You are currently browsing the tag archive for the ‘Robert Downey Jr.’ tag.
alt. titel: Monsieur Chocolat
Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!
I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.
Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.
***
10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.
Medan man befinner sig i spänd förväntan inför den tredje säsongen av BBC:s föredömliga Sherlock-serie kan man kanske trösta sig lite med en film. Men det är tveksamt…
***
Det jäser av oro i Europa, lönnmord och bombningar avlöser varandra. Och vem är bättre rustad att försöka ta reda på vem som står bakom det hela än vår gamle vän Sherlock Holmes? Fast han vet ju redan vem som står bakom – the Napoleon of crime, professor James Moriarty – kruxet är bara att den illistige är så bra på att sopa igen spåren efter sig att inga bevis för komplotten står att finna. Och varför vill Moriarty få länderna att flyga i strupen på varandra?
När jag skrev om Richard III för nästan exakt ett år sedan hade jag hunnit glömma bort att jag sett och skrivit om filmen när det begav sig. Vi kan väl lugnt konstatera att den har växt betydligt under de 17 år som gick mellan första och andra titten.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1996.
Efter ett blodigt inbördeskrig äntrar Edward IV (John Wood) den engelska tronen. Man hoppas nu på en lugn och lycklig tid. Den ende som står i vägen för detta är kungens egen bror Richard (McKellen). Han vill ha England för sig själv och låter inget stå i vägen för in karriärslystnad. Första offret blir broderns Clarence (Nigel Hawthorne) som annars skulle kunna stödja Edward. När Edward får dödsbudet dör även han efter en längre tids sjukdom, övertygad om att broderns död är hans eget fel. När allt kommer omkring undertecknade han ju avrättningsorden. Livet är nu inte längre säkert för Edwards änka Elizabeth (Bening) och hennes söner, arvingar till tronen. Richard ser till att liera sig med de människor som skall stödja honom på vägen till tronen och göra sig av med dem som inte kan det eller som sätter sig upp mot honom.
På förekommen anledning från onsdagens filmspanartema om specialeffekter har jag valt att dyka lite djupare ned i VFX (visual effects) och diskussionen kring branschens överlevnad som ställts på sin spets genom bland annat Life of Pi. Jessica på The Velvet Café var redan i onsdags inne på samma tankar. Great minds think alike…
***
Så här i efterhand är det lätt att se de olika element som långsamt rågade måttet, knäckte kamelens rygg och gjorde 2013 års Oscarsgala till en perfekt VFX-storm. Att Taiwan tog tillfället i akt och försökte sträcka på den nationella ryggraden mot det globala samfundet med Ang Lees regissörsvinst försvann som en fis i motvind. Man skulle också kunna se det som lite ironiskt att de nominerande filmerna fick CNN att kalla galan och diskussionerna som ledde fram till den för ”politically saturated”. För det var ju inte alls Lincoln och inblandningen från vita huset i prisceremonin som blev den stora snackisen.
Ända sedan jag såg Gods and Monsters har jag varit sugen på mer av Sir Ian. Alla texter om Shakespeareadaptionen Coriolanus (Movies-Noir, The Velvet Café och Filmitch), gav mig den spark i baken jag behövde för att återbesöka mästerskurken Richard.
***
Släkten York har all anledning att fira. Edward har, med hjälp av sina bröder, besegrat huset Lancaster och är numera kung Edward IV. Hans allierade roar sig på den efterföljande segerbalen, vilken också gästas av drottning Elizabeths bror Rivers.
Tony Stark är mannen som har fullt upp. Ett halvår efter att han basunerade ut att han och ingen annan var Iron Man har han bevarat världsfreden och försökt att sköta sitt företag. Men direktörsjobbet går väl sådär, militären (med konkurrenten Hammer Industries lurande i bakgrunden) kräver att få ta över hans Iron Man-dräkter och palladiumkärnan som han konstruerade i första Iron Man håller långsamt på att förgifta honom.
Givetvis reagerar han på sedvanligt Tony Stark-vis: får Pepper Potts att hålla snattran genom att utnämna henne till direktör för Stark Industries, tar nyare, fräschare och tolv år yngre Natalie Rushman som sin nya assistent och kör räcerbil. Men på banan dyker plötsligt Ivan Vanko upp med en helt egen palladiumkärna och tillhörande (riktigt coola, faktiskt!) energi”piskor” som han använder för att choppa bilar mitt itu.
På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som på sin blogg för några dagar sedan hade en julkalendergenomgång av Richard Linklaters filmer. Surskägget var dock inte särskilt förtjust i just den här.
***
Nu för tiden tillhör det verkligen ovanligheterna att man bänkar sig inför en film som man inte vet något om. Antingen har man aktivt plockat fram filmen som rullar i spelaren eller också är det i alla fall något man hört talas om. Så icke med A Scanner Darkly. Titeln kändes vagt välbekant men den togs enbart på en rekommendation om bra men dåligt uppmärksammade filmer.
Det kan verkligen inte vara lätt att tolka Sir Arthur Conan Doyles klassiska karaktär. Inte nog med att både noveller och långnoveller är välkända och folkkära, det har också gjorts oräkneliga adaptioner för både film och TV. Så i det avseendet väljer regissör Guy Ritchie och story-författare Lionel Wigram helt rätt genom att låta både sin Holmes och ständige sidekicken doktor Watson ta sig nästan så långt bort det går från dimmiga hedar och deer stalker-hattar.
That’s what HE said!