You are currently browsing the tag archive for the ‘Ridley Scott’ tag.

Ytterligare ett kortare avbrott i demontemat men det är det sista, scout’s honour!

***

Witin cells, interlinked. Within cells, interlinked. Within cells, interlinked.

Detta är den bön eller snarare försäkran som replikanten K6-3.7 måste avlämna till sina mänskliga herrar vid LAPD efter varje avslutat uppdrag. Mantrat ska på något sätt visa att K fortfarande är trygg i sin replikanthet, inte börjar få dumma idéer.

För trettio år efter 2019 är det nya, härliga replikanttider. Om man är människa, vill säga. De moderna replikanterna är lydiga slavar och inte alls lika lagda åt revolution som de gamla Nexusmodellerna. Vilka dock fortfarande smyger omkring och hotar världsordningen, varför det också fortfarande finns ett behov av Blade Runners.

Efter ett till synes rutinartat, om än våldsamt, uppdrag hittar K en märklig låda med ett märkligt skelett. De vitnande benen bär på information som inte borde gå att kombinera – ett replikantserienummer och tecken på kejsarsnitt. Är skelettet ett bevis för att replikanter en gång haft förmåga till reproduktion? Var är i så fall barnet? Och vad innebär dess blotta existens för de noggrant upprättade murarna mellan äkta och artificiellt? Mellan original och kopia? Mellan mänskligt och omänskligt?

Uppföljaren till Ridley Scotts klassiker från 1982 vet som synes vad som är bra för den och dyker huvudstupa ned i samma frågor som gamle Philip K. Dick lyfte i boken Do Androids… I Blade Runner 2049 har man utökat den artificiella paletten med hologram som kan gå above and beyond de lockande reklambudskap som hemsöker de regniga stadsgatorna.

K är inte mer replikant än att han vill ha lite sällskap och har skaffat sig en partner som är ännu mer efemär, ännu mer oäkta än han själv. En perfekt hologramkvinna vid namn Joi som ständigt försäkrar honom hur speciell han är och hur lycklig han gör henne. Samt har en cigarettändare i pekfingret. What more could a replikant want?!

K är inte riktigt lika verbalt tillmötesgående mot sin kvinnliga (och, sannolikt ännu viktigare, mänskliga) chef men deras relation liknar den mellan K och hans hologram i jämlikhet. Hon har en lydig slav som inte tjafsar, som inte kommer med krav, som tittar på när hon dricker och som står ett par trygga pinnhål under henne på den sociala och mänskliga stegen.

Kontrasteringen och samspelet mellan äkta och oäkta förekommer dessutom filmmässigt mellan original och uppföljare. 2019 började Rick Deckard ifrågasätta sin mänsklighet medan K anno 2049 ifrågasätter sin replikanthet.

Två identitetskrisande män alltså. Harrison Fords Deckard påminner en hel del om noirfilmernas privatsnokare, en mindre talför och förförisk Philip Marlowe. Ryan Goslings K tycker jag har större likheter med Clintans klassiske namnlöse antihjälte i sin långrock. Bara lite ledsen snarare än sammanbitet stentuff.

Jag funderar mycket på om namnet ”Joe” (som Joi förärar honom, en replikant så speciell som K måste ju ha ett namn) ska uppfattas som en uttrycklig referens till En handfull dollar eller bara tolkas på samma sätt som det görs i den filmen – ett namn som är så generiskt att det knappt kan räknas som ett egennamn.

Vad som utgör mänsklighet (celler, känslor, minnen, en fungerande livmoder?) är den berggrund som Blade Runner 2049 hela tiden utgår från, men den gör också utflykter till diverse andra klippor. Religiösa villfarelser, frälsartankar, övertydliga Jesus-vibbar, murar som avskiljare och trygghetsupprätthållare, frihetslängtan och individ kontra kollektiv.

Med en regissör som Denis Villeneuve var förväntningarna på Blade Runner 2049 skyhöga och åtminstone visuellt har kanadensaren levererat med råge. Solgult ljus hos både Det Onda Företaget och ett fobidden zone-artat Las Vegas speglas mot såväl sterilt modernistisk och snöig forskning som grå och lerig agrikultur. Episkt vida, domedagsbasunerande, vyer över en kraftverksdamm mot ett regnigt storstadsgytter i koncentriska cirklar.

Tyvärr tycker jag inte att Villeneuves bilder matchar hans narrativ. Blade Runner 2049 var en film vars långsamma berättande inte tjänade på att man ”vet vad som händer”, det blir något segdraget på sina ställen. Det är tråkigt nog också en film som inte direkt excellerar i nyanserade kvinnoroller: den oskyldigt lydiga kärleksslaven Joi som är redo att dö för sin Joe, den livsfarliga Luv, de äldre och slitna kvinnorna med makt (men som ändå suktar efter sina replikantunderställda), horan och så slutligen jungfrumadonnan i sin glasgrotta. Välformade, ungdomliga och mer eller mindre avklädda kvinnokroppar är mer regel än undantag i flera sammanhang.

Blade Runner 2049 var en film som var rolig att fundera på och prata om men som jag är helt ointresserad av att se en gång till. Och där skiljer den sig från Ridley Scotts original.

Det kändes som om filmspanarna var rätt positiva överlag den här gången:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Filmitch
Movies-Noir
Flmr

Däremot skiljer sig åsikterna om originalet mer åt:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr

Annonser

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Läs hela inlägget här »

The PassageOm Max Brooks anlade ett globalt perspektiv på zombieepidemin i World War Z har Justin Cronin definitivt tagit ett episkt grepp på vampyrditon. Dels med tanke på själva det fysiska omfånget, The Passage löper över nästan 800 sidor och är bara första delen i en trilogi, dels eftersom själva berättelsen spänner över nära 100 år och innehåller en klassisk resa-över-vidderna.

Läs hela inlägget här »

The Martian 2015Wikipedia nämner att filmmakaren Ridley Scott under sin karriär gärna använt sig av stadslandskap för att berätta sin historia och ofta återkommit till teman som rör konflikter mellan fäder och söner samt artificiell intelligens.

Läs hela inlägget här »

The Martian 2011Valfri astronautrymdhistoria som möter Robinson Crusoe? Tja, varför inte? Så kanske i alla fall Andy Weir tänkte när han gav sig i kast med att skriva sin The Martian (eller också hade han just sett filmen Robinson Crusoe on Mars från 1964). En bok som alltså inte alls handlar om en illvillig utomjording som vill förgöra mänskligheten, utan en helt vanlig människa som råkar bli strandsatt på Mars.

Läs hela inlägget här »

Dune 1984Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.

Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alien Undead, Alien Vs Zombies

The Dark LurkingNågonstans finns det säkert en klurig matematiker som kan ta fram en ekvation vilken en gång för alla skulle bevisa att för varje alternativ titel en film dras med (i synnerhet om det är en skräckfilm) så försämras kvaliteten exponentiellt. Eller något i den stilen.

Ja, herregud, vad ska man säga? Jag kan ta flera olika titlar på en och samma film om de sammantaget visar på en produktion som inte tar sig självt på allt för stort allvar, till exempel Flight of the Living Dead, aka Plane Dead, aka Outbreak on a Plane.

Läs hela inlägget här »

Black Hawk Down vann 2002 Oscars för bästa klippning och ljud. Lite B kanske, med tanke på att Scott hade vittring på registatyetten men förlorade den till Ron Howard och hans A Beautiful Mind.

***

Black Hawk DownDet skulle ju ha varit så enkelt. Eller, om kanske inte direkt enkelt, så i alla fall välorganiserat. Och till en början var det också det – soldater på plats, fiender tillfångatagna och en konvoj på väg. Exakt när det började gå åt pipsvängen kan nog ingen säga men uppenbart var att samtidigt som den flyende konvojen fick köra gatlopp mellan prickskyttar på vartenda hustak lyckades en Black Hawk-helikopter bli träffad av ett raketgevär och störta rakt ned i den fientligt heta zonen.

Läs hela inlägget här »

PrometheusÅret är 2089 och schweizaren Erich von Däniken har uppenbarligen gjort bejublad entré på arkeologiutbildningarnas litteraturlistor. Men naturligtvis understödd av arkeologiska bevis som är betydligt mer påtagliga än de bilder som idag finns från uråldriga civilisationer på gigantiska rymdfarare och brinnande skepp…

Baserat på fynd av arkeologerna Shaw och Holloway beskostar Weyland Corporation en färd genom halva universum för att om möjligt möta de varelser som framförallt Elizabeth Shaw tycks vara bergfast övertygad om skapade mänskligheten. I avbildningar från sinsemellan helt olika civilisationer har de två forskarna nämligen inte bara identifierat gigantiska rymdfarare, utan också ett antal cirklar som tydligen utan problem kan översättas till den planetkonstellation man nu är på väg mot.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg