You are currently browsing the category archive for the ‘Aliens’ category.

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Medan Minnas föräldrar arbetar långt borta i världsrymden bor hon med sin farmor, farbror, faster och kusiner på en ranch belägen på planeten Carora. En miljö som inte minst utmärker sig i det faktum att en stor del av dess fauna är utrustad med flygförmåga. Bland annat hästar, ett faktum som är både bra och dåligt för Minnas del. Bra eftersom hon älskar att flyga, gärna långt bortanför ranchens gränser. Dåligt eftersom hon, till skillnad från sina äldre kusiner, inte har en egen häst utan måste hålla tillgodo med gamla stadiga Lera.

En dag flyger Minna långt in i bergen med Lera och ser en vildhäst attackeras av ett gäng flygande pumor. Lera skräms iväg av pumorna och Minna står nu med en skadad och arg vildhingst, utan stora möjligheter att ta sig tillbaka till civilisationen. Men under ett par strapatsrika dagar formar hon och hästen starka band när de hjälper varandra att överleva.

Väl tillbaka på ranchen vill den hårdhänte drängen Terry ta hand om Stormvinge (som Minna döpt hästen till) för egen del men Minnas farbror ger henne chansen att tämja vilddjuret. Det visar sig (som sagt, föga förvånande för oss som läst mer än en hästbok i våra dagar) att Stormvinge är en alldeles formidabel kappflygare. Ska Minna våga ställa upp med honom i Det Stora Loppet?

Visst ståtar Stormvinges omslag med en flicka och en flygande häst men jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade förväntat mig en helt vanlig hästbok, vilken enbart skiljer sig från mängden av andra hästböcker i det att den utspelar sig på en annan planet där det finns en del märkliga kritter och det varit ett hemskt krig någon gång i en nära historia.

I det perspektivet skulle Stormvinge säkert kunna tjäna som en bra brygga mellan både häst- och fantastikläsare som är ute efter något lite annorlunda. Minna själv är sympatisk huvudperson. Jag skulle nästan kunna dra till med ”starkt flickporträtt” eller något liknande om det inte vore för att jag uppfattar hennes envishet och viljestyrka som relativt vanlig i just hästbokssammanhang.

Däremot skulle jag säga att boken vänder sig till lite yngre läsare. Dels på grund av att språket är enkelt och rakt på sak, väl grundläggande för min smak. Ibland skorrar det också till, som när officiella tävlingskommentatorer säger ”kolla” eller när stalldrängen Cordelia kallar Minna för ”fröken” och Minnas farbror för ”Herrn”. Dels på grund av att det mesta löser sig förhållandevis friktionsfritt för vår hjältinna. Hon kan exempelvis hamna i konflikter med sin kusin Sara men har samtidigt vettiga vuxna runtomkring sig som kan trösta och förklara.

Stormvinge tar upp många allvarliga teman – otrohet, krig och hämndbegär. Men jag kan inte tycka att det någon gång bränner till eller blir läskigt på samma sätt som jag vant mig vid från böcker som The Hunger Games eller The Maze Runner. Dock måste jag återigen lyfta att jag uppfattar Stormvinge som en berättelse vilken vänder sig till betydligt yngre läsare.

Miljön var för all del annorlunda, men i övrigt är Stormvinge en allt för välbekant standardhistoria för att jag skulle finna något större nöje i den.

Annonser

Fortsättning på gårdagens uppvärmning om L. Ron Hubbard, John Travolta och Battlefield Earth.

***

Visst kan det bli bra när någon verkligen brinner för sitt filmprojekt. Kärleken till mediet och den egna historien lyser igenom även om slutresultatet kan framstå som lätt amatörmässigt. Ibland måste man dock mörda sina älsklingar och det är helt uppenbart ett beslut som Travolta inte klarat av att göra i fallet Battlefield Earth.

Förvisso var han klok nog att inse att han knappast hade åldern inne för att själv spela dramats hjälte, Jonnie Goodboy Tyler. Den äran gick istället till Barry Pepper. Travolta reserverade då huvudskurken Terl för sig själv. Och visst kan skådespelaren ibland göra ganska underhållande skurkar. Men det har då varit i produktioner med lättsammare handlag och andra rollfigurer som kunnat hantera det storhetsvansinniga överspelet. Inget av det finns i Battlefield Earth och Terl framstår därför som en sådan där teatralisk überskurk som man pekade finger åt redan i 60-tals-Batman-serien.

Överhuvudtaget plågas filmen av ett närmast löjligt övermått av storvulna känslor och storslagna gester. År 3000 är mänskligheten utrotningshotad av den onda alien-rasen psychlos som kommit till jorden för att leta efter guld. Små enklaver finns kvar men de har regredierat till en slags stenåldersnivå och lever i ständig skräck för ”demoner”. I en sådan grupp återfinner vi alltså Jonnie Goodboy, en ung man som är trött på att ständigt gå och vara rädd för allting.

Han ger sig ut på äventyr men blir snart infångad av psychlos som använder jordens kvarvarande ”man-animals” som slavarbetskraft. Jonnie imponerar dock på säkerhetschefen Terl med sin intelligens och får därför lära sig både psychlos-språket och allt om mänsklighetens historia som hunnit glömmas bort sedan utomjordingarna slog sig ned. Men vad Terl inte räknat med är att han därmed också väcker viljan och förmågan till revolution hos sitt ”man-animal”.

Som vanligt när filmer får rykte om sig att vara ”worst movie ever”, får åtta Razzies och dessutom vinner klassen Worst Picture of the Decade blir man (jag) nyfiken på om de verkligen är så dåliga. I fallet Battlefield Earth måste svaret bli ett rungande “ja” men med ett addendum – den tillhör lyckligtvis den förlovade klass filmer som är hejdlöst underhållande i alla sin ruttenhet.

Designern Patrick Tatopoulos har jobbat med en sjuhelvetes massa filmer (bland annat Batman v Superman, I Am Legend och Pitch Black) men här gick något allvarligt fel. Psychlos ska vara massiva bestar men ser bara ut som fattigmans-klingons med dreads och sådana där enorma ABBA-stövlar (för att dölja styltorna) från det klassiska skivomslaget av Hans Arnold. De har handproteser vars fingrar viker sig mer än hobbit-fötterna i LOTR – varje gång de ska plocka upp eller hålla i något ser det oerhört märkligt ut.

Scenerna där pälsklädda ”man-animals” befinner sig i fångenskap påminner alldeles för mycket om varenda Planet of the Apes-film. Deras luggslitna utseende innebär dessutom en alltför stor kontrast när de ska attackera sina föredetta herrar med ett gäng Harrier-plan. Tänk er att man placerat casten från Clan of the Cave Bear i slutfajten i Star Wars eller Top Gun och ni får kanske en uppfattning om den mentala implosion som scenerna orsakar hos tittaren.

Det behöver kanske inte sägas att handlingen är bortom stupid och dialogen späckad med stereotypa utrop samt lökiga repliker. Psychlos lyckas av någon anledning utrusta Jonnie med mänsklig kunskap som inte bara leder honom till Fort Knox guldreserv, utan också gör så att han kan leta reda på och aptera ett gäng kärnvapen. Samt få igång en flygsimulator (medelst vilken de där grottbjörnskillarna lär sig flyga på blott en vecka). En manick som rimligtvis stått oanvänd under lika lång tid som det tagit för mänskligheten att trilla tillbaka till stenåldersstadiet (men för all del, dagens skräckpropaganda lovar ju att det är en process som kommer att ta max en generation). Jonnie är dessutom så övertygande i sin revolt”argumentation” att han inte behöver lägga fram några argument alls, alla följer honom blint så fort han öppnar munnen.

Regissören Roger Christians enda arbetsgrepp tycks vara slow motion och dutch angles. Musiken av Elia Cmiral är inte genomusel i sig självt men vars bombastiska triumftrumpeter understryker, tillsammans med Christians klumpiga slow motion, handlingens monumentala ostighet. Slutresultatet inte kan bli annat än skrattretande.

Risig, men rolig alltså. Och jag ser med förväntan fram emot den där biopic:en om L. Ron Hubbard.

alt. titel: Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000

Frågan är om John Travolta inte hade haft bättre lycka ifall han pushat ett biopic-projekt om sin läromästare och scientologins grundare L. Ron Hubbard istället för Battlefield Earth. Hubbards liv tycks vara en sådan där historia som är sann bara för att ingen skulle kunna hitta på något så vildsint. Hyfsat framgångsrik fantastik-författare på 30-talet, lögnare när det kom till de egna insatserna under WWII, bigamist, fraternisatör med anhängare till Aleister Crowley samt grundare av såväl ”vetenskapen” dianetik som religionen scientologi.

Hubbard skapade sin nyreligiösa organisation på 50-talet och skrev bara ett fåtal skönlitterära böcker efter det. De riktiga tegelstenarna tog hela 30 år på sig. Battlefield Earth publicerades 1982 och av tio-volymsserien Mission Earth hann Hubbard bara uppleva hur den första delen, The Invaders Plan, såg dagens ljus innan han avled 1986 (de resterande nio delarna publicerades posthumt men tycks i alla fall ha varit skrivna när författaren gick bort).

Så även om Battlefield Earth hela tiden marknadsförts som en helt vanlig science fiction, utan någon som helst koppling till vare sig dianetik eller scientologi, känns det inte särskilt långsökt att tänka sig att där finns ett visst inflytande från Hubbards olika läror. Vilka bygger på att människor, mer eller mindre genom tankens inflytande, kan realisera sitt fulla potential och bli ”clear”. En clear är fri från alla former av psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Dessutom ovanligt intelligent. Ett evangelium som förstås gick hem i ett pre-finanskris-USA där man fortfarande trodde på att ”vem som helst” kunde bli president. Det handlar bara om att vilja.

Med detta fokus på individens betydelse och ansvar för sitt eget välbefinnande är det inte särskilt svårt att se Battlefield Earths stridbare hjälte, Jonnie Goodboy Tyler, som en person på god väg mot den Hubbardska potential-realiseringen. Han vägrar att inordna sig i mänsklighetens slavroll under de grymma och giriga utomjordingarna Psychlos. Istället drar han med en gång slutsatsen att det är bättre att slåss mot förtryckarna än att tyna bort i deras fängelser samt lyckas också mer eller mindre omedelbart övertyga sina medslavar om det rimliga i denna hållning.

Han är oerhört snabbtänkt och får som belöning kunskaper som ingen annan människa besitter. När han blir förevisad Denvers kollapsade bibliotek som en demonstration av hur psychlos krossade den mänskliga anden lyfter han vördnadsfullt upp några byster och rotar snabbt som ögat rätt på en läderinbunden Declaration of Independence.

Battlefield Earth verkar ha överlämnats, i bokform, till den hängivne scientologen John Travolta av den store ledaren själv med det heliga uppdraget att se till att en filmatisering av verket kom till stånd.

I mitten av 80-talet hade Travolta dock inte så mycket att säga till om i Hollywoods korridorer. Mot slutet av 90-talet, med filmer som Pulp Fiction, Get Shorty, Phenomenon, Michael, Face/Off och The Thin Red Line i ryggen, var läget ett helt annat. Inte minst hade skådisen själv hunnit tjäna så pass många skönt prasslande Hollywood-dollars att han både kunde gå ned i gage och sänka ett antal miljoner i projektet. Han var dessutom drivande i allt från att fixa manusförfattare, kompositör, regissör, designer och skådespelare till att leta efter bra miljöer med sitt privatplan.

Så hur blev slutresultatet? Spänningen är olidlig!

To be continued…

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

En föresats han raskt kommer att ångra när kompisen Darren blir nedslagen och Nelson inte kan göra mycket mer än förgäves försöka ringa polisen från en trasig telefonkiosk i den mörka gränden. Men något lyckas han i alla fall kalla till sin hjälp. Plötsligt förvandlas Nelson till Boy Chimey, som iförd rykande cylinderhatt (stove pipe hat på engelska. Förstås.) besegrar skurkarna genom mordiska miasmor och dödliga dunster.

Efter lite trial and error kommer Nelson underfund med att om han slår numret 4376 åkallas varje gång en ny, men lite alternativ, superhjälte. Varför just det numret? Jomen, det är rätt självklart när man betänker amerikanernas faiblesse att översätta ord till telefonnummer. 4376 stavar förstås H-E-R-O.

Som alla superhjältar är Nelson till en början uppfylld av sin nya makt och frambringar både Captain Lacrymose (som växer sig starkare på sina offers sorgetårar) och Control-Alt-Delete (med en terminal istället för huvud). Rancid Ninja var dock ingen större hit… Men han använder sin makt utan någon som helst kontroll eller kunskap och därför är det hans smala lycka att han stöter på Manteau, aka Roxie Hodder. En maskerad kvinna som kan betydligt mer än Nelson om detta med märkliga telefonsignaler och superhjälteproblem.

När en stor favoritförfattare som China Miéville skriver ett seriemanus blir jag förstås oerhört nyfiken. Allt sedan 60-talet har DC Comics nu och då återkommit till serien Dial H for Hero som från början handlade om tonåringen Robby Reed (hur mycket DC avundades Marvels Peter Parker ska vi kanske tala tyst om?). Robby hittar något som mest av allt liknar en telefonnummerskiva och som kan frammana en mängd olika superhjältar.

I början av 2010 ville DC uppgradera sig rejält och ett steg på den vägen blev som sagt att erbjuda Miéville (som vid det laget var en väletablerad new weird fantasy-författare med närmare åtta romaner innanför bältet) att skriva manus till Dial H. Miéville berättar själv i ett efterord om sin fascination för den ursprungliga serien som ledde till flera diskussioner med DC: ”’You should let me take on Dial H’, I’d say. The DC people would smile politely. That would be that. Until, very suddenly, they said yes.” Allt som allt blev det 15 nummer av Dial H, med en liten bonus.

En anledning till min förtjusning i Miévilles böcker är hans fantastiska hand med och uppfinningsrikedom i det engelska språket. Lite fundersam var jag förstås över hur det skulle gå att överföra till serieformat men det räcker med uppenbarelsen av Boy Chimney för att jag ska känna mig trygg.

Av någon anledning blir jag alldeles hänförd av begrepp som ”child-king of emissions” och nonsensmeningar i stil med ”petrolbreath carbon particles ruin rendered effort bonedust burnt paper stinking singeing feathers char and oh poison”. Som om det inte räckte stöter jag också snart på monstret ”Rake dragon”, en ”hortireptilian intruder” med häcksaxar i käftarna och blommande rabatter längs med ryggkammen och Dial H har min livslånga Miévilleröst.

Men här har vi en författare som inte bara är bekväm med att sno ihop maffiga meningar och begeistrande begrepp, utan också konstruera angenäma analogier. Ett av de första stora hoten som Nelson och Roxie måste ta sig an är ett tomrum som bara växer sig större och större och hotar att uppsluka världen. Tack vare detta icke-materiella monster serveras vi också en liten bihistoria där det förekommer ”void wranglers” och ”nullomancers”, det vill säga figurer som tämjer eller bygger sin ockultism på intighet. Hur kan man inte älska sådana påhitt?!

Men den allt övergripande historien presenterar oss så småningom förstås för en allsmäktig växeltelefonist som vill samla på sig en massa olika nummerskivor (alla nummerskivor stavar nämligen inte H-E-R-O, utan exempelvis S-I-D-E för ”side kick”) och jag lovar att det inte är ens en tiondel så lökigt som det låter. Generellt är Dial H en ganska allvarlig historia men här och var glimtar det till av underfundig humor, inte minst genom en del av de uppringda superhjältarna (Watertower, Wet Blanket, The Glimpse). Eller tiggaren utrustad med skylten ”Need money & karaoke lessons”.

Nå, men serier är ju inte ord allena, så hur funkar det visuella i Dial H? Nu är jag inte på långa vägar någon seriekännare men teckningarna (huvudsakligen av Mateus Santolouco och Alberto Ponticelli) lever enligt min mening med god marginal upp till Miévilles fantasirikedom. Det finns så många aspekter att ta in och då plockar jag ändå säkert bara upp en bråkdel av dem. Dial H innehåller bland annat både pratbubblor och -ytor. Men där bubblorna är av den traditionella sorten – svart text på vit botten – laborerar ytorna med både färg, mönster och form för att särskilja vem de hör till.

Överlappande paneler är legio och med en mustig och mättad färgskala förvandlas varje uppslag till en fullmatad fest för ögat. Det hela känns överdådigt och maffigt; ibland kan en hel sida vara en enda stor ögonblicksbild av ett minne, ibland flätas samtida fragment ihop till en häpnadsväckande utblick, ibland utspelas en hel historia i enkla kritteckningar på en betongvägg och ibland slits sidorna sönder av ett extra kraftfullt monster i ett magnifikt metamoment.

Som vanligt när jag läser serier blir jag nyfiken på var skärningspunkten mellan författare och tecknare går. Har Miéville beskrivit med ord hur en rake dragon ser ut eller har han bara slängt fram konceptet och sedan är det tecknaren som så att säga har artikulerat det i tvådimensionell form?

Serien har sina små skavanker men helheten i kombon text och bild är så pass fulländad att jag tycker att det kan vara värt att klämma i med högsta betyg för Dial H.

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Inkalen, The Incal

Upptäcktsfärden i seriernas värld fortsätter, den här gången med klassisk science fiction i form av Moebius (en av Jean Girauds pseudonymer) och med manus av Alejandro Jodorowsky. Science fiction-filmälskare har sannolikt inga större problem att koppla ihop paret med den ofullbordade filmatiseringen av Dune där Moebius skulle ha arbetat jämsides Chris Foss och H.R. Giger.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Hörni, har inte ni också legat sömnlös om nätterna och undrat vad det blev av alla våra vänner som bekämpade aliens för 20 år sedan och gjorde 4 juli till hela världens Independence Day?

Läs hela inlägget här »

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Läs hela inlägget här »

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser