You are currently browsing the category archive for the ‘Sci-Fi’ category.

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Men så får Deckard (efter att ha satt sin mood organ på ”an optimistic business-like attitude”) vad som tycks vara ett genombrottsuppdrag. Han jobbar med att ta hand om androider som flyr slavtristessen på universums koloniserade planeter och nu har poliskårens främste prisjägare äntligen fallit offer för ett av sina egna byten. Nu hänger det på Deckard om de nya och högteknologiska androiderna ska kunna tas om hand innan de hinner få allt för mycket smak för frihet.

Jag hade ju minst sagt lite svårt att få grepp om Philip K. Dicks The Man in the High Castle men det känns i det närmaste omöjligt att ge upp författaren utan att också göra ett försök med Do Androids Dream of Electric Sheep? Boken som efter 1982 kanske främst nämns en passant i samband med Ridley Scotts filmatisering Blade Runner (som å andra sidan kanske nämns lite väl ofta ibland).

Vissa teman känns igen från The Man… men för min del blev de avsevärt mer lättbegripliga (eller kanske bara tydligare?) när frågor om mänsklighet och identitet diskuteras genom att ställa Människa mot Maskin. Titeln är förstås både en ordlek och en hänvisning till Deckards mekaniska husdjur men skulle lika gärna ha kunnat heta bara Do Androids Dream?

Jag upplever att Dick själv med emfas svarar ”Ja” på den frågan. Klart hans androider drömmer – varför skulle de annars fly från de kosmiska kolonierna? I likhet med USA:s svarta slavar som sades vara fyllda av en irrationell frihetslängtan söker Nexus-6-androiderna efter något mer än blod, svett och tårar. Istället för att gömma sig har exempelvis Luba Luft skapat sig en framgångsrik karriär som operasångerska, en drivkraft uppenbarligen som går utöver ren överlevnad. Och när empati, det som sägs vara den osvikliga klyftan mellan människor och androider, ifrågasätts får en av androiderna svåra existentiella problem. Om det nu är så att mänskligheten egentligen inte alls kan uppleva empati, lika lite som hon själv, vad finns då kvar att drömma om?

Deckards futuristiska samhälle är också paradoxalt i det att empati framhålls som något så självklart att det närmast verkar vara farligt att sakna känslan (i boken föreslås att man borde undersöka schizofrena, hade den varit av ett mer aktuellt datum hade sannolikt autism varit måltavlan istället). Samtidigt får ingen av denna empati spillas på androider trots att de undan för undan blir allt svårare att skilja från både människor och djur.

Dick leker även med andra former av artificialitet. Han blandar en hel del kritik mot ett bisarrt statusjagande samhälle där (riktiga) djur helt uppenbart har tagit bilens plats (i ett 50- och 60-talsperspektiv ska kanske tilläggas). Scenen där Deckard blir påprackad en get av en hungrig försäljare när han egentligen tänkt sig en modest kanin är otroligt rolig, om än något övertydlig. Det faktum att Deckard inte har råd med ett nytt får när hans riktiga har dött framstår som en stor social skam.

Dick sparkar också på en livsstil där det inte längre finns några naturliga känslor. Varför dras med opålitligheten i dem när du kan styra dem till 100% genom din ”mood organ”? Uttråkad? Inget på TV? Välj en inställning som får dig att vilja titta på TV, oavsett vad som visas (fixstjärnan Buster Friendly har alltid en show på lut!). Less på att välja en inställning på din mood organ? Välj en inställning som får dig att vilja välja inställning!

Förutom allt detta blandar Dick in element om någon slags sanning eller religion i form av en blandning mellan Jesus och den helige Fransiscus som kallas Wilbur Mercer. Genom att använda en ”empathy box” kan hans anhängare dela upplevelsen av att bli stenad till döds. Som instrumentets namn antyder står Mercer för en närmast obeveklig empati som jag har svårt att bli klok på.

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag tagit mig igenom boken om det inte varit för nyfikenheten som väcks när man sett Blade Runner – vari ligger skillnader och likheter mellan boken och filmen? Androidmelankolin känns igen, ifrågasättandet av Deckards egen mänsklighet är däremot mycket tydligare. Jag har svårt att få ihop alla Dicks trådar till ett enhetligt nystan, hur jag än vrider och vänder på det ligger det en massa härvor kvar på golvet. Minst en bok till borde jag väl försöka mig på men det kan ju vara så att Dicks stil helt enkelt inte passar mig. Med det sagt gav läsningen av Do Androids… klart mer än The Man…

En sak var dock (som alltid i äldre science fiction) rolig att notera. Deckards futuristiska samhälle är fullt av högteknologiska prylar – androider, bildtelefoner, hoover cars – men när det kommer till den regelbundet utgivna djurprislistan är det givetvis i hederlig pappersform. Ibland är det svårt att till fullo föreställa sig Framtiden. Den kan vi bara känna igen när vi lever i den.

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Ett förhållande som jag tänkte ändra på för egen del och vilken bättre utgångspunkt för det projektet än The Man in the High Castle, Dicks enda Hugo-vinnare?

Från filmerna som bygger på Dicks skriverier är det lätt att se att författaren gärna uppehåller sig vid teman som handlar om verklighet kontra chimär samt identitet. På ett sätt kan man nog säga att The Man… passar väl in i det universat med sin alternativa historia. Här möts läsaren av en värld där Tyskland och Japan med förenade krafter vunnit andra världskriget, bland annat tack vare att Roosevelt mördades 1933. Som en konsekvens av det har vinnarna delat upp USA mellan sig, med Japan som herrar över väst medan Tyskland styr i öst.

Istället för bibeln har många istället vänt sig till I Ching men japanernas fascination för americana håller i sig. Därför är Musse Pigg-klockor och gamla coltrevolvrar hårdvaluta. På bägge sidorna av kontinenten läser emellertid alla en subversiv bok, The Grasshopper Lies Heavy, en alternativhistoria om hur världen hade kunnat se ut om Tyskland och Japan hade förlorat kriget… Wicked meta, dude!

Alltså, jag förstår verkligen inte den här boken. Förutom en rätt rolig metadiskussion mellan två av personerna huruvida alternativhistoria (där de då förstås hänvisar till The Grasshopper…) kan anses vara sci-fi eller inte fick jag inte ut någonting. Någon egentlig händelseutveckling går inte att tala om eller också upptäckte jag den inte.

The Man… innehåller förvisso ett rikt persongalleri (japaner, amerikaner, spioner och nazistiska lönnmördare) som alla gör saker men jag ser som sagt inte poängen med det de gör. Är de bara verktyg för Dick när han vill beskriva sin alternativvärld eller har de något högre syfte? Försöker författaren säga något mer abstrakt om politik eller filosofi undflyr det mig även om det diskuteras friskt på sidorna.

Slutet, där det framkommer att det egentligen var I Ching som skrev The Grasshopper…, var lika obegripligt det. Menar Dick att hans egen alternativa värld egentligen inte var verklig och att Sanningen alltid kommer fram? Vilket i så fall är en rätt märklig inställning till historia kan jag tycka. Om det inte hade varit så att Japan och Tyskland på något sätt försökt att lura mänskligheten att de vann kriget när de egentligen förlorade? Hur nu det skulle ha gått till, det känns lite svårt att konspirera sig fram till att vinna ett krig.

Nej, det här var ingen hit. Men det är bara att gå på’t igen, för inte kan det väl vara så att androider drömmer om elektriska får?

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Och så blev det i alla fall en titt på prequel-trilogin. Originaltrilogin har jag sett så pass många gånger att jag känner mig relativt säker på min känsla för den. Men hur var det med George Lucas omtag på sina egna äventyr? Min minnesbild var att The Phantom Menace (1999) var en helt ok äventyrsfilm, Attack of the Clones (2002) lite halvfjantig och vad jag tycker om Revenge of the Sith (2005) har jag redan klargjort en gång.

Men jösses Amalia… När jag nu ändå fått smaka på hur Star Wars-uppföljare kan te sig i och med The Force Awakens och Rogue One blir den nästan med en lätt känsla av skam å Lucas vägnar som jag åser de fullkomliga katastrofer som är denna trilogi.

The Phantom Menace kan jag fortfarande rent storymässigt tycka är ett rätt frejdigt äventyr men upptäcker däremot att jag inte har något som helst tålamod med det faktum att Lucas tamejfan har gjort en barnfilm. Med ett lite större fokus på unge Anakin och lite mindre på galaktisk politik hade The Phantom Menace varit till förvillelse lik vilken som helst av alla de Chosen One-filmer som börjat klogga upp filmartärerna på senare tid. Men medan de siktar på att lägga sig så nära gränsen för PG-13 som det bara är möjligt utan att överträda den tycks Lucas inte kunnat få nog av slapstickmoment, comic relief och lustiga varelser. Den olycksalige Jar-Jar Binks är förstås den störste syndaren i det här sammanhanget men långt ifrån den ende.

Samtidigt är frågan om inte den lättsamma chosen one-stämningen ändå är att föredra mot det bottenlösa helveteshål som de två påföljande filmerna omsorgsfullt gräver sig ned i? Jag har ärligt talat svårt att hitta något i dem som funkar, det handlar bara om att Attack of the Clones kan stanna på en något ytligare nivå i hålet jämfört med Revenge of the Sith. Just den nivåskillnaden skäms jag inte det minsta för att kasta rakt i Hayden Christensens ärrförsedda ansikte. Hans försök till en ständigt bistert hånfull grimas blir bara mer plågsamma för varje gång jag ser honom.

Hur taskigt det än kan verka är tyvärr Christensen en stor black om foten i film nummer två och tre. Hugg upp hela Sherwoodskogen och du slutar ändå med en situation som är mindre träig än hans ”skådespeleri”. Stackars Natalie Portman gör säkert så gott hon kan men kommer knappt ur det hela med hedern i behåll i alla fall. Uppenbart är att hon har mer kemi med lille Jake Lloyd i ettan än killen som ska föreställa hennes livs kärlek.

Men vi behöver inte vara taskigare än att påpeka att Christensen verkligen inte är det enda problem som trilogins sista två tredjedelar dras med. Historien om hur den demokratiska republiken långsamt kollapsar i ett diktatoriskt imperium är klumpig, rörig och pågår på alldeles för många olika plan. Anakins psykologiska utveckling, särskilt mellan tvåan och trean samt under hela trean känns inte det minsta trovärdig, bara märkligt övertydlig. Varför jedi-rådet blir så fullkomligt tagna på sängen när skiten träffar fläkten på riktigt är helt obegripligt. Eller ska man tänka sig att Kraftens Goda Sida är så Zen-igt världsfrånvänd att dess utövare blir politiskt strategiska idioter?

Där det hela blir lite orättvist är kanske på specialeffektsidan. Jag minns att även om jag inte var jätteförtjust i vare sig tvåan eller trean ens när det begav sig så tyckte jag ändå att vissa av datoreffekterna var rätt häftiga. Men nu, söte Jesus, vad de har åldrats… När jag väl börjat titta på exempelvis hur fenomenalt uselt monsterfötterna i slutet på tvåan (ni vet, den där gladiatorscenen) är inkompade mot underlaget går det inte att vända bort blicken. Den är tyvärr en brist som är genomgående i hela trilogin.

Nej, så länge prequel-trilogin var det enda man hade förutom originalen kunde den möjligen passera för acceptabel men i och med dessa nya filmer sjunker den hjälplöst i en ändlös lavasjö av dåliga val. En lämpligt sammanfattande akronym för eftervärlden torde i det här sammanhanget vara WtHWGLT: What the Hell Was George Lucas Thinking?!

The Phantom Menace (1999)

Attack of the Clones (2002)

Revenge of the Sith (2005)

Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Läs hela inlägget här »

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg