Nope (2022)

Ifrågasätt aldrig en bra historia. Det gör i alla fall inte Emerald Haywood eftersom det funkar ganska bra att försöka få familjens hästägande kopplat till filmhistoriens begynnelse. Ni vet den klassiska lilla ”film”snutten med en galopperande häst? Den kommer från verket Animal Locomotion: An Electro-photographic Investigation of Consecutive Phases of Animal Movements, som skapades av Eadweard Muybridge i mitten av 1880-talet.

Hästen rids av en jockey som kanske eller kanske inte är Emerald och brodern OJ:s stamfader. Men det är som sagt en bra historia att berätta när syskonen ska försöka få filmproduktioner att använda deras hästar. En business som i tidevarv av CGI och gröna, hästformade dockor går allt knackigare. Faktiskt så pass knackigt att OJ tvingats börja sälja av familjeranchens hästbestånd.

Så när det börjar dyka upp indikationer på att något som inte är av denna världen lurkar bland molnen vid Haywood-ranchen ser syskonen sin chans till lite välbehövligt inflöde i kassan. Om de bara få till en knivskarp, otvetydig bild eller filmsnutt av en genuine bona fide E.T. borde alla deras ekonomiska bekymmer vara ur världen. Men frågan är om utomjordingen är riktigt så samarbetsvillig.

Nope är en film som, bland mycket annat, fäller en tår över det gamla, hederliga Hollywood. Och i sann Hollywood-anda synes Peele vilja skala upp spelrummet i varje film jämfört med den förra. Get Out rörde sig i princip runt ett enda hus och Us höll sig i alla fall till bebyggda områden. Nope drar maximal nytta av den karga Agua Dulce-öknen i norra Los Angeles, dess kullar och molnen som rullar fram mellan dem. Inte så konstigt att den blir snyggt som fasiken med Hoyte van Hoytema bakom kameran.

Men förlusten av det gamla Hollywood, där man visste att uppskatta en vältränad film-kuse, är som sagt bara ett av många teman i Nope. I likhet med Us är jag hela tiden nyfiken på vart Peele ska ta oss härnäst men känner även den här gången att han inte riktigt lyckas få ihop sina något spretiga delar till en sömlös helhet.

Kombon klassisk western och sci-fi funkar rent logiskt och konceptmässigt, men inte lika bra stämningsmässigt. Det hänvisas övertydligt till särskilt Emeralds problematiska relation med fadern Otis, men såvitt jag kan se innehåller Nope inte någon form av upplösning i det avseendet. Kopplingen mellan en sitcom från det sena 90-talet och det som händer i nutiden funkar också logiskt sett, men hamnar ändå i något av ett parallellspår.

Samtidigt kan jag inte låta bli att (också i likhet med Us) gilla alla dessa olika delar även om jag inte alltid får dem att smälta samman i skallen. Sitcom-segmenten var både hjärtskärande och olidligt spännande. Dynamiken mellan Emerald och OJ, spelade av Keke Palmer och Daniel Kaluuya, är så pass lätt och ledig att jag utan problem tror på deras syskonskap, vilket dock inte är utan sina särskilda svårigheter. När vi till slut får se den undflyende utomjordingen liknar den inget annat jag sett förut, vacker och skrämmande i ett och samma andetag. I det avseendet vill jag påstå att Peele gjort vettig verkstad av budgeten på 68 mille, vilket är en radikal ökning jämfört med både Get Outs 4,5 och Us 20.

Både Get Out och Us handlade otvetydigt om klass och ras. Med Nope verkar Peele snarare vilja säga något om mänsklighetens oförmåga att avstå ett maffigt spektakel och vikten av att aldrig ta sin egen överhet för given. Kanske också något mer religiöst betonat, med tanke på att Nope inleds med ett Bibel-citat? Titeln får jag inte mycket bättre grepp om än att det är ett ord som yttras lite nu och då under filmens gång, inte sällan i ren misstro gentemot vad som pågår ovanför rollfigurernas huvuden.

Som sagt, en smula spretigt. Och inte alls lika läskig som vare sig Get Out eller Us. Samtidigt uppvisar Peele ett lätt och självsäkert handlag, fantasirikedom och humor samt förmåga att skapa spänning som gör att jag glömmer bort att andas. Trots att jag aldrig är riktigt säker på vad som egentligen står på spel.

Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

Fortsätt läsa ”Slither (2006)”

Thor: Love and Thunder (2022)

Av alla personer i universum är det Peter ”Starlord” Quill som ger kärleksråd till Thor, rymdvikingsåskguden. Att Starlord sedan snott det från Tennyson, är förstås en annan femma. ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all” Eller som han själv uttrycker det: bättre att ha älskat och må skit över den förlorade kärleken än att inte känna något alls.

Fortsätt läsa ”Thor: Love and Thunder (2022)”

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.

Fortsätt läsa ”Venom: Let There Be Carnage (2021)”

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Fortsätt läsa ”Brightburn (2019)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”