You are currently browsing the tag archive for the ‘Klingon’ tag.
alt. titel: Warcraft: The Beginning
Orcher är stora bestar, så muskulösa att de ser ut som om de fått anabola stereoider med modersmjölken. Utrustade med underkäksbetar, taggar lite här och var på kroppen och stridshammare modell normalstor häst kan de förstås inte vara annat än ondsinta. Särskilt när de ställs mot unga samt mestadels vackra och tappra mänskliga krigare. Eller?
Ibland faller allting på plats så självklart och elegant. Efter att ha våndats över fokus för detta senaste Filmspanar-tema fick jag vad som närmast kan liknas vid en uppenbarelse. Inte för att det saknats kandidater till ett så fruktbart ämne som film och manlighet, men jag kände att jag hade svårt att hitta den där lusten. Visst skulle jag kunnat se om Die Hard (” Yippee ki-yay”), First Blood (”It wasn’t my war!”) eller Scent of a Woman (”Hoohah!”) eller nästan vilken som helst av de många filmer som finns i min omedelbara närhet. Problemet var bara att jag inte hade någon lust.
They’re baaaack. Lite äldre, lite rundare. Men nu, vid 25-årsjubileet för TV-serien, är det äntligen dags för en välförtjänt pensionering av Enterprises ursprungliga (om man inte räknar pilotavsnittet ”The Cage” som aldrig sändes, utan ersattes av ”Where No Man Has Gone Before”) besättning. Det är bara ett sista uppdrag att klara av först.
Klingonimperiet har sträckt ut en oväntad olivkvist till planetfederationen och det är upp till Kirk att stå värd för förhandlingarna ombord på Enterprise. Ett jobb han inte hoppar jämfota av glädje över direkt. Han kanske inte skulle gå så långt som att säga att en bra klingon är en död klingon, men sedan mordet på sonen David på Genesis-planeten är Kirk ännu fastare i sin övertygelse att man inte kan lita på klingons.
Kirk och hans lilla gäng bereder sig på att återvända till jorden för att acceptera vad straff Federationen må anse rimligt för de brott som bland annat klingonerna kräver hämnd för (olovligt tillskansande av Enterprise, initiering av självförstörelsemekanism och dödande av en klingon-krigsherre). Men väl på plats upptäcker de att invånarna på Tellus har helt andra saker att oroa sig för.
En gigantisk sond hotar jorden med total destruktion om man inte lyckas kommunicera med den. Kruxet är bara att dess kommunikation tycks bygga på valsång samtidigt som valarna har varit utrotade i över 300 år. Men som tur är har ju Kirk & co. fått kläm på det här med tidsresor, så färden styrs raskt mot 1980-talet.
alt. titel: Star Trek III: Spocks återkomst
Enterprises vita yta borde höljas I svart flor, ty skeppet har sorg. För James Kirk är förlusten av Spock som ett öppet sår och utan sin hetero lifemate känns livet tomt och innehållslöst. Inte blir situationen lättare av att Dr. McCoy beter sig mycket underligt, pratar i gåtor om Vulcan och till slut måste omhändertas.
Svaret på gåtan kommer från Spocks far, Sarek, som kan meddela att Spock överförde sin katra, ande, till Bones innan han gjöt strålningsdöden. Kan man nu bara se till att sammanföra McCoy och Spocks kropp på Vulcan borde saken vara biff genom en obskyr ritual.
Men vore det så enkelt skulle det förstås inte finnas material för en hel långfilm. Trots att Federationen har beordrat locket på har klingonerna fått nys om den nya Genesis-planeten och sätter full fart för att kunna tillskansa sig dess hemligheter (kärnvapenrustningsvibbar, anyone?). På planeten har vetenskapsmannen David Marcus och löjtnant Saavik samtidigt upptäckt en tom Spock-kista men ett levande Vulcan-barn.
That’s what HE said!