Äras den som äras bör. USA:s nationaldag firas med ett inlägg om en rätt typisk amerikansk film i en rätt typiskt amerikans genre.

***

Polisradion knastrar. ”Armed robbery in progress!” Polispådrag, skottlossning, hovrande helikoptrar, slow motion. ”Requesting SWAT!” Stor svart lastbilsbuss kommer åkande till tonerna av pumpande rockmusik. ”SWAT has arrived!”

Det kanske absolut roligaste med S.W.A.T. är att den är producerad av bolaget Original Film som främst tycks rikta in sig på att göra filmer som är så långt ifrån deras företagsnamn som det bara går. Inte nog med att S.W.A.T. baseras på en TV-serie från mitten av 70-talet, handlingsmässigt tror jag att ni kan lista ut från inledningen exakt hur originell den här polisrullen är.

Samuel L. Jacksons sergant får i uppdrag att sätta samman ett ”young kick-ass element” inom L.A.’s SWAT-team. Han hittar två veteraner, LL Cool J (som givetvis får vara klassens clown, han är ju svart och det vet vi ju att alla svarta killar är roliga), Michelle Rodriguez (som har affirmative action-fördelen av att vara latina) samt Colin Farrell (som utan att man riktigt vet hur det gick till liksom blir lagledare för hela gänget, men hey, han har ju faktiskt huvudrollen. Samt är man och vit.). Jackson hade chans att värva en rekommenderad polis men då denne visade sig vara både artig mot medborgarna och vegetarian fick det vara. ”How the hell can I trust a man who won’t eat an honest American hot dog?!” Mot sig har gruppen framförallt kostymnissen Kapten Fuller som bara är alltför villig att snabbt skylla misslyckanden på sina anställda och även misstro dem om bara det ynkligaste av indicier skulle peka i den riktningen.

Uppdraget är att eskortera den genomusle Alexander Montel till federalt fängelse, vilket inte blir det lättaste då skurken i direktsänd TV lyckats informera världen om att han betalar 100 miljoner dollar till den som lyckas frita honom. Montel hänvisas generellt till som ”frenchy” eller ”froggy” men hans specifika nationalitet spelar egentligen mindre roll ety han är svartmuskig och Utlänning.

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns S.W.A.T. som ett extra långt polisaction-TV-serieavsnitt. Vi har lite etablering av karaktärerna, framförallt LL Cool J som familjefader och skämtare samt Michelle Rodriguez som ensamstående mamma. Vi har rätt mycket brötig action och mano y mano-uppgörelse. Den avslutande summeringen lämnar mer plats för osande rättfärdighet och uppsluppen humor än tankar på de medlemmar som inte längre finns ibland dem.

Men för all del, är man på rätt humör är S.W.A.T. en förhållandevis underhållande popcornrulle. Eftersom jag för tillfället var på rätt humör och rejält popcornförsedd blir betyget kanske bättre än filmen egentligen förtjänar.