Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

To infinity, and beyond! Ingen som har sett någon av Toy Story-filmerna lär väl ha missat spaceranger-leksaken Buzz Lightyears reklamfilmsmotto. Men Lightyear är alltså filmen som inspirerade de där leksakerna till att börja med. Och som en normal rymdactionspelfilm i ett helanimerat universum är Lightyear riktigt hygglig, både som idé och i utförande.

Men man ska därmed inte förvänta sig någon som helst koppling till Toy StoryLightyear är som sagt en fristående historia vars tonvikt på bärande moraliska budskap tydligt placerar den i ett barn- och ungdomsfack. Alltså barn som efter en titt på filmen (och som kanske, kanske inte, heter Andy) absolut kommer att vilja ha en Buzz Lightyear-leksak, komplett med inbyggda vingar och en liten laserlampa.

Lightyear bjussar på actionös mer eller mindre non stop. Så till den milda grad att jag till slut känner att det möjligen blir lite krystat med alla komplikationer. Så fort Buzz och hans nya team lyckats lösa ett problem uppstår ännu ett. Minst. Personligen hade jag gärna också sett en film som lutar sig längre in i rymdfilmsparoditerritorium. I nuläget förekommer mest mer seriösa nickningar till föregångare som Star Wars, Star Trek och, kanske också något mer oväntat, First Man.

Kruxet är att Pixar-filmer brukar vara både roligare och smartare än Lightyear lyckas vara. En vinkel som av naturliga skäl saknas i denna föregångar-”spelfilm” är att leksaks-Buzz ju tror att han är en riktig spaceranger. Kombinerat med en viss tjockskallig dumdristighet gör denna övertygelse att han försätter sig i en massa omöjliga situationer. I Lightyear ska ”the original Buzz” också göra alla de här tuffa spacerangergrejorna, men nu på (nästan ) fullaste allvar.

Det jag däremot ohämmat kan njuta av är att Lightyear, i sedvanlig Pixar-ordning, är orimligt snygg. Robotar och rymdskepp ger trovärdiga intryck av både slitage och tyngd. Ibland är det nästan så jag inte tänker på att jag ser en animerad film; så pass sömlöst sammanfogade är ansiktsuttryck, rörelsemönster och röstskådespeleri. Som bland annat tillhandahålls av Chris Evans i rollen som Buzz och Uzo Aduba som hans vapendragare spaceranger Hawthorne (samt Keke Palmer som hennes barnbarn Izzy). Jag kan inte påstå att jag känner igen namnet Peter Sohn (tydligen något av en Pixar-veteran), men att han fick jobbet som robotkisse måste hänga ihop med att han röstmässigt låter rätt lik Tom Hanks. Rent personligen tyckte jag också att det var härligt att höra Taika Waititis oefterhärmliga Nya Zeeländska, men rollmässigt är han roligare som Marvels Korg.

Lightyear hade kunnat vara betydligt sämre men jag kan heller inte påstå att den känns särskilt minnesvärd. Måste du välja, skulle jag rekommendera att se om någon av Toy Story-filmerna istället. Till och med fyran.

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.

Fortsätt läsa ”Venom: Let There Be Carnage (2021)”

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Fortsätt läsa ”Brightburn (2019)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”

Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the king! #2”

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Fortsätt läsa ”Long to reign over us, God save the King! #1”

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Fortsätt läsa ”Under the Dome (2013)”