The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Några sådana moraliska tveksamheter finns emellertid inte hos vem eller vad som än gjort gisslan av alla kvinnor i fertil ålder i den lilla engelska byn Midwich. Efter en oförklarlig period av påtvingad sömn hos alla byinvånarna uppdagas snart det prekära tillstånd som kvinnorna befinner sig i. Till en början är det inget man talar högt om eftersom det för många upplevs oerhört skamfyllt – övernaturliga förklaringar till graviditet är ju inget som ligger närmast till hands – men snart tvingas Midwich ändå acceptera att alla kvinnorna knappast kan ha blivit gravida på naturlig (eller gudomlig) väg exakt samtidigt.

Myndigheter håller ett vakande öga på byn men annars återgår livet snart till sin gilla gång (öl på The Scythe and Stone, Miss Ogle som tjuvlyssnar i telefonväxeln) tills dess att det är dags för förlossningarna. När det första barnet är fött är byns läkare nästan hysterisk av lättnad när det visar sig att det av allt att döma ser helt mänskligt ut. Bortsett från en egendomlig detalj – barnets irisar är gyllengula. Vartefter Midwich-barnen växer upp (och det osedvanligt snabbt) ska detta dock inte visa sig vara det mest remarkabla med dem.

Brittiske författaren John Wyndham är ett sådant där namn som man lätt missar bland mer namnkunniga kollegor som Ray Bradbury eller Margaret Atwood. Men han står bakom förlagorna till ett par riktiga filmklassiker – The Day of the Triffids och The Midwich Cuckoos (adapterad under titeln Village of the Damned). The Day of the Triffids var den första boken publicerad under hans eget namn, The Midwich Cuckoos hans fjärde.

Utifrån dessa två exempel skulle jag inte rekommendera Wyndhams romaner för den som är ute efter pulpigt action-ös. Största styrkan hos triffid-boken är post-apo-beskrivningen av Londons gator och gökunge-berättelsen är nästintill mer av ett tankeexperiment. Wyndham hänvisar själv i romanen till den mest klassiska av alien-invasion-skildringar, H.G. Wells War of the Worlds. Men han har sedan kombinerat invasionstanken med konceptet “tankekraftsbarnet”, vilket exempelvis känns igen från Jerome Bixbys novell ”It’s a good life” från 1953.

Triffid-boken var ganska ojämn i sitt berättande och i det avseendet är The Midwich Cuckoos bättre. Men det jämna berättandet handlar tyvärr i hög utsträckning om män som pratar sig fram till vad invasionen kan komma ifrån och vad den kan komma att få för konsekvenser. Kanske inte så konstigt med tanke på när romanen skrevs. Samtidigt sticker det i ögonen på en nutida läsare att hela upplägget bygger på att det är kvinnor som befruktas, samtidigt som de inte får vara särskilt delaktiga i själva handlingen.

Istället är det främst författaren Richard Gayford samt den välutbildade Gordon Zellaby som får vara de som driver handlingen och spekulationerna framåt. Dock gärna i samtal med läkaren, prästen eller någon av de militärer som gärna vill hålla ett öga på Midwich. Och det är väl främst i dessa konversationer som romanens styrka ändå ligger eftersom särskilt Gordon Zellaby är en man som drar sig för att sätta ner foten innan han funderat ett bra tag. Han är den som bidrar med ett stort mått nyfikenhet, upptäckarglädje och relativism när det gäller gökungarna i förhållande till de andra herrarna.

I likhet med många andra tankeexperimentsböcker är det svårt att bli särskilt upphetsad eller berörd av The Midwich Cuckoos. I den mån adaptionen lyckas skapa ett mått av spänning kommer det avgjort inte från förlagan. Samtidigt är spekulationerna intressanta och välskrivna. Boken är också en ganska charmig beskrivning av en by, vars kultur, attityd och invånare känns oerhört engelska. Jag kan förstå att Margaret Atwood blev förtjust i det relativt cerebrala innehållet samtidigt som jag också kan förstå att hennes kollega Damon Knight avfärdade det hela som ”deadly serious, and I’m sorry to say, deadly dull”.

Vet du med dig att du gillar den här sortens sci-fi-litteratur är The Midwich Cuckoos absolut värd en genomläsning. Men vill du ha något mer fräsigt ska du nog titta i andra sektioner av bokhyllan.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Fortsätt läsa ”War Horse (2011)”

Dreamcatcher (2003)

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Fortsätt läsa ”Dreamcatcher (2003)”

Maximum Overdrive (1986)

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Fortsätt läsa ”Maximum Overdrive (1986)”

The Day of the Triffids (1951)

alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids

Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.

Fortsätt läsa ”The Day of the Triffids (1951)”

Ghostwatch (1992)

Det är Halloween, en kväll som gjord för spökhistorier och andra läskigheter. Kanske det till och med regnar ute, viner lite runt knuten? Du sätter dig tillrätta för kvällens TV-underhållning där den välbekante värden försäkrar att det publiken ska få ta del av är en ”live investigation of the supernatural”. Han gör det emellertid med ett småleende och i studion sprakar en härlig brasa. All is well… Men hur känns det om du undan för undan börjar misstänka att det du ser faktiskt händer på riktigt, hur osannolikt det än kan tyckas? Riktiga hemsökelser, som till och med verkar göra studions paranormala expert konsternerad.

Fortsätt läsa ”Ghostwatch (1992)”

The Day of the Triffids (1963)

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Fortsätt läsa ”The Day of the Triffids (1963)”

Village of the Damned (1960)

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Fortsätt läsa ”Village of the Damned (1960)”

The Girl With All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Fortsätt läsa ”The Girl With All the Gifts (2016)”

Librivox i korthet (1901 och 1910)

KimKim (1901)

Rudyard Kipling var en av det brittiska imperiets mest populära författare, sannolikt bland annat tack vare att han i sina böcker verkligen gav sina läsare en känsla av att de tillhörde ett imperium eftersom berättelserna ofta tilldrog sig långt bortom de brittiska öarnas kuster. Han myntade det välkända begreppet ”The White Man’s Burden” och har kallats för den ”brittiska imperialismens profet” av George Orwell. En titel som antagligen inte är menad att uppfattas positivt.

Fortsätt läsa ”Librivox i korthet (1901 och 1910)”