X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Den rullstolsburne, men givetvis geniale, läkaren Niles Caulder har snokat rätt på tre människor vilka på grund av olika typer av olyckor blivit mer eller mindre utstötta från resten av mänskligheten. Cliff Steele var en ”daredevil in search of excitement and danger” men fick betala ett högt pris när han kraschade sin racerbil. Hans kropp var så skadad att endast hjärnan kunde räddas och transplanteras till en robotkropp. Av vem? Jomen, Niles Caulder förstås! Säg hej till Robotman (ok då, han kallades faktiskt för Automaton i de första delarna).

Sedan har vi den kända skådespelerskan Rita Farr som, tack vare att hon propsade på att utföra sina egna stunts under en filminspelning i Afrika, tvingades vandra genom ett fält av märkliga utdunstningar. Allt sedan dess kan hon förändra storleken på sin kropp, från tumshög till skyskrapelång. Häpp, Elasti-Girl! Och så till slut piloten Larry Traynor som genom en märklig flygolycka (”For hours, your jet skimmed through the still uncharted wave belts of inner space”) kan projicera Negative Man, en utomkroppslig skepnad med märkliga krafter. Haken är att Negative Man måste återvända till Larry Trainors medvetslösa kropp inom 60 sekunder, annars dör han.

Tillsammans utgör de alltså Doom Patrol, en grupp som Niles Caulder utan större problem kan övertala att ägna sina krafter åt att göra gott och besegra mänsklighetens fiender. Men populariteten höll inte i sig och 1968 avlivades Doom Patrol i sitt sista nummer.

Vilket dock inte hindrade gruppen från att återuppstå i ny skepnad 1977. Det intressanta att notera i sammanhanget är att Stan Lee och Marvel Comics lanserade sina X-Men första gången i september 1963 — kan de möjligen ha varit inspirerade av Doom Patrol? Doom Patrols medlemmar har förvisso fått sina krafter genom sedvanliga superhjältekanaler, men temat om utstötthet och den egna gruppen som en slags surrogatfamilj känns ju igen från de paria-märkta X-Men-mutanterna.

Alltnog, 1975 hade en helt ny line up av X-Men introducerats (som bland annat inkluderade Storm och Wolverine). Det var den populariteten som DC nu ville försöka konkurrera med i form av en ny Doom Patrol. Cliff Steele fick en ny robotkropp och nya kompisar men det gick ändå inte så värst bra. Då kallade DC in en ung, brittisk talang vid namn Grant Morrison som 1989 fick ta över serien i och med #19.

Återigen mixades uppställningen och förutom Cliff Steele samt Dr. Caulder möter vi nu den multipla personligheten Crazy Jane, flickan med ap-ansiktet (och märkliga låtsasvänner) vid namn Dorothy Spinner samt Larry Trainor i en helt ny och sammansmält skepnad (bland annat med läkaren Eleanor Poole) vilken hellre kallar sig Rebis för att markera sin gränsöverskridande natur.

Jag fick tips från bloggkollegan Filmitch om Doom Patrol när jag inte kunde sluta yra om hur fantastisk China Miéville-serien Dial H (också en DC-serie) var. Jag handlade och läste men förstod till en början inte riktigt vad Filmitch hade menat med kopplingen till Dial H. Jag fick följa Rita, Cliff och Larry på för all del underhållande, men ändå ganska konventionella, superhjälteäventyr, vilka alltid innehöll minst en ruta där oftast Rita måste påpeka att om Larrys Negative Man inte återkommer till hans kropp inom 60 sekunder (60!!!) kommer han att dööööööö!

Så kan det gå när inte haspen är på – jag hade förstås missat att Filmitch pratade om just Morrisons Doom Patrol och inte serien generellt. En ny inhandling och läsning senare förstod jag precis och kände mig dessutom nästan lika uppspelt som inför Dial H.

Grejen med Doom Patrol är nämligen sällan patrullen i sig, utan deras motståndare. Redan i seriens första upplagor var skurkarna ganska så crazy banans. Dr. Tyme har en klocka som huvud. The Brotherhood of Evil leds av The Brain (han är vad han heter!) och innehåller bland annat den superintelligente gorillan Monsieur Mallah. Ännu mer spännande är Animal-Vegetable-Mineral Man som kan morfa mellan alla dessa tre stadier på en och samma gång (”three villains in one!”).

Men Doom Patrol-60-tals-skurkarna har ändå inte en chans mot Morrisons 80- och 90-talskreationer. Redan i hans första nummer stöter vi på de märkliga Saxmännen (Scissormen) som kan klippa ut folk från verkligheten så att det enda som återstår är blanka, negativa skepnader. Red Jack, som hävdar att han på en och samma gång är Jack the Ripper och universums skapare, är rent visuellt häpnadsväckande (hans palatsväggar pryds av oändliga rader torterade och uppnålade fjärilar) men går däremot konceptmässigt inte riktigt hem hos mig.

Då blev jag desto mer förtjust i Mr. Nobody som omskapar The Brotherhood of Evil till The Brotherhood of Dada med missionen att utrota allt vad mening och logik heter. Eller varför inte The Cult of the Unwritten Book, vilken genom att läsa The Book of the Fifth Window, söker frammana Guds skugga – The Decreator – för att en gång för alla förinta hela universum.

Original-Doom Patrol är harmlös, charmig och lite knasig, men blev ingen stor serieupplevelse för min del. Det roligaste var alla utrop som känns väldigt typiskt serietidningsaktiga: ”Only I can stop these mechanical soldiers…By removing my radio-active bandages!”

Morrisons Doom Patrol jobbar däremot intensivt med symbolism, surrealism, språk och idéer och jag älskar det. Han ger mig precis den tankens flykt och hisnande känsla som jag fick från Dial H. Att serien rent utseendemässigt dessutom är både snygg och innovativ (främst tecknade av Scott Hanna och John Nyberg) gör förstås sitt till och understryker den inte sällan närmast lovecraftianska stämningen av ett universum vilket allt som ofta gungar till och skevar betänkligt.

Doom Patrol (1963-1965, #80-95)

Doom Patrol (1989-1990, #19-34)

P.S. Den vane serieläsaren noterar sannolikt att jag läst två olika samlingsalbum, vilka var för sig inte täcker in hela spannet av vare sig original- eller Morrison-Doom Patrol.

Akira (1988)

Efter Mamoru Oshiis Ghost in the Shell var jag sugen på lite mer klassisk anime. Och den enda film som kan konkurrera med Ghost in the Shell (i den västerländska populärkulturen, i alla fall) i det avseendet torde vara Katsuhiro Otomos Akira.

Fortsätt läsa ”Akira (1988)”

Omtitten: Event Horizon (1997)

Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2012.

***

Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

Fortsätt läsa ”Omtitten: Event Horizon (1997)”

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Fortsätt läsa ”Brightburn (2019)”

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”

her (2013)

Ponera att du var utrustad med ett operativsystem som kunde åtlyda uttalade kommandon. Vi kan kalla det…”Sam”. Om du skulle be ”Sam, visa mig en melankolisk film” är sannolikheten rätt stor för att Spike Jonze Her skulle rullas upp inför dina ögon.

Fortsätt läsa ”her (2013)”

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Fortsätt läsa ”Cloud Atlas (2012)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”