You are currently browsing the tag archive for the ‘The War of the Worlds’ tag.
Aldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.
Annonser
Kim (1901)
Rudyard Kipling var en av det brittiska imperiets mest populära författare, sannolikt bland annat tack vare att han i sina böcker verkligen gav sina läsare en känsla av att de tillhörde ett imperium eftersom berättelserna ofta tilldrog sig långt bortom de brittiska öarnas kuster. Han myntade det välkända begreppet ”The White Man’s Burden” och har kallats för den ”brittiska imperialismens profet” av George Orwell. En titel som antagligen inte är menad att uppfattas positivt.
Även om man inte är bekant med Finneys bok eller någon av de inte mindre än tre filmiska versionerna (exklusive den här) tar det inte särskilt lång tid att knäcka ”mysteriet” med invasionen.
Vi börjar nämligen med psykiatrikern Carol Bennell som med vilt stirrande blick och ryckigt rörelsemönster ägnar sig åt lite självmedicinering i vad som tycks vara ett redan raidat apotek. För att inte ens den segaste filmtittare ska missa vad som är på gång mumlar hon inte bara läkemedelsnamn utan upprepar flera gånger ”Stay awake. Don’t fall asleep”. Nyckelord: sömn.
När man pratar om böcker som behandlar utomjordingsinvasioner på jorden brukar det första omnämnandet gå till The War of the Worlds av H.G. Wells och det andra till Jack Finneys The Body Snatchers. Rent kronologiskt är den senare äran lite orättvis med tanke på att Robert A. Heinlein publicerade The Puppet Masters tre år innan Finneys invasionsberättelse såg dagens ljus.
Än en gång täcks Normandies stränder av blod men slaget står inte mellan mänskliga kombattanter. Jorden är under attack från de till synes oövervinnerliga mimics och mänskligheten har gått samman i en United Defense Force för att åtminstone försöka försvara sin egen överlevnad.
Vilket är det viktigaste kännetecknet för en tvättäkta vetenskapsman? Klassisk professorsförvirring, briljans eller en släng av gudskomplex? Nej, självklart handlar det om att man måste vara beredd att testa sina uppfinningar på sig själv, hur dumdristigt det än kan synas för utomstående!
H.G. Wells namnlöse tidsresenär är som ni kanske redan räknat ut en riktig vetenskapsman. Vad är det för poäng med att bygga en tidsmaskin med rattar och spakar om man inte får köra runt med den lite? Bort försvinner det bekväma laboratoriet beläget i Richmond och framåt går färden. Hushållerskan förvandlas till Usain Bolt och den långsammaste snigel synes svischa förbi som självaste Michael Schumacher.
Strax innan jul 2011 körde jag ett korttema utifrån H.G. Wells och hans War of the Worlds. Nu är det dags för en annan förlaga, inklusive adaptioner, som också sysselsätter sig med utomjordisk invasion. Den är bara mer intern den här gången. Fyra måndagar framöver följer vi John W. Campbell och hans varelse från Who Goes There? (ursprungligen publicerad i magasinet Astounding Science-Fiction).
***
En vetenskaplig expedition befinner sig i Antarktis hårda klimat. Med i teamet finns inte bara mekaniker, fysiker och meteorologer, utan också både biolog och läkare. Men dessa två herrar hade sannolikt inte förväntat sig att få händerna riktigt så fulla som de nu får med expeditionens senaste fynd.
”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).
Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.
Inget säger jul som en gammal hederlig invasion! Nähä, inte det? Nå, ibland känns det kanske i alla fall som hela helgen är en enda stor invasion av köphets, coca-cola (när det finns julmust…) och knäckkokande.
Jag anser mig ha gjort mitt när det gäller julfilmer och bjuder istället på (nästan) en hel vecka av invasionsfilmer, alla mer eller mindre utgående från H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. En text om boken inleder givetvis det hela i morgon men till skillnad från tidigare teman blir det inget hopknytande av någon säck på slutet. That’s right, I leave my readers hanging. That’s the kind of bastard I am.
Gemensamt för alla filmerna är att de försöker adressera och bearbeta olika former av invasions- eller attackskräck, från Wells brittiska sekelskifte, via amerikansk rysskräck till dagens post 9-11-värld. Av framställningarna skulle jag nog bedöma Wells som den mest relativiserande, senare filmadaptioner har varit mer tvärsäkra på att mänskligheten enbart är oskyldiga offer för en ond makt som till varje pris måste besegras.
Så börjar ni redan bli lessa på filmer innehållandes Rudolph-renar och nissar, varför inte bryta av med lite aliens istället? Fram för en utomjordisk jul!
Headern är designad av Dogday Design.
Bilden kommer från My Free Wallpapers.
De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.
That’s what HE said!