alt. titel: Critters 2 – Sie kehren zurück, Critters 2
För oss som nyss avslutade första Critters-filmen är det inte särskilt svårt att minnas de bokstavliga påskäggen som lämnades av allas våra rullande monster i familjen Browns (urätna) hönshus. Sedan dess har Browns flytt fältet och det magiskt återuppbyggda huset står nu tomt.
Fortsätt läsa ”Critters 2: The Main Course (1988)”
Mirando Corporation har i sin oändliga godhet bestämt sig för att rädda mänskligheten. I alla fall om man ska tro VD:n Lucy Mirando som under storslagna former kungör att företaget upptäckt en ny sorts supergris. Tänk va, en helt ny, helt naturlig, art som bara lullat omkring i Sydamerika och väntat på att bli upptäckt?! Det är nästan magiskt… Under Mirandos skyddande mantel har 26 supergriskultingar placerats ut på olika håll i världen för att se vilken sorts närodlat och hyperekologiskt microjordbruk utgör de bästa uppväxtvillkoren.
Det är första dagen i en ny skola. Den lite klumpiga och självmedvetna huvudpersonen ser plötsligt i matsalen en grupp anmärkningsvärt vackra människor. De ser snarare ut som modeller än som vanliga gymnasieungdomar i en liten landsortshåla och verkar främst använda lokalen till att prata sinsemellan. När de reser på sig för att gå noterar vår huvudperson att det på brickorna fortfarande ligger oäten mat. Ett otuggat äpple, en oöppnad läskburk.
När vi diskuterade filmspanartemat Mat var det ett par filmer som direkt pockade på uppmärksamheten och en av dem var förstås denna franska pärla. Som ju i och för sig inte handlar så mycket om mat som frånvaron av den. Den har hållit sig högst levande i mitt minne trots att jag är rätt säker på att jag inte sett den mer än en gång under det tidiga 90-talet. Det var alltså hög tid för en omtitt.
Naturen har gjort revolt. Inget växer och kött är det förstås ännu mer ont om, till och med råttorna har tagit slut. Slaktaren Clapet som också är hyresvärd har dock sett till att lösa saken in house om man ska uttrycka det så. Hyran betalas i natura, på ett eller annat sätt och fastighetsskötare måste nyanställas med jämna mellanrum.
Redan det ryckiga fotot under förtexterna, där vi närmar oss ett skjul mitt ute i skogen, signalerar vad som komma skall. Nu jäklar ska vi se Skräckfilm! Om inte titeln i sig hade gett presumtiva tittare tillräckligt med ledtrådar förstås. Den hade för all del kunnat signalera ett finstämt drama om en traumatiserad skyttegravssoldat som hemsöks av sina krigsupplevelser eller varför inte Norénångest om en familj där alla har ruttnat inombords och nu tar ut sin dödsskräck på varandra.
Men i det här fallet alltså: Skräckfilm! Day of the Dead bjuder sedan på kåta tonåringar som av någon outgrundlig anledning valt att ratta in lokalradiostationen som soundtrack till sina orgier. Ok, vi har det lösaktiga paret och det lite mer pryda paret. Gissa vilka som överlever längst? Om man vid det här laget skulle hysa den minsta tveksamhet om filmens genretillhörighet sopas den effektiv bort av den himmelsskriande skillnaden mellan tjejernas och killarnas respektive utseenden. Möjligen skulle tjejer av den här kalibern följa med killar av den här kalibern ut i skogen för at köpa lite schysst knark. Men för att hångla? Please!
Äras den som äras bör. USA:s nationaldag firas med ett inlägg om en rätt typisk amerikansk film i en rätt typiskt amerikans genre.
***
Polisradion knastrar. ”Armed robbery in progress!” Polispådrag, skottlossning, hovrande helikoptrar, slow motion. ”Requesting SWAT!” Stor svart lastbilsbuss kommer åkande till tonerna av pumpande rockmusik. ”SWAT has arrived!”
De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.
Rörliga bilder och tryckta ord 