Ända sedan jag såg Gods and Monsters har jag varit sugen på mer av Sir Ian. Alla texter om Shakespeareadaptionen Coriolanus (Movies-Noir, The Velvet Café och Filmitch), gav mig den spark i baken jag behövde för att återbesöka mästerskurken Richard.

***

Släkten York har all anledning att fira. Edward har, med hjälp av sina bröder, besegrat huset Lancaster och är numera kung Edward IV. Hans allierade roar sig på den efterföljande segerbalen, vilken också gästas av drottning Elizabeths bror Rivers.

Men i utkanten av partyt slinker en gestalt runt som inte verkar dela de övrigas festhumör. Edwards bror Richard, hertig av Gloucester, sörjer att kriget är över eller snarare det faktum att det fortfarande står ett ganska stort antal personer mellan honom och hans hjärtas innersta önskan: Englands tron. Han låter oss emellertid få veta att han ämnar ta itu med den olägenheten så snart som möjligt.

Med lika delar förslagenhet, falskhet, hänsynslöshet och lismande inställsamhet har han snart röjt både sina bröder och Rivers ur vägen samt dessutom hunnit gifta sig med änkan efter den förre kronprinsen (vilken mördades av Richard själv). Återstår då Edwards söner, som är de rättmätiga tronarvingarna efter sin far, men inte ens barnamord stoppar Richards ärelystnad.

Men som vanligt med tyranner är de sin egen värsta fiende och medan Richards mest ivriga anhängare förvisso i slutänden börjar backa inför sin herres kallblodighet är det största problemet att hans egen galopperande paranoia visar honom en fiende i snart sagt alla omkring honom. En äkta fiende har han också i earlen av Tudor som samlar trupper i Frankrike för att kunna dra i krig.

Det är möjligt att man ska se Sir Kenneth Branagh som Shakespearefilmatiseringarnas okrönte mästare, men här får han grundligt med pisk av regissör Richard Loncraine och Sir Ian McKellen. Richard III bygger på en förkortad pjäsversion som sattes upp av Royal National Theatre och manuset har anpassats ytterligare för filmatisering av McKellen och Loncraine. Manusadaptionen i sig är mycket bra, för trots att man ju vet hur det hela slutar (”A horse! My kingdom for a horse!”) är historien om Richards ränksmidande olidligt spännande.

Dialogen har inte förändrats (bortsett från förkortningarna då) utan har kvar alla sina ”thee” och ”thou” men miljön är inget 1400-tals-England, utan ett fiktivt 1930-tals-Albion, vilket fungerar alldeles utmärkt. Interiörerna skiftar mellan burget regency (järnvägsstationen St. Pancras) för den rättmätige kungen Edward, avskalat fängelse i Towern (Bankside Power Station) för hertigen av Clarence och steril art deco (University of London samt det för Londonresenärer välkända Shell Mex House) för Richard själv.

Även kostymerna är ett kapitel för sig, där en tydlig signal ges av att Richards anhang vartefter tiden går klär sig i uniformer som bara blir mer och mer lika SS-truppernas svarta uppsättningar. Vid sidan av uniformer av alla de slag frossar man samtidigt i exklusiva 30-talsfestkläder och pälsbrämade kappor.

Men det visuella matchas mer än väl av enastående rollprestationer från snart sagt alla inblandade och de är många. Som så ofta hos Shakespeare finns ett myllrande persongalleri och man har inte sparat på krutet när det gäller casten, som med undantag för Anette Bening som Elizabeth och Robert Downey Jr. som Rivers är ett veritabelt Who’s Who för den brittiska skådespelareliten (Jim Broadbent, Dominic West, Nigel Hawthorne, Kristin Scott Thomas, Maggie Smith, Edward Hardwicke, Tim McInnery, Adrian Dunbar). Särskilt Anette Bening är fantastisk som drottningen vilken ser sig inmålad i ett allt mindre hörn vartefter Richard decimerar hennes familj en och en.

Men hon har ändå inte mycket att sätta emot det stordåd som Ian McKellen står för. Hans Richard är inget mindre än magnifik och trots att han redan från början är helt öppen inför sig själv med vartåt han strävar och också delar dessa blodiga ambitioner med oss i publiken är det svårt att inte bli indragen i hans trollkrets. Hans falska ödmjukhet när han låter sig bli ”övertalad” att till slut inta den engelska tronen är underbar, liksom de små menande ögonkast som han gång efter annan delar med sin publik.

Att McKellen gått vidare och blivit betydligt mer känd för världspubliken som skäggig trollkarl eller magnetisk superskurk är inte så förvånande, han har ju i alla fall en välförtjänt kändisstatus. Men att man inte har hört mer om regissören Richard Loncraine förvånar mig lite. Förutom den måttligt framgångsrika Wimbledon från 2004 tycks han mest ha ägnat sig åt TV-produktioner. Men han kanske tyckte att det räckte med att vinna Berlins silverbjörn för bästa regissör en gång.

Annonser