You are currently browsing the category archive for the ‘Sci-Fi’ category.

När syskonen Dani och Diego kommer till jobbet på bilfabriken en morgon möts de av ”el futuro” i form av robotar. Superstarka, superfarliga robotar. Terminators, faktiskt. Som drabbar samman på fabriksgolvet och försöker förvandla varandra till järnskrot.

Nääääää, gick ni på den lätta? Det är ju helt enkelt löpande band-robotar som bygger ihop en bil mycket snabbare och effektivare än de mänskliga arbetarna, som nu måste möta en hotande arbetslöshet. Fast det hinner varken Dani eller Diego tänka särskilt mycket på, för NU kommer faktiskt de där superstarka framtids-robotarna och drar på en rejäl holmgång.

Den kvinnliga halvan av duon, Grace, försöker skydda syskonparet från den manliga terminatorn och råder dem att försöka fly. Vilket ska visa sig inte vara särskilt lätt, vilket vi ju alla redan vet. Terminators är ju ostoppbara. Till en viss gräns i alla fall.

Det är svårt att undkomma den olycksbådande tystnad som lägrat sig över Terminator: Dark Fate, så snart efter biopremiären. Det brukar aldrig båda gott och i det här fallet kan jag inte låta bli att instämma. Samtidigt är det lite orättvist, för även om jag inte kan påstå att jag direkt sett fram emot denna senaste installation i mördar-robot-serien är den åtminstone inte uslare än någon av de andra filmerna som tassat Terminator 2 i hasorna. Och det var ju faktiskt nästan 30 år sedan den hade premiär.

Denna gång har man som synes gått back to basics. Slut på försök att nydana serien med en vuxen John Connor eller en ung Sarah Connor. Eller ja, en viss nydaning finns förstås eftersom vi den här gången har en avgjort gammal Sarah Connor. Sarah har sedan förintelsen av diverse framtidsrobot-delar 1995 tyvärr inte kunnat dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Hon har istället fortsatt att odla sin stenhårda badass-persona samtidigt som hon gjort det till sitt livs mission att utplåna varenda terminator hon stöter på.

För tydligen har de fortsatt att droppa ned lite här och var, trots hennes och Johns insatser på mitten av 90-talet. Lite oklart hur, men det är ingen idé att bry sig om sådana petitesser i en sådan här film. För egen del tog det ett tag innan jag insåg att Dark Fate helt bortser från det faktum att det finns en par uppföljare till Terminator 2.

Dark Fate blev en lätt märklig filmupplevelse. Jag kan inte påstå att jag tyckte fullt ös-medvetslös-historien varken var särskilt bra eller särskilt engagerande. Efter ett tag var jag ganska mätt på att se såväl terminators som människor bli slängda som trasdockor hit och dit. Själv hade jag exempelvis gärna sett lite mer spännings- eller karaktärsskapande uppbyggnad innan det första slagsmålet i bilfabriken brakar loss. Det känns inte så överraskande att det inte bara är väldigt många manusförfattare inblandade, utan att de också står bakom manus till exempelvis Batman v Superman och Gemini Man. Samtidigt rullade det hela på med god fart och snipp, snapp snut så var filmen faktiskt slut utan att jag hunnit bli överdrivet uttråkad.

Terminator-seriens huvudpoäng har ju aldrig vilat på filosofiska spörsmål. Men i den mening filosofin finns där har den till största delen handlat om möjligheterna att forma framtiden, både individuellt och globalt. Är allt ödesbestämt eller finns det någon fri vilja inblandat i det hela? Dark Fate lägger fram antagandet att människor måste ha ett mål och syfte med sitt liv medan ett robotliv kan fullbordas först när det saknar mål.

Filmen har levt högt på att än en gång kunnat knöla in både Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger på rollistan. Ingen av dem är direkt dålig men jag tycker att Hamiltons insats exempelvis inte är lika bra som Jamie Lee Curtis i den senaste Halloween-filmen. Dark Fate lever banne mig ännu högre på att göra så många blinkningar och nickningar till sina föregångare att man skulle kunna tro att den drabbats av ett epilepsianfall. Jag kan förstå att frestelsen måste vara enorm men hade kanske önskat att metaelementen hade fogats in lite elegantare än vad som nu är fallet. Handling och dialog gör tappra försök att ”överraska” publiken i detta avseende men är så övertydlig i det arbetet att den faller på eget grepp.

Dark Fate bjuder på tre coola kvinns i form av Linda Hamilton, Mackenzie Davis och Natalia Reyes som Sarah, Grace och Dani, vilket förstås är trevligt. Samtidigt är är manuset dåligt på karaktärsbygge och förlitar sig i allt för hög grad på tuffa actionscener samt en sprillans ny-CGI:ad mattsvart terminator vid namn Rev-9. Han beter sig som en korsning mellan en snabb zombie och en James Wan-demon men blir aldrig så där obönhörligt otäck som både Arnie och Robert Patrick fixade i sin glans dagar. Men det var ju som sagt nästan 30 år sedan.

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Boken Googolplex handlar alltså i allt väsentligt (så vitt jag kan förstå) om att filosofera kring möjligheten med multiversum, en samling universa av en googolplex omfattning. Eller varför inte ett multiversa av multiversum när vi nu ändå håller på?

Finns det någon slags stomme i detta filosoferande torde det vara huvudpersonen Jack som, när vi först träffar honom, är på väg till den avlägsna planeten Shylock tillsammans med ett gäng andra kolonisatörer. Men Jack lyckas aldrig finna sig tillrätta i sitt nya hem, trots att han får chans att dela säng med den attraktiva Lia (lite osäker på stavningen där beacuse of ljudbok).

Så trots att det inte var länge sedan Jack gjorde en resa på över 30 ljusår gör han snart en till. Hur i all världen kan det gå till?! Jo, i Jacks sköna, nya värld har mänskligheten lärt sig av multiversumvarelser (så kallade multis) hur man mer eller mindre utan gränser kan manipulera arvsmassa. Så Jack laddar helt enkelt ned sitt medvetande i en konstgjord hjärna och när han är tillbaka på jorden finns en ”nyodlad” och jungfrulig kropp som är redo att fortsätta leva som ”Jack”.

Tillbaka på jorden visar det sig att Jack inte bara är obegripligt rik, utan också obegripligt gammal (eller ja, hans medvetande, alltså). Han installerar sig därför i sitt palats (”byggt” av tandemalj) med nära nog 20 backuphjärnor och börjar försöka ta reda på ursprunget till sin livsleda. Han hittar henne snart: den förföriska Rachel med vilken ha delade en oförglömlig natt och sedan aldrig såg igen.

Ok, alla ni som någonsin klagat på att Tolkien bara låter Sam och Frodo gå och gå, utan att det händer något: jag kan avslöja något för er. Tolkien ain’t got shit on KG Johansson! Nu är för all del Googolplex inte hårresande lång men min upplevelse är att 75% av boken ägnas åt att beskriva hur Jack vandrar tillbaka i sina egna minnen, mellan universa och i tiden för att någonstans, någon gång kunna fånga den där perfekta Rachel som han bara fick sig en smutt av när det begav sig.

Detta är inte så mycket en kärlekshistoria som en beskrivning av total besatthet. Jack är en missbrukare ut i fingerspetsarna och hans drog är Rachel. Vilket föranleder mig att återkomma till ett av mina trofasta credon: berättelser om missbrukare tenderar att vara förbannat repetitiva och långtråkiga.

Googolplex hjälps i detta avseende inte av att språket i mina öron är deskriptivt torrt och ganska trist. Johansson lyckas för min del inte skapa ett uns av intresse för vare sig sin huvudperson eller hans besatthet. Kanske för att författaren som sagt eventuellt främst velat utforska detta med multiversa, minne och medvetande. Men då kan jag tycka att ämnet hade vunnit på en piggt populärvetenskaplig framställning istället för att ta formen av skönlitteratur. Särskilt som en serie som Justin Roiland och Dan Harmons Rick and Morty slår Johansson på fingrarna flera gånger om både när det gäller underhållning och smarthet i detta med utforskandet av oändliga och parallella universa eller verkligheter.

Som så ofta annars kan jag heller inte låta bli att fastna på detaljer, särskilt som Johansson i viss mån sätter krokben för sig själv genom att vara väldigt detaljerad i vissa avseenden men inte i andra. Det finns alltså möjlighet att spela upp sina egna minnen, som en scen i en film. Men hur kan scenen i så fall innehålla sådant man själv inte var medveten om eller såg? Hur mycket tid borde det egentligen gå åt för Jack att utforska 700 år av samlade minnen? Ok att man kan bygga ”levande” rymdskepp men hur knäckte man nöten med intergalaktiska rymdfärder? Och om människor både väljer att ständigt ladda över sina medvetanden i nya kroppar OCH föder barn, hur går det med befolkningsökningen?

Nej, det roligaste med läsningen av Googolplex var att upptäcka att det finns ord som ”googolplex”

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 3, Halloween III – ondskans natt, Halloween III: Natten ingen kommer hjem

Silver Shamrock Novelties är världens roligaste företag. Det kan också vara världens mest skrämmande. Utan tvekan är det företaget som producerat världens mest irriterande reklamjingel. Ingen som sett Halloween III kan undkomma den eviga loopen som lirkar sig in i hörselgången likt en tvestjärt: ”Happy, happy Halloween, Halloween. Happy, happy Halloween – Silver Shamrock!”

Läs hela inlägget här »

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

Läs hela inlägget här »

Christopher Nolan är regissören och manusförfattaren som gjort sig en karriär på att leka med tid och tidsbegreppet. Men i Tenet är tiden ingen lek, den är regelrätt slagfält.

Läs hela inlägget här »

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg