känsla av att hans Nathan inte är någon särskilt trevlig kille. Domhnall Gleeson har tidigare kunnat störa mig men här funkar hans rödmosiga babyface och osäkerhet som en skärande kontrast mot Isaacs mörkare pigmentering och fyrkantighet.

Och inte för att jag borde bli förvånad men även Alicia Vikander är sin Ava intill perfektion – blank men ändå inte opersonlig, naiv men ändå inte barnslig. Att hen är en damsel in distress tar det cirkus två sekunder för Caleb att bestämma sig för när han väl skådat in i hennes ögons djup. Hell, till och med jag skulle nog vilja hjälpa Ava med alla till buds stående medel!

Men om jag nu ska ha någon invändning mot Ex Machina skulle det nog vara bland annat det där med ögonen. Nathan får lägga ut texten om hur fantastiskt svårt det var att få Avas medvetande att funka som en människas men jag skulle vilja påstå att skapandet av fullgoda sinnesorgan (inklusive hud) knappast är en lättare utmaning. Särskilt inte som de ska kopplas in till detta medvetande.

Och bara för att Avas medvetande bygger på en mänsklig förlaga, bara för att hen är skapad av en människa, vad är det som säger att hen för den skull skulle vilja identifiera sig med människor? Vad som än sägs i bibeln är det skapelsen som gör skaparen till sin avbild, inte tvärtom.

Nå, man kan inte få allt här i världen vilket Caleb snart ska bli varse. Ser man Ex Machina helt ospoilad blir den säkert mer av en mind fuck. Som det var nu höll den inte riktigt för den osannolika hajpen.

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Läs hela inlägget här »

Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan CarrieThe FuryScannersThe Dead ZoneFirestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.

Läs hela inlägget här »

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

Läs hela inlägget här »

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg