You are currently browsing the category archive for the ‘Sci-Fi’ category.

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

För Chris Washington räcker det med två skumma bekantskaper i samma illusoriskt idylliska Förort – hemhjälpen Georgina och gårdskarlen Walter. Till och med familjen de jobbar hos erkänner att det nu för tiden sticker lite i ögonen med två afroamerikaner anställda hos en vit familj. Men vad ska man göra – ställa stackars Georgina och Walter på bar backe?! Särskilt som de själva synes fullt nöjda med sin lott här i livet. Eller kanske inte så mycket nöjda, som viljelösa slavar.

Men vem är Chris att ifrågasätta tingens ordning hos flickvännen Roses föräldrar? Han vill ju mest göra ett gott intryck även om det är frågan om vad som tar mest på krafterna – pappa Deans jovialiska försäkran att han minsann tyckte att Obama var den bästa president USA någonsin haft eller lillebror Jeremys insinuationer att Chris borde vara bättre på basket tack vare sin ”genetik”?

I likhet med Joannas upplevelser i Stepford blir Chris helg hos familjen Armitage allt besynnerligare och till slut reduceras det hela till ett slags psykologiskt chicken race. Vad ska knäckas först, Chris beslut att hålla ut eller konstigheterna som förortsborna sysslar med?

Äntligen var det dags att komma fram till Jordan Peeles debut Get Out. I likhet med Ari Aster hade jag bekantat mig med Peele bakvägen, genom att se hans andra film, Us, först. Det som är lite synd är att det ju inte fanns någon som helst möjlighet att undvika snacket kring Get Out och därför kom själva händelseutvecklingen i filmen knappast som någon större överraskning. Vet du som läsare inte ens vad jag pratar om rekommenderar jag å det varmaste att omedelbart sluta läsa och gå och se Get Out istället, för då tror jag att du har en riktigt fin filmstund framför dig.

Alltnog, även med lite för mycket kunskap i bakhuvudet är det ju alltid roligt att se en bra film och det tycker jag absolut att Get Out är. Att ta den genusmässiga vinkeln från Ira Levins The Stepford Wives och istället vrida den till att bli en rasmässig dito är både smart, träffsäkert och roligt. Jag upplever att Peele driver med vissa av de mer vansinniga konspirationsteorierna som grasserar i det afroamerikanska samhället (och som kanske är halvt på skoj och halvt på allvar) samtidigt som han ger tittaren en aning om hur det kan vara när folk prompt måste hänvisa till Tiger Woods när man pratar golf. Som om alla afroamerikaner i någon mening skulle vara tjenis med varandra och homogent dela ”the african-american experience”.

Credot ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they’re not out to get you” är förstås högaktuellt och i likhet med Us är Get Out som bäst under uppbyggnadsfasen. Den tidiga scenen med den påkörda hjorten ger filmen igenom stråk av både sorg, igenkänning och förebådande. I nuläget känns det dock som om Peele skulle behöva jobba lite mer på sina avslöjanden och crescendon. När skiten träffar fläkten och det blå skåpet är fullt blir det lite väl mycket crazy bananas över det hela även om spänningen på intet sätt går förlorad.

Så här i efterhand är det också intressant att notera att Allison Williams (med en något mindre distinkt Kiera Knightley-käke), som spelar Rose, ofta fick höra att folk hade svårt att acceptera hennes roll i den rovgiriga familjen Armitage. Många försökte hitta förmildrande omständigheter till Roses agerande – kanske hon också var hypnotiserad eller åtminstone mindre skyldig tack vare ett helt liv av indoktrinering? Att ta till sig en film där faktiskt ingen vit rollfigur i slutänden hade några försonande drag eller dök upp som som en räddande Sankt Göran var tydligen svårt.

Just nu är Get Out och Us ganska likvärdiga men absolut sevärda. Get Out vinner på att inte vara så insnärjd i sitt eget luddiga koncept medan Us, just på grund av detta luddiga koncept och fokuset på klass snarare än ras, var intressantare. Us var dessutom klart läskigare.

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

En amerikansk specialagent får ett specialuppdrag. Forskare har börjat finna kvarlämningar från framtiden, föremål som som beter sig reverserat. Orsak-verkan fungerar på samma sätt som vi är vana vid, förloppet går ”bara” baklänges. Ett tappat föremål ligger på bordet innan du har det i handen och en pistolkula avlossas inte av vapnet, utan fångas upp av det. Forskarens vetenskapliga råd i situationen? ”Don’t try to understand it. Just feel it”.

Men det som oroar samtiden är att i princip allt av det man funnit tycks handla om vapen och krigföring. Är man under attack? Från framtiden? Med framtida kunskap går det förstås att hitta på alla möjliga dumheter i samtiden. Spåren leder vår protagonist och hans brittiske sidekick Neil till den ryske vapenhandlaren Andrej Sator, vilken möjligen har slutit en faustisk överenskommelse som överbryggar tiden. Vägen in till Sator går via hans hunsade och misshandlade fru Kat.

Även om Tenet inte hade kommit från just Christopher Nolans hjärna hade den ändå varit ett hett efterlängtat tillskott på en covid-bantad biorepertoar. Men nu är den till yttermera visso en Nolan-film och även om jag innan titten lyckats hålla mig någorlunda ospoilad hade vissa omdömen ändå läckt igenom filterbubblan. Att den i någon mening skulle handla om tid kändes nästan inte som en spoiler, däremot var jag fullt inställd på att bli så bortkollrad att Inception skulle kännas som ett avsnitt av Teletubbies i jämförelse. Samtidigt hoppades jag förstås att jag skulle bli lika golvad av Tenet som många andra tycks ha blivit.

Så döm om min förvåning när jag efter de 150 minutrarna satt med en upplevelse som gränsade farligt nära det mellanmjölkiga ”helt ok”. Skådismässigt är resultatet lite skiftande – jag tyckte mycket om John David Washington i huvudrollen. Ska Tenet dessutom vara filmen som gör att jag äntligen omvärderar Robert Pattinson (vilken spelar Neil)? Å andra sidan fick jag inte särskilt mycket från Elizabeth Debickis Kat och hennes make Andrej är en i mina ögon väldigt stereotyp rysk olig-skurk. Det mest spännande med honom var att jag genom hela speltiden verkligen inte kunde bestämma mig för om det var Kenneth Branagh eller inte (det var det).

Rent hantverksmässigt finns däremot inte mycket att invända. Allt som kan vara maffigt är maffigt samt lysande understött av Ludwig Göranssons score. Nolan vet banne mig hur han ska regissera tajta kupp-moment och rusande biljakter. Trots att thriller-lika attack- eller kuppsegment förekommer minst 4-5 gånger i Tenet är det lika andlöst spännande varje gång.

Med ett förbehåll: så länge jag inte tänker allt för mycket på innehållet. För min del dras den delen av Tenet med framförallt två stora nackdelar. Ett par av de där andlösa sekvenserna bygger på att Washingtons agent bryr sig obegripligt mycket om Kats väl och ve. Det är till och med så att vissa spänningsmoment i någon mening förlorar denna spänning eftersom de bygger på att agenten ska ta idiotiska beslut av omtanke om Kat. Momenten förlorar alltså i insats. Jag insåg efter ett tag att jag också var fundamentalt ointresserad av den dysfunktionella Sator-familjens relationer (det finns en son med i leken), vilket är lite olyckligt eftersom Tenet lägger en hel del speltid på den detaljen. Särskilt olyckligt som det i sin tur fick in mig på tankespåret att Nolan verkligen inte är superbäst när det kommer till kvinnliga rollfigurer. Debickis Kat blir i någon mening primärt en hjälplös trofé som Branagh och Washington kan alfahannepissa över.

Den andra stora nackdelen blir än mer graverande eftersom den rör Tenets hela raison d’être. Som synes handlar det den här gången om tid, framlänges och baklänges, tillbaka till framtiden och farfarsparadoxer. Det är svårt att uppfatta att Nolan verkligen menar allvar med uppmaningen ”Don’t try to understand it” eftersom han lägger så fruktansvärt mycket tid på att visuellt försöka få publiken att i alla fall ana hur det hänger ihop och hur smart allt är upplagt. Missförstå mig rätt: jag kan uppskatta Nolans utsökt noggranna och välformulerade flödesschema men Tenet ger mig i slutänden enbart en upplevelse av ren mekanik. Den känslan understryks av att vi får se väldigt lite av all den planering , rekrytering och finansiering som de extremt elaborerade kupperna torde kräva. (För min del hade jag hellre sett mer av det och mindre av bråken mellan herr och fru Sator.) Medan Inception, å andra sidan, levererade en tankens flykt och gläntade på förlåten till ett för mig dittills obekant sätt att uppfatta saker och ting. Medan Dunkirk, å tredje sidan, använde tidsbegreppet för ett briljant stycke historieberättande.

Sannolikt beror skillnaden filmerna emellan på att lek med tid och tidsuppfattning faktiskt är ett ganska välbekant fenomen i både film och litteratur. Som en äldre dam med rollator kommenterade efter min visning ”Tja, har man sett lite Star Trek var det inte så mycket nytt” och jag är böjd att hålla med henne. Det jag upplever att Tenet har att komma med är just detta med reverserade händelseförlopp istället för ”vanligt” tidsresande. Som en bild eller metafor för ett sådant händelseförlopp är förstås en palindrom väl vald. Ord som, oavsett om man närmar sig dem framifrån eller bakifrån, ger samma budskap eller slutpunkt. Visst är det trevligt att Nolan plockat upp den uråldriga (redan de gamla grekerna…) Sator-fyrkanten men konceptmässigt måste han ju se sig slagen av exempelvis Dan Brown och ambigrammet i Angels and Demons.

Möjligen tänker sig Nolan ett budskap med sin film som ska motsäga den där iskalla tidsmekaniken. Man får väl anta att Washingtons protagonist under resten av filmens gång lytt forskarens råd och enbart gått på feeling (vilket med lite våld, vilja och vaselin möjligen skulle kunna förklara vissa av hans val). Kan du säga ”Use the force”? Mot slutet får Washington också hävda att utan tillit och tro reduceras människan till en galning. Samt försäkras av Neil att det viktiga är att agera, även om det kan synas som om allt redan är förutbestämt. Den vetskapen får aldrig resultera i handfallenhet och handlingsförlamning.

Nej, att avsluta med lite av en ”jaha”-känsla var det sista jag hade förväntat mig av titten på Tenet. Ärligt talat är jag heller inte särskilt sugen på en omtitt. Möjligen den dag det dyker upp en fan-edit som raderat Sator-familje-relationerna.

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Ernest Clines Ready Player One blev baksparken som krävdes för att jag äntligen skulle plocka åt mig Joe Haldemans klassiker The Forever War som stått i bokhyllan…inte riktigt forever men nästan. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade men att romanen skrivits som en slags självterapi tog det mindre än 50 sidor att fatta. Haldeman stred i Vietnam mellan 1968 och 1969 och hade dessförinnan hunnit skaffa sig en examen i fysik och gifta sig med Mary Gay Potter.

Knappast en flower-power-anhängare med andra ord och det blir i sin tur tydligt när Mandella/Haldemans första runda i krigshelvetet är till ända. Innan dess har Haldeman emellertid livfullt beskrivit hur soldaterna tvingats till masslakt av en ärligt talat rätt inkompetent fiende tack vare hypnotisk suggestion, en metod som föga förvånande förvandlar många av dem till skuldtyngda kronvrak när effekten väl släpper.

Men de här psykologiska problemen finns det lite förståelse för när Mandella och hans medofficer samt livspartner Marygay Potter återvänder till det civila. För att understryka det gap som öppnar sig mellan de hemvändande soldaterna och övriga jordinvånare har Haldeman inte bara låtit sitt krig utspelas betydligt längre bort än ett ångande djungelland på andra sidan jordklotet. Det är dessutom ett avstånd som enbart är möjligt att överbrygga tack vare resor genom ”collapsars” vilka orsakar massiv tidsdilatation. För Mandella, Potter och deras gelikar har deras krigstjänstgöring varat i två år men för deras anhöriga har nästan trettio hunnit passera. Rent konkret befinner sig soldaterna alltså annorstädes i både tid och rum när de återvänder. Vilket i sin tur förstås innebär att de har svårt att finna sig tillrätta i ett samhälle som numera går ut på att slappa och röka på.

Det tycks finnas olika uppfattningar om i hur stor utsträckning Haldemans intergalaktiska krigsskildring är en direkt kommentar till Robert A. Heinleins Starship Troopers. Oavsett om romanen skrevs i den andan eller inte är det förstås lockande att ställa två så pass utpräglade krigs-SF-romaner mot varandra. Medan Heinleins bok, medvetet eller inte, kan läsas som en oförblommerad propagandaskrift över hur Kriget gör Män av Pojkar intar Haldeman som synes en betydligt mer avog inställning till det hela.

Det massiva krigsmaskineriet tar givetvis ingen hänsyn till enskilda och är så opersonligt och obegripligt som bara är möjligt. Haldemans soldater blir alienerade och utsatta på alla fronter – deras egen organisation bryr sig föga om deras överlevnad, anledningen till varför de ska offra sina liv synes allt mer dunkel, kommunikation med fienden är helt omöjlig (varför fred aldrig kan bli ett alternativ), hemmavid finns ingen hemmahörighet och tack vare tidsförskjutningen blir till och med de nya rekryterna mer och mer främmande för varje år som Mandella, mot alla odds, överlever.

Vid ett tillfälle överväger vår huvudperson till och med självmord men det som håller honom vid liv är insikten att de enda som skulle förlora på en sådan handling är militären. Han säger till sig själv att han är skyldig ”the enemy” att överleva men det är högst oklart vem han egentligen riktar sitt trots mot – den fiende han tvingas slåss mot eller den som tvingar honom att slåss?

Jag var inte överdrivet förtjust i Starship Troopers och som SF-roman vet jag väl inte om The Forever War heller är någon större höjdare. Det känns inte som om Haldeman lagt ned någon större ansträngning på vare sig sitt världsbygge eller sin huvudperson. Däremot tycker jag att den får sin styrka genom att så uppenbart vara en slags Vietnam-allegori. Om inte annat blir jag mer nyfiken på hur det ena eller det andra skulle kunna tolkas i det perspektivet. Men precis som Dune primärt är en intergalaktisk fantasyroman är The Forever War först och främst en krigsroman i rymdmiljö.

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Läs hela inlägget här »

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Läs hela inlägget här »

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg