You are currently browsing the tag archive for the ‘Gandalf’ tag.
Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?
Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.
Frågan är när världen kommer att få se en lika påkostad, konsekvent sammanhållen och genomtänkt trilogi som Peter Jacksons adaption av Tolkiens high fantasy-epos The Lord of the Rings.
alt. titel: Warcraft: The Beginning
Orcher är stora bestar, så muskulösa att de ser ut som om de fått anabola stereoider med modersmjölken. Utrustade med underkäksbetar, taggar lite här och var på kroppen och stridshammare modell normalstor häst kan de förstås inte vara annat än ondsinta. Särskilt när de ställs mot unga samt mestadels vackra och tappra mänskliga krigare. Eller?
En irriterande förkylning satte p för att ett biobesök hos Bilbo och grabbarna skulle kunna utvecklas till en tradition på just dan före dopparedan. Men att vi skulle komma iväg så fort som möjligt efter det, ohemult dyra biobiljetter till trots, var helt uppenbart. Även om del ett vid en återtitt inte riktigt matchade det första intrycket, var jag redo för mer av Peter Jacksons Middle-Earth.
Ända sedan jag såg Gods and Monsters har jag varit sugen på mer av Sir Ian. Alla texter om Shakespeareadaptionen Coriolanus (Movies-Noir, The Velvet Café och Filmitch), gav mig den spark i baken jag behövde för att återbesöka mästerskurken Richard.
***
Släkten York har all anledning att fira. Edward har, med hjälp av sina bröder, besegrat huset Lancaster och är numera kung Edward IV. Hans allierade roar sig på den efterföljande segerbalen, vilken också gästas av drottning Elizabeths bror Rivers.
På förekommen anledning från Blue Rose Case, vars positiva recension av James Wahles Frankenstein från 1931 fick mig att äntligen se Gods and Monsters.
Drygt tio år efter han drog sig tillbaka från Hollywood lever regissören James Whale ett lugnt och stillsamt liv i Kalifornien. Han har återupptäckt sin passion för konsten och målar kopior av berömda konstverk. Efter en stroke känner han sig dock tidvis förvirrad och har svårt att koncentrera sig; det förflutna tränger sig på med ovälkomna minnesbilder som han inte kan kontrollera.
Lyra Belaqua lever vid Jordan College, men längtar hett efter vidare vidder. Hon ber förgäves sin allvarsamme morbror, Lord Asriel, att ta med henne när han reser till Svalbard på en forskningsresa. Därför är det extra spännande när hon kommer under Mrs. Coulters skyddande vingar och får följa med henne till London. Det visar sig dock snart att den svala och eleganta Mrs. Coulter är allt annat än den underbara varelse Lyra först trott och den unga flickan är snart på flykt genom Londons gator.
That’s what HE said!