You are currently browsing the tag archive for the ‘Klingon’ tag.
alt. titel: Warcraft: The Beginning
Orcher är stora bestar, så muskulösa att de ser ut som om de fått anabola stereoider med modersmjölken. Utrustade med underkäksbetar, taggar lite här och var på kroppen och stridshammare modell normalstor häst kan de förstås inte vara annat än ondsinta. Särskilt när de ställs mot unga samt mestadels vackra och tappra mänskliga krigare. Eller?
Dags att avsluta detta tema och det är ju extra trevligt att kunna göra det med flaggan i topp. Hittills har väl ingen av Star Trek-filmerna varit odiskutabla mästerverk, men alla filmserierna har ändå sina små guldkanter. Och det är förstås roligt att även rebooten fungerar så bra som den ändå gör. Sedan är det naturligtvis en smaksak om man föredrar James T. Kirk d.ä., Jean-Luc Picard, James T. Kirk d.y., Spock, Bones eller Data.
Från och med imorgon landar bloggen med en duns på moder jord, och det med besked.
***
All new and improved! Kirk, nu ännu mer överilad! Spock, nu ännu mer regelstyrd! Uhura, nu ännu sötare! Skurken, nu ännu mer bad ass!
Det var då för väl att man till slut hittade på en ny utomjordisk skurkras till Star Trek. Personligen tycker jag inte att klingonerna är särskilt skräckinjagande och språket gränsar som jag tidigare sagt till det löjeväckande. De rikt tandutrustade ferengi korsar den gränsen med god marginal och romulanerna är svåra att få något riktigt grepp om. Borgerna, däremot. Nu börjar vi snacka aliens…
Efter att ha lyckats avvärja ett anfall mot jorden från en borgkub hänger Enterprise med på rockskörten hos ett mindre borgskepp som försöker fly in i historien. Närmare bestämt till tjugoförsta århundradet. Till en början är Picard och kompani fundersamma på varför borgerna valde att återvända just hit innan de inser att kollektivcyborgerna har siktat in sig på att omintetgöra mänsklighetens date med ödet.
Ibland faller allting på plats så självklart och elegant. Efter att ha våndats över fokus för detta senaste Filmspanar-tema fick jag vad som närmast kan liknas vid en uppenbarelse. Inte för att det saknats kandidater till ett så fruktbart ämne som film och manlighet, men jag kände att jag hade svårt att hitta den där lusten. Visst skulle jag kunnat se om Die Hard (” Yippee ki-yay”), First Blood (”It wasn’t my war!”) eller Scent of a Woman (”Hoohah!”) eller nästan vilken som helst av de många filmer som finns i min omedelbara närhet. Problemet var bara att jag inte hade någon lust.
They’re baaaack. Lite äldre, lite rundare. Men nu, vid 25-årsjubileet för TV-serien, är det äntligen dags för en välförtjänt pensionering av Enterprises ursprungliga (om man inte räknar pilotavsnittet ”The Cage” som aldrig sändes, utan ersattes av ”Where No Man Has Gone Before”) besättning. Det är bara ett sista uppdrag att klara av först.
Klingonimperiet har sträckt ut en oväntad olivkvist till planetfederationen och det är upp till Kirk att stå värd för förhandlingarna ombord på Enterprise. Ett jobb han inte hoppar jämfota av glädje över direkt. Han kanske inte skulle gå så långt som att säga att en bra klingon är en död klingon, men sedan mordet på sonen David på Genesis-planeten är Kirk ännu fastare i sin övertygelse att man inte kan lita på klingons.
Kirk och hans lilla gäng bereder sig på att återvända till jorden för att acceptera vad straff Federationen må anse rimligt för de brott som bland annat klingonerna kräver hämnd för (olovligt tillskansande av Enterprise, initiering av självförstörelsemekanism och dödande av en klingon-krigsherre). Men väl på plats upptäcker de att invånarna på Tellus har helt andra saker att oroa sig för.
En gigantisk sond hotar jorden med total destruktion om man inte lyckas kommunicera med den. Kruxet är bara att dess kommunikation tycks bygga på valsång samtidigt som valarna har varit utrotade i över 300 år. Men som tur är har ju Kirk & co. fått kläm på det här med tidsresor, så färden styrs raskt mot 1980-talet.
Det torde vara svårt att inte ha kommit i kontakt med någon del av Star Treks värld, även om man inte är särskilt intresserad av science fiction. Kanske hört referenser till kaptener Kirk och Picard, ett rymdskepp vid namn Enterprise eller sett skådespelaren Leonard Nimoy ståta med spetsiga öronproteser och markerade ögonbryn?
För egen del blev till slut frestelsen allt för stor och vi började nosa på den allra första serien, Star Trek: The Original Series. Det kändes rätt naturligt att börja från början; serien är ändå den som är mest allmänt känd, med den i ryggen är sannolikheten att man missar senare referenser mindre och i perspektivet genrehistoria är den svår att blunda för när det handlar om science fiction.
alt. titel: Star Trek III: Spocks återkomst
Enterprises vita yta borde höljas I svart flor, ty skeppet har sorg. För James Kirk är förlusten av Spock som ett öppet sår och utan sin hetero lifemate känns livet tomt och innehållslöst. Inte blir situationen lättare av att Dr. McCoy beter sig mycket underligt, pratar i gåtor om Vulcan och till slut måste omhändertas.
Svaret på gåtan kommer från Spocks far, Sarek, som kan meddela att Spock överförde sin katra, ande, till Bones innan han gjöt strålningsdöden. Kan man nu bara se till att sammanföra McCoy och Spocks kropp på Vulcan borde saken vara biff genom en obskyr ritual.
Men vore det så enkelt skulle det förstås inte finnas material för en hel långfilm. Trots att Federationen har beordrat locket på har klingonerna fått nys om den nya Genesis-planeten och sätter full fart för att kunna tillskansa sig dess hemligheter (kärnvapenrustningsvibbar, anyone?). På planeten har vetenskapsmannen David Marcus och löjtnant Saavik samtidigt upptäckt en tom Spock-kista men ett levande Vulcan-barn.
That’s what HE said!