You are currently browsing the tag archive for the ‘Jake Gyllenhaal’ tag.

Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Innan katastrofen drabbar är just det kanske inte riktigt sant för familjerna Dover och Birch. De firar Thanksgiving i all vänskaplighet tills dess att döttrarna Anna och Joy är puts väck. Varken polisen eller idoga skallgångskedjor kan återfinna det minsta spår av flickorna. Däremot finns en misstänkt – Alex Jones som parkerade sin husbil i grannskapet tidigare under dagen.

Hantverkaren och fadern Keller Dover tycks se Annas försvinnande som ett personligt misslyckande och fixerar sin sökande blick på Alex. Strunt samma att polisen inte kan hitta något som binder den mentalt dysfunktionelle unge mannen till bortförandet av Anna och Joy, Keller VET ju att han har något med saken att göra. Och därmed måste kriminalinspektör Loki inte bara fortsätta att leta reda på flickorna utan också försöka lista ut vart Alex har tagit vägen.

Detta med distansering och främlingskap mellan Villeneuves rollfigurer var ärligt talat inget som slog mig vid tittarna på Sicario och Blade Runner 2049. Men efter att dessutom ha sett regissörens två filmer från 2013 – Enemy och Prisoners – i ett svep var det svårt att blunda för den vinkeln. Den distanseringen skulle jag också vilja påstå finns mellan tittaren och filmernas olika personer men det är ett avstånd som inte påverkar mitt engagemang i historierna han vill berätta.

Snarare handlar det om att ingen är helt ond eller god, har helt rätt eller fel. Villeneuve får mig att hela tiden hoppas på ett av de där förtröstansfulla Hollywood-sluten där alla som förtjänar det är trygga. Samtidigt tvingar han mig att inse att det sällan blir så i verkligheten. Undan för undan dras tumskruvarna åt i Prisoners så att jag i slutänden känner mig mer eller mindre tvingad att följa Loki och Keller Dover till berättelsens slut. Att hoppas på det bästa samtidigt som jag så gott det går försöker förbereda mig på det värsta.

Det ser ut som om många hyllade Jake Gyllenhaals insats som Loki när Prisoners hade premiär. Själv fastnar jag i betydligt högre utsträckning för Hugh Jackmans plågade fadersfigur, vilken i någon mån ser dotterns försvinnande som ett misslyckande för hans manlighet och förmåga att skydda familjen. Dramats mödrar är i många fall bifigurer, i värsta fall hjälplöst neddrogade kollin i en skoningslös historia där det bara finns förlorare. Oavsett om de är fyllda av hämndbegär eller perverst rättspatos. Gud kan åkallas av vem som än finner det lämpligt att ta en högre makt som intäkt för sina handlingar.

Förutom ambivalensen hos rollfigurerna slås jag också av Villeneuves förmåga att dra ut på sin historia utan att det känns som om han drar ut på sin historia. I händerna på en mindre skicklig regissör skulle det ha känts som om Prisoners hade minst tre olika slut, varav två skulle ha varit helt onödiga, men som nu löper allt enligt en obeveklig och inneboende logik som jag är maktlös att stå emot.

Jag gissar att jag sällar mig till det stora flertalet när jag föredrar Prisoners före Enemy. Kanske kommer den senare filmen att vinna med typ 20 år i backspegeln men just nu känner jag mig betydligt mer engagerad i den rättframma historien om moralisk ambivalens.

Annonser

Jag är uppenbarligen inte den enda som efter Denis Villeneuves Enemy frågade mig själv ”vad i helvete var det jag nyss såg?”. Sökfrasen ”enemy villeneuve analysis” ger nästan 300 000 träffar på Google.

Ska man se enbart till ytan handlar Enemy om universitetshistorieläraren Adam Bell. Adam synes leva ett ganska otillfredsställande liv, en evig vardagsmonotoni av föreläsningar, provrättning och glädjelöst sex med flickvännen. Fast med tanke på att de inte verkar spendera särskilt många timmar i varandras sällskap och att hon alltid lämnar Adam efter (eventuellt) fullbordat faktum skulle hon nästan lika gärna kunna vara en prostituerad som han betalar för att agera som en flickvän istället för någon som kostar pengar.

Av en ren slump (or is it?!) ser Adam en film där en av statisterna äger en slående likhet med honom själv. Faktum är att skådisen Daniel St. Claire är så lik Adam att läraren börjar uppvisa något slags nervöst sammanbrott. Adam luskar rätt på att Daniel St. Claire egentligen heter Anthony Claire och börjar smyga på sin dubbelgångare.

Denis Villeneuve själv ska tydligen ha sagt att om man bara ser Enemy tillräckligt många gånger ska allt bliva uppenbarat men jag ställer mig ärligt talat lite frågande till det. Filmen faller för min del sönder i två olika delar och jag kan inte riktigt få ihop dem.

Den ena handlar om Adam/Anthony och är sannolikt hyfsat logisk om man bara kan acceptera att Enemy inte berättas i en kronologisk linje. Samtidigt ser jag lite väl många hänvisningar till att vi som tittare får Enemy berättad för oss genom Adam/Anthonys ögon och att han är en opålitlig berättare. Det känns för min del som en fuskig bakdörr.

Men absolut, det förekommer hänvisningar till dikotomin ordning-kaos och att totalitarism och diktatur handlar om att återupprepa mönster och kväva individuella uttryck. Det köper jag. I så motto är det inga större problem att tolka Enemy som en i grunden rätt klassisk historia om dubbla personligheter och identitetsklyvning. Det skulle exempelvis förklara varför alla inblandade reagerar som om verkligheten fullkomligt rämnar vid upptäckten av likheten mellan Adam och Anthony istället för att hantera fenomenet som en märklig slump.

I det perspektivet blir heller inte det inledande citatet, ”Chaos is order yet undeciphered”, särskilt märkligt. Slump är bara en mer acceptabel form av kaos, ytterligare betonat av svarta tavlan i hans föreläsningssal där orden ”order” och ”chaos” är sammankopplade med typ sjutusen pilar i alla upptänkliga riktningar.

Där jag tycker att Enemy fallerar rejält är emellertid sammankopplingen mellan kontroll, ordning och kaos å ena sidan och de förekommande spindelassociationerna å den andra. Den krävande kvinnan som en spindel, vilken förtär sin manlige partner (eller son), är förvisso en välbekant symbol men jag tycker som sagt inte att de bilderna gifter särskilt väl med splittringen Adam/Anthony. Ur min synvinkel har Villeneuve velat gapa över lite för mycket när han skulle ha nöjt sig med ett symbolspråk.

I slutänden känner jag detsamma inför Enemy som många av österrikaren Michael Hanekes filmer – en bra upptakt och uppskruvande av spänning men bristande i förlösning. Rent tekniskt uppvisar Enemy ett imponerande handlag från Villeneuves sida. Staden (Toronto), hus och lägenheter uppvisar alla ett urvattnat ljus och en stämning som andas klaustrofobi och sjaskighet. Jake Gyllenhaal lyckas med små medel förmedla två vitt skilda personligheter som Adam/Anthony i så pass hög utsträckning att jag närmast uppfattar dem som två olika personer, hur lika de än må vara utseendemässigt.

Efter lite utforskning av alla teorier som florerar på världswebben är jag faktiskt ändå lite nyfiken på en omtitt av Enemy, vilket jag faktiskt inte alls var efter direkt avslutad titt (tyvärr gav en sådan inte särskilt mycket fler eller klarare svar). Men trots att Enemy kittlar alla möjliga hjärnsynapser kan jag ändå inte tycka att dess halvkvädna visor är ens hälften så bra som exempelvis Sicario.

Att vara polis i Beverly Hills är säkert ingen dans på rosor. Snorkiga rikemansungar som buskör i mammas Jaguar, affärsmän som försöker köpa sig fria från anklagelser om våldtäkt och hundägare som inte orkar släpa på en pooper scooper när de ska rasta jycken.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Läs hela inlägget här »

Near Darkalt. titel: Natten har sitt pris

Sökes: Kille som gillar långa promenader under stjärnorna och att slappa på dagen. Inga vegetarianer!

Finnes: Romantisk vampyrtjej

Läs hela inlägget här »

Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Läs hela inlägget här »

NightcrawlerNär Lou Bloom kryper omkring med sin filmkamera för att fånga nyhetsvärdiga bilder är det så långt ifrån gulliga kattbilder man kan komma. Ändå passar den gamige och fullkomligt hämningslöse opportunisten väl in i den nya tidens kakafoni av nyhetsutsändningar.

Läs hela inlägget här »

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.

Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Utlämnad

Douglas Freeman arbetar som analytiker för CIA och är rätt bekväm med att vara passagerare till de mer erfarna agenternas förare. Men när den ordinarie agenten stationerad i det namnlösa Nordafrikanska land där Douglas arbetar stryker med i ett bombdåd blir Douglas raskt och något ofrivilligt befordrad (fortfarande med kollegans blod på händer och skjorta).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser