You are currently browsing the tag archive for the ‘Maggie Smith’ tag.

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Alltnog, nu var det dags. Inte så konstigt att den överdådiga produktionen är en av de Bergman-filmer som fortfarande oftast låter tala om sig. Gräddan av svensk skådiselit, ingen möda sparad på vare sig scenografi eller kostymer och en förhållandevis lättillgänglig framställning. Vi snackar knappast Persona-nivå på symbolspråket här.

Och visst blev även jag tjusad – hela anrättningen är otroligt läcker vad gäller både utseende och rollprestationer (men så vann den också Oscars för foto, art design och kostymer). Med lite filmtittarerfarenhet innanför västen fäste jag mig sannolikt mer vid just prestationerna än jag skulle ha gjort för kanske tio-femton år sedan. Janne Malmsjös sammanbitna kyla är förstås svår att missa eftersom den står som en lysande sky runt karln så snart han är i bild.

Men tack vare bloggkollegan Jojjenito tittade jag också lite extra på Gunn Wållgren (är Helena Ekdahl Sveriges svar på Maggie Smiths Violet Crawley?). Det kan ibland kanske vara lätt att missa henne bredvid Jarl Kulles bullrige direktör eller Christina Schollins nervösa gråtattacker. Men ge henne en monolog eller ett diktstycke att deklamera och rösten går banne mig raka vägen in i både hjärna, hjärta och mage. 40 år efter inspelningen… Då snackar vi yrkeskompetens. Annars är jag personligen oerhört svag för Mona Malm och här får jag chans att gilla både prestation och rollfigur. Malms Alma är levnadsglad och rejäl men tar ändå ingen skit från sin patologiskt pigvänsterprasslande make.

Så, hur ska man kunna återge fem timmar film? Ingmar Bergman-film, icke desto mindre? Jag är inte kvinna nog att fixa den biffen, det finns dessutom många andra som gått igenom hela konstycket i detalj. Så den här gången väljer jag att fokusera på två överraskningar som Fanny och Alexander bjöd på. En som jag aldrig hade kunnat tänka mig innan och en som egentligen inte borde ha varit så överraskande.

Efter en stunds bekantskap med den strame biskop Edvard Vergérus (särskilt i spelet mellan honom, Alexander och Alexanders nervösa mamma Emilie) slår det mig: han är ju för fasiken pastor Harry Powell från The Night of the Hunter! Ok, så Malmsjö har inga knogtatueringar men vi har en religiöst anstruken skurk som nästlar sig in i en familj, hotar barnen samt ”dödar” deras mamma (spolieralert för The Night…).

Nu är ju inte Malmsjös biskop uppfyllt av rent penningabegär, utan istället av en oböjlig tro på sin egen rättfärdighet och att hans handlingar har Guds fulla stöd. Vilket förstås gör honom ännu obehagligare. Mitchums pastor låtsas bara vara det biskopen är på riktigt. Bägge männen använder dock Guds ord för att få som de vill, bara med lite olika bakomliggande motiv.

Kopplingen till The Night… ledde mig vidare till funderingar på det gotiska där Fanny och Alexander utan tvekan är en oerhört rik källa att ösa ur. Skulle det gå att till och med hitta någon slags nordisk gotiskhet att matchar The Nights… sydstatsdito? Eller kanske i alla fall en Bergman-gotik? Fanny och Alexander är ingen skräckfilm (”horror”). Den innehåller däremot hemska inslag, vilka jag emellertid uppfattar som menade att inge tittaren med andra känslor än ren skräck – förundran, psykologisk insikt, sorg, fruktan, melankoli (”terror”). Just det sista är ett särskilt utmärkande drag för den gotiska traditionen och jag upplever att det genom hela filmen också löper stråk av melankoli (möjligen med undantag för den närmast bisarrt extravaganta epilogen).

Om jag utgår från de gotiska kategorier som Mattias Fyhr spaltar upp i sin avhandling De mörka labyrinterna är det inga större problem att checka av i princip varenda en för Fanny och Alexanders del. I och med att vi får uppleva mycket via Alexander har framställningen en hög grad av subjektivitet. Vi är med honom när biskopen tar honom om nacken som en olydig kattunge, när han ser sin döde far och när han med morbid förtjusning berättar en spökhistoria för att uppröra den snipiga Justina. Syskonens utsatthet, vilken de inte gjort det minsta för att förtjäna, blir också ett tydligt tecken på en avsaknad av högre ordning. Gud är död och länge synes det som om varken andliga eller jordiska krafter kan rädda Emilie och hennes barn.

Redan prologen ger tydliga fingervisningar om förfall, undergång och olösbarhet med det tomma huset och en nonchalant (eller trött?) släpande lieman. Den klassiska julmiddagen i alla ära, men visst är det mycket prat om såväl själsligt som kroppsligt förfall? Och när Alexanders pappa Oscar väl dragit sin sista suck är han oåterkalleligen död, i alla fall i den bemärkelsen att han inte längre kan skydda sina barn.

Gotiken gillar till slut sin labyrintiska mystik, vilken också finns i övermått i filmen. Både bokstavligt och bildligt, med allt från Isak Jacobis vindlande lager till symboliskt berättande till könsöverskridande skådespelare.

Ska jag se om Fanny och Alexander skulle det i så fall vara för att kunna gräva djupare i den myllan. De fem timmarna flöt på utan några större problem, men efter denna titt är filmen ingen jättefavorit. Jag kan se dess hantverksmässiga kvaliteter men det fanns också delar som jag inte är särskilt sugen på att återbesöka (förhållandet mellan Lydia och Carlchen, i princip hela sekvensen hos Jacobi, epilogen). Det jag främst tar med mig är prestationerna från skådespelarna jag nämnde tidigare. Plus att det för drygt hundra år sedan tamejfan var riktiga Uppsala-vintrar med snö och 20 minusgrader (samt märkligt mycket dagsljus för sexdraget en juldagsmorgon).

Titta också gärna in hos bloggkollegan Jojjenito som inte bara genomfört ett otroligt ambitiöst Bergman-projekt utan också dykt djupare ned i just Fanny och Alexander. Det var minnet av de utläggningarna som gav mig incitamentet att till slut sätta mig ned med filmen.

alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Läs hela inlägget här »

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Läs hela inlägget här »

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tea With the Dames

Fyra gamla tanter som sitter och gafflar i drygt en timme, kan det verkligen vara något att sitta och tjuvlyssna på?! Jo, när tanterna ifråga heter Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins, Dame Judi Dench och Dame Maggie Smith blir ett sådant samtal både intressant, roligt och charmigt. För att inte tala om hur ohyggligt brittiskt det blir när någon av dem klämmer i med ett ”How ghastly!”

Läs hela inlägget här »

Av de Shakespeare-filmer jag har sett under de senaste åren är det två storskurkar som kämpat sig fram i förgrunden: Richard från huset York och fänrik Jago. Båda är svekfulla ränksmidare som bara låter oss i publiken se deras sanna natur, en natur som alltid utnyttjar andra för att nå sina egna mål.

Skillnaden mellan dem är att Richard drivs av längtan efter makt och Jago av längtan efter hämnd. Å andra sidan kan man se själva hämnden som ett klart maktutövande. Jago rycker i trådarna till sina lydiga marionetter och de reagerar förutsägbart på hans tal som är likt droppande malört i deras öron.

Othello 1952 Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

Room with a ViewOm unga Miss Lucy Honeychurch bara tagit med sig upplevelsen av turistens högsta önskan – ett rum utsikt över Arnofloden – från sin resa till Florens hade allt sett annorlunda ut. Men nu skulle Florens visa sig tillhandahålla så mycket mer, trots idoga försök till beskydd av den unga kvinnan från ledsagaren Miss Charlotte Bartlett.

På Pensione Bertolini bor nämligen inte bara respektabla (och trista) gäster, utan också far och son Emerson. De andra pensionatsinvånarna ser ned på dem eftersom särskilt Emerson d.ä. tenderar till att vara alldeles för uppriktig och frispråkig, särskilt mot kvinnor. Till exempel hade han fräckheten att erbjuda sitt och sonens rum till Lucy och Charlotte när han förstod att de gärna ville ha rummen med utsikt. En utsikt som kvinnor fäster så mycket mer betydelse vid än män.

Läs hela inlägget här »

När jag skrev om Richard III för nästan exakt ett år sedan hade jag hunnit glömma bort att jag sett och skrivit om filmen när det begav sig. Vi kan väl lugnt konstatera att den har växt betydligt under de 17 år som gick mellan första och andra titten.

***

Richard IIIPublicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1996.

Efter ett blodigt inbördeskrig äntrar Edward IV (John Wood) den engelska tronen. Man hoppas nu på en lugn och lycklig tid. Den ende som står i vägen för detta är kungens egen bror Richard (McKellen). Han vill ha England för sig själv och låter inget stå i vägen för in karriärslystnad. Första offret blir broderns Clarence (Nigel Hawthorne) som annars skulle kunna stödja Edward. När Edward får dödsbudet dör även han efter en längre tids sjukdom, övertygad om att broderns död är hans eget fel. När allt kommer omkring undertecknade han ju avrättningsorden. Livet är nu inte längre säkert för Edwards änka Elizabeth (Bening) och hennes söner, arvingar till tronen. Richard ser till att liera sig med de människor som skall stödja honom på vägen till tronen och göra sig av med dem som inte kan det eller som sätter sig upp mot honom.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg