Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Bakom serien står bland andra brödraparet Joe och Anthony Russo, vars namn inte bara är välbekanta i Community-sammanhang utan också inom MCEU. Arrested Development är dock inte lika referenshumor-meta som Community, utan mer pang-på-rödbetan. Skådismässigt skäms serien inte heller för sig och i princip alla de huvudsakligen involverade (från Jason Bateman och Portia de Rossi till David Cross och Michael Cera) känns igen från många andra produktioner. Birollerna går inte heller av för hackor med namn som Ben Stiller, Judy Greer och Charlize Theron.

Serien gjorde ett ganska långt uppehåll mellan säsong 3 och 4, ett uppehåll som varade mellan 2006 och 2013. Tyvärr måste jag ifrågasätta det vettiga i att försöka sparka liv i den avsomnade hästen eftersom de nya avsnitten inte ens kommer i närheten av de tre första säsongerna. Man försöker sig på en del nya grepp, framförallt tekniken att berätta ungefär samma historia ur olika rollfigurers synvinkel, men det blir mest bara tradigt. Jag tycker heller inte att den lyckas särskilt bra med att gör humoristiska poänger av det faktum att de flesta skådisarna synbarligen är äldre.

De tre första säsongerna är fortfarande komiskt guld men det går alldeles utmärkt att göra halt efter dem.

The Chair (2021, 1 säsong och 6 avsnitt)

Trots att den fladdrade förbi i ögonvrån hade jag nog inte tagit mig an The Chair om jag inte sett en rekommendation som utlovade humor på bekostnad av en stelbent akademi. Det börjar vara ganska många år sedan jag lämnade den miljön, men lite nu och då får jag ändå ett nostalgiskt il.

Och i det avseendet blev i och för sig The Chair ett ganska effektivt motgift för en sådan nostalgi. Här möter vi en nyutnämnd prefekt inom det fiktiva Pembroke College, Ji-Yoon Kim. Hon startar sin utnämning med höga ambitioner för den ärevördiga, men lätt ålderstigna, engelskainstitutionen. Bara för att se dem en efter en malas till stoft i de akademiska kvarnarna, vilka inbegriper både klåfingriga mecenater och woke-studenter som inte ser det minsta humoristiska i en lärare som försöker förhålla sig skämtsamt till exempelvis Hitler och nazism.

Ji-Yoon spelas av Sandra Oh och förutom New England-college-porr är hon seriens stora behållning. Jag tycker hon lyckas spela ut en brett men samtidigt trovärdigt register av känslor inför en fullkomligt surrealistisk arbetssituation samt ett hyfsat rörigt privatliv som bland annat innehåller en trulig, adopterad dotter.

I en tid när mycket ska dras ut på både längden och bredden är det naturligtvis lätt att applådera det faktum att The Chair lyckats begränsa sig till endast sex avsnitt. Samtidigt tycker jag att skaparna Amanda Peet (japp, DEN Amanda Peet) och Annie Julia Wyman gapat över väl många och komplexa ämnen för en sådan begränsad tid att avhandla dem på.

Här har vi sexism och rasism på campus, den fria forskningens förutsättningar i förhållande till krav på modernisering och en marknad där studenterna är konsumenter av utbildning, moderskap, chefskap, gisslananställningar och säkert ett gäng till som jag hunnit glömma bort i hastigheten. Inget av allt detta är dåligt eller irrelevant men slutresultatet känns lite rumphugget, som om The Chair bara hunnit skrapa på ytan.

Men det är en ganska bra yta, så en klar rekommendation på The Chair. Det är ju ändå bara sex avsnitt…

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”

Avengers: Endgame (2019)

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Fortsätt läsa ”Avengers: Endgame (2019)”

Avengers: Infinity War (2018)

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Fortsätt läsa ”Avengers: Infinity War (2018)”

Captain America: Civil War (2016)

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Fortsätt läsa ”Captain America: Civil War (2016)”