You are currently browsing the category archive for the ‘Sci-Fi’ category.

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Närmast på tur i hackordningen står styrmannen Christopher Oram. Han är dock inte helt säker på att han har hela besättningen med sig, bland annat beroende på att han är något så udda som en troende man på 2100-talet. Därför tycks det som en försynens skickelse när de genom en slump upptäcker en högst beboelig planet bara ett par veckors resa bort. Jättemycket närmare än de sju år det skulle tagit att bege sig till deras ursprungliga destination.

Oram bestämmer att de ska kolla läget och i trygg Alien/Slasher-konvention delar besättningen upp sig. Några är kvar upp i skeppet medan resten landstiger på den nya planeten. Där hittar de till sin förvåning lämningar från den försvunna forskaren Elisabeth Shaw och bekantar sig med en viss android vid namn David. Det är oklart vilka David är mest exalterad över att träffa på, de mänskliga besättningsmedlemmarna eller hans broder i anden, den uppgraderade androiden Walter?

Under sin Robinson-period har David emellertid stött på en rätt speciell typ av Fredag och snart är kramkalaset i full gång.

Med förbehållet att jag faktiskt inte sett om Prometheus sedan den gick på bio tycker jag nog att Alien: Covenant är bättre i många avseendet. Historien är tajtare och trots att miljöerna fortfarande är lika bombastiska som i den föregående filmen känns den mindre anspråksfull. En glad överraskning var att den sneak peak som vi fick se i somras och som jag då tyckte var lite mellanmjölk nu blev olidligt spännande i sitt rätta sammanhang.

Det var också oerhört skönt att den besättning vi får träffa generellt beter sig som normala och kompetenta människor och inte som de dumdristigt hämningslösa och testosteronstinna stridspittarna som bemannade stackars Prometheus. Genom att återigen använda USA:s geografi när det gäller namngivning (Tennesse istället för Dallas) samt kort krull och linne på hjältinnan Daniels fick i alla fall jag till och med lite vibbar från originalfilmen från 1979.

Med tanke på att en av de största förändringarna mellan Prometheus och Alien: Covenant är manusförfattarna är jag benägen att lägga mycket av förtjänsten hos dem snarare än Ridley Scott. Särskilt John Logan är en veteran på området med erfarenheter från både Skyfall och The Aviator. Alien: Covenant utnyttjar dessutom en ganska lyckad blandning av kostymer, animatroniska delar samt CGI som gör dessa filmmonster ganska obehagliga eftersom jag aldrig riktigt vet hur de ska röra sig. Sannolikt bör en del cred också gå till Jed Kurzel som skapat ett score vilket på bästa sätt tar tillvara originalets tongångar.

Att Alien: Covenant är en film som handlar om både gudomlighet och skapelsens smärtsamma process är knappast något den hymlar med eftersom det hela inleds med Davids mentala uppvaknande under ledning av den numera avlidne Peter Weyland. Genom konst och musik betonas båda temana och David får snart anledning att fråga sig ”If you created me, who created you?” Längre in i filmen får vi dock anledning att fråga oss om rollerna nu inte är omkastade – maskinerna tar på sig en skapar- och föräldraroll men vem kan egentligen sägas ha format deras medvetande såsom det nu ter sig?

Refrängen om roboten med gudskomplex är knappast ny men jag tycker att den utgör en ganska smaklig fyllning i denna sjätte del av Alien-sagan. Avslutningen återkopplar på ett bra sätt till filmens två inledningar (David och Covenant), då vi ser födelsen av ett helt nytt förbund. En allians som i sig nästan kan ses som en ark (om vi byter till båtlingo): ett skepp som kommer lastat med många, många potentiella uppföljare.

Till den här fyllningen hör också utbytet mellan David och Walter där den äldre modellen får möjlighet att upptäcka vad hans mänskliga herrar och skapare inte tyckte fungerade hos honom. Inte heller när det gäller eventuella kopplingar mellan kreativitet, genialitet och galenskap plogar Alien: Covenant upp några nya fåror men jag ser inga större problem med det.

David tror säkert att han lyckats ta herreväldet över både sitt eget medvetande och öde men frågan är om han inte, i likhet med så många andra, bara är dömd att återupprepa sin faders synder.

Många filmspanare kände suget efter lite facehuggers och chestbursts på stora duken
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Denna första Guardians… berättar historien om hur Peter Quill (som gärna vill gå under den coola tjuvpseudonymen Star-Lord, problemet är bara att ingen minns vare sig honom eller hans namn) startar upp ett mer eller mindre påtvingat samarbete med kick-ass-bruttan Gamora, den genetiskt förädlade tvättbjörnen Rocket Racoon, det levande trädet Groot och muskelberget Drax vars konversation är något begränsad eftersom han inte har någon uppfattning om symbolers värde.

Ska vi vara helt ärliga är samarbetet dem emellan väldigt påtvingat eftersom de kastats i fängelse efter att ha jagat efter ett märkligt litet klot som Quill ”hittade” på planeten Morag. De har också det gemensamt att de antingen försöker undfly eller få tag på en viss Ronan som också är ute efter det där klotet.

Så härligt att upptäcka att det här var en film som hade mycket mer att bjuda på än bara en yta som gjorde sig bra på IMAX-duken! Inledningsvis känner jag igen min nervositet från första titten – ska det verkligen gå att hålla ordning på alla inblandade? Filmen startar nämligen i ett rasande tempo på planeten Xandar men när vi väl är framme vid den där fängelsevistelsen har pusselbitarna börjat falla på plats.

Och vi har en hel del pusselbitar som passar mer eller mindre sömlöst ihop. Världsbygget känns oerhört genomtänkt och miljöerna är av den sorten att det finns utrymme för att en massa saker kan hända i bakgrunden som egentligen inte har med själva historien att göra men som skapar en lyxigt påkostad känsla.

När jag såg filmen första gången hade jag ännu inte stiftat bekantskap med serien Parks and Recreation vilken nog var en lyckträff eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar om Chris Pratt som spelar Peter Quill. Jag hade därmed heller inga problem att acceptera honom som en kille som gärna vill vara lite coolare och farligare än han egentligen är, men absolut ingen idiot. Zoe Saldana visade redan i de nya Star Trekfilmerna att hon har en slags utomjordisk skönhet som knappast behöver vara grön för att tala sitt tydliga språk. Hon är tuff men kanske inte den rollfiguren som jag fäster mig mest vid.

För det är förstås föga förvånande Rocket Racoon. Både för att han är stencool och för att han är ett litet CGI-underverk, från den borstiga svansen till de gulvita huggtänderna. Scenen där Dave Bautistas Drax klappar honom på huvudet och de där öronen viker sig precis som pälsiga ståöron ska vika sig gör mig lika tårögd som vargarnas rörelsemönster i The Jungle Book.

Filmens känslomässiga fokus ligger föga förvånande på det klassiskt amerikanska temat ”vänner som pseudofamilj”. Alla i det lilla gänget börjar som antagonister och är ganska ensamma för att i slutänden hitta trygghet hos varandra. Men tack vare filmens generellt sorglösa atmosfär och välskrivna gnabbande mellan de olika rollfigurerna blir det inte allt för påträngande.

Guardians… tillhör definitivt den mer lättsamma kategorin av Marvel-filmer men när det är så pass här välgjort är det bara att tacka och ta emot och njuta i fulla drag.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.

Där det finns städer finns också synd, våld och maktfullkomlighet. Fråga bara Carnegie som styr över en samling fallfärdiga byggnader och olika gäng av mer eller mindre skrupulösa individer. Blott en sak saknas för att Carnegie ska kunna uppnå det inflytande han eftersträvar och det är en bok. Men inte vilken bok som helst, vilket hans underhuggare bittert får erfara när han ratar deras knyckta pocketböcker och Oprahmagasin.

Men med främlingen Eli som kommit till stan följer eventuellt uppfyllelsen av Carnegies hett efterlängtade dröm. Eli är nämligen inte bara en bokstavskunnig man utan bär också på en stor bok, prydd med ett kors. Det är förstås en ägodel han helst inte lämnar ifrån sig bara sådär och när han får hjälp av den unga kvinnan Solara att fly ur Carnegies klor är jakten i full gång.

Jag har varit nyfiken på The Book of Eli sedan den kom eftersom jag vill minnas att den då omtalades som en rätt nyskapande postapokalyps-rulle. Efter ett tag kom det i och för sig vissa förbehåll om ett kristet huvudbudskap men jag hade nog inte föreställt mig att filmen skulle vara riktigt SÅ kristen.

Regissörerna för dagen är ytterligare ett av alla dessa filmbrödrapar, The Hughes Brothers. Deras Menace II Society var det evigheter jag såg, däremot har jag titten på From Hell i färskare minne. I stämning tycker jag nog att det finns vissa paralleller till The Book of Eli, bröderna tycks vara förtjusta i att skapa kalla och hårda filmer.

En annan recensent påpekade när det begav sig att The Book of Eli åkallade The Road men utan den förra filmens känsla för mänsklighet och det stämmer väl in på min egen upplevelse. Denzel Washingtons Eli är en imponerande rollfigur, en profet i ett nukleärt ödeland men som de flesta profeter framstår han knappast som särskilt kramgo. Han har sitt uppdrag från Gud och det är också hans prio ett.

Särskilt mycket mänsklighet står heller inte att finna i filmens övriga persongalleri, inte ens i Mila Kunis Solara. Hon hakar på Eli i förhoppningen att han ska ta henne bort från Carnegies stad och hur hon sedan blir övertygad om hans gudomlighet blir aldrig riktigt klart. Dessutom är relationen profet-apostel knappast fylld av myspysiga känslor, snarare respekt och vördnad. Fint det med, men inte så gosigt eller något som gör att jag blir engagerad i deras öden och äventyr.

Gary Oldmans Carnegie får föga förvånande representera allt som är uselt och krasst. Som den ultimata kapitalist han är, är han givetvis inte det minsta intresserad av Bokens andliga innehåll utan enbart av den ytterligare makt som den kan ge honom. Hans förhållande till Boken har inget av den ödmjukhet och hängivelse som präglar Eli. Istället får han betrakta sin trofé med samma hungriga ögon som en torrlagd alkis skulle fästa på en pava Parador. Vilket blir lite orättvist mot hans namne Andrew Carnegie kan jag tycka. Andrew var förvisso var en av världens rikaste män men hans ”Gospel of Wealth” propagerade för att rikingar har en skyldighet att dela med sig till de som är sämre lyckligt lottade.

Så Carnegie tycks alltså helt övertygad om att den kristne gudens ord är vad som krävs för att lägga större delen av den kvarvarande mänskligheten under sig. Jag tror att The Book of Eli hade kunnat bli en bättre film om den bemödat sig med att ge någon slags uttalad anledning till varför det skulle vara så. Nu förväntas publiken acceptera att den postapokalyptiska världen törstar efter inte bara något att tro på i största allmänhet, utan just den judeo-kristna doktrinen.

Och varför skulle en dryga 2000 år gammal tro innebära ”a new beginning” som hoppet också uttrycks mot slutet? Vore det inte bättre att försöka börja på ny kula istället för att dröja sig kvar i allt gammalt mög som i mångt och mycket gjorde att mänskligheten satte sig i skiten till att börja med? Filmens avslutande och triumfatoriska försök till ”sense of wonder” lämnar mig därför helt kallsinnig.

The Book of Eli är en välgjord film med hyfsade skådisprestationer (Denzel Washington är ju sällan bortkastad i en film, om vi säger så) men själva historien ger oss inget nytt. Inga nya vinklar på ett dystopiskt Efter Kriget-samhälle, inga förslag på varför det skulle vara värt att bevara bibeln ur något mer än ett kulturhistoriskt och musealt perspektiv. I vissa delar blir den därmed tyvärr till och med smått tråkig.

Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en  mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?

Läs hela inlägget här »

farenheit-451Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.

Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.

Läs hela inlägget här »

rogue-onealt. titel: Rogue One: A Star Wars Story

Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?

Läs hela inlägget här »

allegiantalt. titel: Allegiant

Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.

Läs hela inlägget här »

stranger-thingsKanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg