You are currently browsing the category archive for the ‘Aliens’ category.

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Läs hela inlägget här »

Annonser

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.

Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.

Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.

Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.

”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.

Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?

Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.

Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.

Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.

Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.

Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.

Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.

Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.

Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…

Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.

Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.

Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.

***

Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Läs hela inlägget här »

Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg