Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Sense8 följer åtta olika personer i åtta olika städer runt om på jorden (VSB: påkostat!). De lever mer eller mindre vanliga liv tills dess att de en dag upptäcker en mental koppling sins emellan som gör att de inte bara kan prata med varandra utan också se och uppleva vad de andra upplever. Under de 24 avsnitten hjälper de varandra via den här kontakten, både med varandras privata problem och hotet från Det Onda Företaget BPO som vill utnyttja deras mentala kraft.

Sense8 har både bra och dåliga sidor. Intrycket är som sagt maffigt med exteriörbilder från såväl Nairobi som San Fransisco. Å andra sidan blir det lite tröttsamt att i princip alla inblandade skådisar är orimligt snygga och vältränade. Alla actionsekvenser är föga förvånande både coola och snygga, särskilt när alla åtta jobbar tillsammans. Å andra sidan får jag intrycket av att man velat uppnå samma effekt med de förhållandevis mångahanda, uttryckliga och långdragna sexscenerna vilket inte alls intresserade mig särskilt mycket. Överhuvudtaget finns det alldeles för många och långa gruppscener där alla antingen sexar eller partajar loss, scener som till form och stämning blir till förvillelse lika en cool (men obegriplig) bilreklam eller något liknande.

Ett viktigt budskap i serien är empati och tolerans. Å andra sidan artikuleras det väl ofta i form av just HBTQI-element (det filmas exempelvis under Pride i både San Fransisco och São Paulo) och det är svårt att undgå intrycket av att Wachowskis använder serien för att tala i egen sak. Den övernaturliga delen av historien och hotet från BPO lyckas ofta vara både intressant och spännande. Å andra sidan läggs nästan ännu mer tid på relationsmässiga dramer.

Men även om jag ibland satt och längtade efter en gammal hederlig FF-knapp är det väl ändå något slags kvitto att det kändes lite tomt efter det där gänget när sista avsnittet var slut. Främst sevärd om man verkligen gillar Wachowskis eller vill ha lite ögongodis.

Cowboy Bebop (1998, 1 säsong och 26 avsnitt & 2021, 1 säsong och 10 avsnitt)

Det hade slumpat sig så att jag redan sett filmen Cowboy Bebop samt hört mycket on anime-serien i samband med Joss Whedons Firefly. Så självklart var jag nyfiken på att se originalet när Netflix nu bjussade på både det och den amerikanska live-remaken från 2021 som bonus.

Kanske måste man se original-serien med lite fräschare ögon och lägre förväntningar? Jag har nämligen lite svårt att stämma in i hyllningar som ”one of the greatest animated television series of all time”, men kan förstå om serien är fullkomligt mindblowing om det inte råkar vara så att man redan förväntar sig att se något unikt.

Därmed inte sagt att jag inte tyckte att det var underhållande att hänga med prisjägargänget på rymdskeppet Bebop. Utifrån hyllningarna kan jag också förstå lockelsen i att försöka sig på en live-version av dem. Jag hade faktiskt en ganska trevlig stund med remaken också men vet jag inte om den i slutänden kändes överdrivet nödvändig. Det animerade originalet var ojämnare, med högre toppar och lägre dalar, där remaken tog mer av ett helhetsgrepp kring de olika händelseutvecklingarna.

Det som föga förvånande funkade bättre i animen är det som oftast funkar bra i anime – stämning, stil, panache, skruvad surrealism, crazy banans-påhitt, coolhet. Det finns förstås inte på kartan att välbekante John Cho kan vara lika devil-may-care-cool i rollen som Spike Spiegel. Inte heller att Alex Hassell kan bli något mer än en fattigmans Lucius Malfoy, snarare än den bottenlöst ondsinte och komplett galne Vicious. Det som funkade bättre i remaken var en hel del uppdateringar, inte minst av rollfiguren Faye Valentine. Den enda som kan ha varit mer tacksam än jag över att hon fick vara mer (praktiskt) påklädd 2021 skulle möjligen vara skådisen själv, Daniella Pineda.

Remaken var som sagt inte usel, jag tyckte att den var helt ok. Absolut värd att lägga några timmar på. Samtidigt känner jag att jag med större sannolikhet kommer att se om originalet, om inte annat för att se om jag kan upptäcka den där ”greatest animated television series of all time”.

UFO Sweden (2022)

För åtta år sedan försvann Denise Stjärnes pappa Uno spårlöst i de svenska fjällen. Allt som återfanns var hans röda Saab och allt som kvastod av hans arv, förutom dottern själv, var en intill obegrilpighet nedklottrad anteckningsbok. Uno Stjärne var nämligen övertygat troende på besökare från yttre rymden och trodde sig äntligen ha hittat konkreta bevis för deras existens. Därav den hastiga men fatala fjälltrippen som lämnade kvar Denise i en källarlokal tills dess att hon hittades av den lokala polisen.

I likhet med många andra i samhällets vård har Denise svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Hon dras dessutom med ryktet att vara foliehatts-Unos dotter. Men när en röd Saab krashar in i en lada utanför Norrköping, samtidigt som märkliga ljusfenomen har rapporterats, bestämmer hon sig för att det kanske ändå fanns något i faderns spekulationer. Hon söker därför upp hans gamla kumpaner i föreningen UFO Sweden (absolut icke att förväxlas med föreningen UFO-Sverige), men frågan är om de beredda att tro på dottern till mannen som med sina galenskaper nästan såg till att de fick lägga ned.

2018 års Den blomstertid nu kommer från svenska filmgruppen Crazy Pictures var en mycket positiv överraskning för min del. Ok, själva historien blev kanske lite spretig, kanske var det lite för lång och kanske fläskade man på lite för mycket med effekterna. Men på det hela taget var det en både underhållande och spännande produkt som tyvärr fick både mig och andra att dra till med det något nedlåtande omdömet “tänk att det går att göra sådan här film i Sverige?!”.

Upplevelsen från Den blomsterid… satt ändå i så pass väl att när det började ryktas om att Crazy Pictures var på gång med en ny film, så småningom betitlad UFO Sweden, så blev jag lite förväntasfull. Den förväntan har inte blivit mindre av att följa gruppen på deras ambitiösa Instagram där hugade filmtittare har kunnat ta del av såväl inspelningsdetaljer, som post-produktion och nu senast, primärvisningar och -partyn runtom i Sverige.

Så när jag väl kunde få till en titt känns det väldigt tillfredsställande att kunna konstatera att förväntningarna uppfylldes med råge av UFO Sweden. Jag vågar mig på att säga att mycket av det som som jag hade vissa invädningar mot i Den blomstertid… nu rätats upp på ett förtjänstfullt sätt. Manuset (av Victor Danell och Jimmy Nivrén Olsson) är tajtare, berättelsen är mer fokuserad och effekterna mer sparsmakade (om än inte mindre imponerande). Det är framförallt väldigt roligt att se att Crazy Pictures inte dragits med av alla effekthyllningarna från debutfilmen. Jag uppfattar närmligen att det vanligaste omdömet då var “sådär film, men fantastiska effkter”. Därmed skulle man kunna tänka sig att fretselsen att dra på med ännu mer av den varan skulle vara stor.

Istället bjuder UFO Sweden som sagt på mer kontroll och precision (för regin står Victor Danell). Dessutom främst på antingen praktiska effekte eller en så snygg blandning av praktiska effekter och CGI att jag ändå uppfattade dem som praktiska. Ett grepp som gjorde att UFO Sweden till vissa delar kändes som klassisk en 80-talsfilm trots att den utspelas i slutet av 90-talet.

80-talskänslan kommer sig förstås också av att UFO Sweden uppvisar en hel rad med välbekanta troper eller teman. Men på det hela taget med en fräschare och mer innovativ leverans jämfört med exempelvis norska Netflix-rullen Troll, vilken kändes som om man bara spelat post-it-bingo med en hoper mer eller mindre slitna action-klichéer. Samtidigt finns det stora likheter mellan de bägge filmernas kvinnliga huvudpersoner — två döttrar vars uppväxt präglats av fädrens besatthet, som ägnat många år åt att försöka distansera sig från den besattheten bara för att sugas in i den på nytt.

Andra påminnelser kommer från exempelvis Stranger Things, även om det lilla föreningsgänget runt Denise är vuxna snarare än tonåringar. Men de är avvikare, normbrytare, personer som gärna vill tro på något utöver en grå och trist vardag. Det är förstås ingen slump att frasen “I want to believe” återkommer nu och då — detta var ju ändå i X-Files-eran. Det som också gör att UFO Sweden inte bara känns som en karbonkopia av den populära Netflix-serien på ett positivt sätt är att gruppen länge ramas in av det bränsle som driver (eller i alla fall drev) förenings-Sverige: stadgar, formella styrelsemöten, dagordningar, ordförandeklubba, ordning och reda samt det allestädes närvarande kaffet och mazarinerna.

Jag måste erkänna att jag föll som en fura för alla inblandade i detta avseende (Jesper Barkselius, Håkan Ehn, Isabelle Kyed, Niklas Kvarnbo Jönsson och Mathias Lithner). Ok, så skådespeleriet är kanske inte alltid top notch men när en film inte ska vara ett superseriöst psykologiskt drama går det att ha ett visst överseende med sådant. Manuset ger nästan alla en chans att sticka ut i detta avseende, till och med surgubben Gunnar. Den som för min del var svårast att svälja var faktiskt Denise själv, spelad av Inez Dahl Torhaug. Samtidigt ingår det nästan i mallen för den här typen av film att huvudpersonen ska bete sig både otrevligt och egoistiskt men trots det få närmast oförtjänt mycket stöd från gänget omkring henne.

Med en motocross-cykel och en liten hacker-mojäng för kodlås är det förstås svårt att inte associera Denise med Edward Furlongs John Connor i T2. Men instället för en Schwarzenegger-terminator får hon hålla tillgodo med UFO Swedens ordförande Lennart Svahn (absolut icke att förväxlas med UFO-Sveriges före detta ordförande Clas Svahn), mannen som hennes pappa Uno lämnade i skiten när han drog till fjälls. Trots detta svek är Lennart obrottsligt lojal mot det ständiga sökandet efter UFO:s och så småningom även mot sin unga skyddsling. Denise må bete sig som en obstinat femåring men jag blev ändå väldigt charmad av relationen mellan henne och Lennart.

Andra välbekanta referenser minner om sådant som The Fountain, Close Encounters of the Third Kind samt ET. Men på det hela taget tycker jag som sagt att UFO Sweden ändå lyckas göra något eget med sin produkt, en film som i de flesta avseenden övertrumfar debuten. Spänningsmässigt ligger de på ungefär samma nivå men denna nya film är samtidigt roligare, mer helgjuten vad gäller både historia och effekter samt med ett bättre fokus på relationer och rollfigurer. Fortsätter det i den här riktningen vete tusan var det kommer att sluta. Men bra, det kommer det utan tvekan att bli.

Avatar: The Way of Water (2022)

Vad Far gör är alltid det Rätta. Och det Rätta i det här fallet är att skydda sin familj. I alla fall om man heter Jake Sully, före detta rullstolsburen marinkårssoldat. Numera en tvåmeters blå klanledare och fyrbarnsfar tillsammans med sin själsfrände Neytiri i Pandoras vidsträckta skogar. Trots ledar- och familjeansvar har de tu ändå tid för romantiska date nights.

Fortsätt läsa ”Avatar: The Way of Water (2022)”

Nope (2022)

Ifrågasätt aldrig en bra historia. Det gör i alla fall inte Emerald Haywood eftersom det funkar ganska bra att försöka få familjens hästägande kopplat till filmhistoriens begynnelse. Ni vet den klassiska lilla ”film”snutten med en galopperande häst? Den kommer från verket Animal Locomotion: An Electro-photographic Investigation of Consecutive Phases of Animal Movements, som skapades av Eadweard Muybridge i mitten av 1880-talet.

Fortsätt läsa ”Nope (2022)”

Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

Fortsätt läsa ”Slither (2006)”

Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

Fortsätt läsa ”Thor: Love and Thunder (2022)”

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.

Fortsätt läsa ”Venom: Let There Be Carnage (2021)”