Kapten James Tiberius Kirk är less. Det spännande femårsuppdraget att ”explore strange new worlds”, ”to boldly go where no one has gone before” har saggat ned sig i ren vardag. Numera upplever han att han bara åker skytteltrafik för att medla fred mellan olika mer eller mindre stingsliga planetinvånare inom Federationen. Det hjälps inte ens att han har sin trogna besättning på plats. Helt ärligt funderar han på att sluta, att lämna sitt älskade Enterprise (vilket fortfarande intressant nog är utrustat med prefixet USS).
Men Mrs. Kirks grabb ska snart få lära sig den hårda vägen att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Hastigt och lustigt befinner sig Jim snart på en okänd planet mitt inne i en avlägsen nebulosa. Hans besättning är kidnappad eller försvunnen och Enterprise är förvandlad till något som mest påminner om en skadeskjuten och rykande kråka.
Det ena ledde till det andra och plötsligt blev det läge att äntligen se den tredje omstarts-Star Trek som jag missade att hugga på bio. I ryggen hade jag en uppfräschning av såväl den första filmen i serien, Star Trek, som Into Darkness. Det är kanske en alltför lätt poäng att göra och säga att alla tre filmerna är exakt likadana, till vissa delar skiljer de sig åt.
Ettan hade sin svarta hål-abrovink men vi återser i denna tredje film ett potentiellt världsförstörarvapen som måste stoppas. Tvåan hade interna ränksmiderier inom Federationen men delar en karismatisk eller åtminstone tydligt definierad och smått tragisk skurk med uppföljaren. I alla tre fallen följer filmerna ursprungliga Star Trek-teser i så motto att samarbete och fred alltid är bättre än den starkes rätt och krig samt att Jim Kirk är en thrillseeker av stora mått.
Exempelvis kan man ju undra exakt hur glad hans besättning blev av beskedet att deras ledighet på den futuristiska rymdstationen Yorktown måste avbrytas för att deras kapten är less och lider av allvarligt hjältekomplex, vilket innebär att han är beredd att hoppa på första bästa räddningsuppdrag. Hur idiotiskt eller livsfarligt det än kan tyckas.
Rent recensionsmässigt är Beyond en klurig film. Den var nämligen helt ok för stunden men detaljerna har redan börjat blekna. Jag hade problem med den först Star Trek eftersom den kändes så ansträngd. Här skulle alla de klassiska rollfigurerna återintroduceras på ett sätt som var lätt igenkännligt men samtidigt gärna ha en modern vinkel. Det gjorde att det hela kändes stelt och stereotypt, en övning som enbart syftade till att ställa upp alla spelpjäserna på brädet. Into Darkness funkade betydligt bättre, då kändes det som att det gick att börja flytta några av de här spelpjäserna och låta dem interagera med varandra på ett lite mer vant sätt.
Men Into Darkness vann kanske främst på att vara en nyversion av den vanligtvis mest hyllade Star Trek-filmen i den ursprungliga filmserien – The Wrath of Kahn. Jag vet i alla fall att jag själv tyckte att det fanns en poäng med att se Benedict Cumberbatch göra sin over-the-top-tolkning av den välkände skurken. Det är mycket möjligt att Beyond är ett likadant riff på en annan välbekant Star Trek-berättelse men i så fall är det en som jag inte känner igen. Det tycks också som om manusförfattarna Simon Pegg och Doug Jung fått i uppdrag att göra filmen ”more inclusive”, det vill säga något som skulle tilltala en bredare publik. Gärna ”a western or a thriller or a heist movie” och sedan bara befolka denna historia med de välbekanta Star Trek-figurerna (kan man säga att de ville göra en Cloverfield?).
Och det är nog här Beyond tappar bort mig – jag får ingenting från den som jag inte redan fått av den myriad av action-blockbusters som redan producerats, säg, valfri Fast & Furious-rulle av senare mått (och jag tror inte att vi bara kan skylla på regissör Justin Lin i det här fallet). Ingenting blir remarkabelt snyggt eller coolt. Det futuristiska Yorktown ser ut som något som skulle kunna platsa på Epcot och får därmed något av ett löjets skimmer över sig. Det mest känslomässiga som händer är när Enterprise bryts sönder som en ovarsamt hanterad leksak och enda gången jag får lite rys är när Michael Giacchinos score åkallar den klassiska Star Trek-musiken. Och absolut, lite sorgesamt är det att se Anton Yelchin som den evigt optimistiske Pavel Chekov, men det är ju knappast filmens förtjänst.
Star Trek Beyond är inte dålig och fyller väl i någon mening sin plats som sist ut i nyversions-trilogin. Den är…helt ok
Rörliga bilder och tryckta ord 