X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Spider-Man: Far from Home (2019)

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

X2: Mad mathematicians (2001 & 2005)

Så, det stod en film hemma i hyllan som jag aldrig hade hört talas om. Vilket kändes ännu mer märkligt med tanke på rollistan: Jake Gyllenhaal, Gwyneth Paltrow och Anthony Hopkins. Regissör var dessutom Shakespeare in Love/Mrs Brown-John Madden. Så in med Proof i spelaren för att se vad detta var för något.

Okja (2017)

Mirando Corporation har i sin oändliga godhet bestämt sig för att rädda mänskligheten. I alla fall om man ska tro VD:n Lucy Mirando som under storslagna former kungör att företaget upptäckt en ny sorts supergris. Tänk va, en helt ny, helt naturlig, art som bara lullat omkring i Sydamerika och väntat på att bli upptäckt?! Det är nästan magiskt… Under Mirandos skyddande mantel har 26 supergriskultingar placerats ut på olika håll i världen för att se vilken sorts närodlat och hyperekologiskt microjordbruk utgör de bästa uppväxtvillkoren.

Prisoners (2013)

Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Enemy (2013)

Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.

End of Watch (2012)

Att vara polis i Beverly Hills är säkert ingen dans på rosor. Snorkiga rikemansungar som buskör i mammas Jaguar, affärsmän som försöker köpa sig fria från anklagelser om våldtäkt och hundägare som inte orkar släpa på en pooper scooper när de ska rasta jycken.

Enradare #1

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

2001 års tio bästa filmer

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Near Dark (1987)

alt. titel: Natten har sitt pris

Sökes: Kille som gillar långa promenader under stjärnorna och att slappa på dagen. Inga vegetarianer!

Finnes: Romantisk vampyrtjej