På förekommen anledning från Blue Rose Case, vars positiva recension av James Wahles Frankenstein från 1931 fick mig att äntligen se Gods and Monsters.
Drygt tio år efter han drog sig tillbaka från Hollywood lever regissören James Whale ett lugnt och stillsamt liv i Kalifornien. Han har återupptäckt sin passion för konsten och målar kopior av berömda konstverk. Efter en stroke känner han sig dock tidvis förvirrad och har svårt att koncentrera sig; det förflutna tränger sig på med ovälkomna minnesbilder som han inte kan kontrollera.
Han är dock inte sjukare än att han känner ett visst köttsligt intresse för den unge trädgårdsmästaren Clayton Boone, före detta marinsoldat. Genom både betalning och retsamma pikar får han Clay att sitta modell för honom och trevande grund läggs till vänskapen mellan de två männen.
Det tog ett tag för mig att bli klok på Gods and Monsters och frågan är om jag lyckades överhuvudtaget. Till att börja med måste konstateras att detta absolut inte är en biografifilm i dess vanliga bemärkelse. Vi får korta glimtar från Whales uppväxt, upplevelser under första världskriget och regissörsbana men berättandet är långt ifrån linjärt och egentligen inte heller menat att vidarebefordra mängder med information om Whale som person.
Dessutom introduceras vi till historien genom en inblick i Claytons allt annat än glamorösa liv, vilket får en att tro att vi kanske ska få oss till livs en berättelse om en traumatiserad krigsveteran som får ordning på sitt liv genom bekantskapen med en, likaledes traumatiserad, äldre krigsveteran. Icke så.
Ganska tidigt är det klart att bilden av Whale som förmedlas i filmen i mångt och mycket rör hans sexualitet. Såsom varande en av mycket få Hollywoodpersonligheter som så tidigt var helt öppen med sin homosexualitet är det kanske inte så konstigt och här får man nog lägga orsaken till detta i boken som filmen bygger på: Father of Frankenstein av författaren Christopher Bram.
Han och regissören/manusförfattaren Bill Condon (som fick en Oscar för bästa manus baserat på förlaga) låter Whale återuppleva uteslutande manliga poolpartyn och hjärtskärande kärlek i första världskrigets skyttegravar samt driva unga och allt för käcka intervjuare att ”betala” ett klädesplagg för varje intervjusvar. Den av Whales filmer som får mest utrymme (även om alluderingar görs till flera av dem) är Bride of Frankenstein från 1935, en film där man har tolkat in en mer eller mindre tydlig homosexuell undertext. Även denna films titel är hämtad från den kontexten.
Nej, som filmberättelse betraktat vet jag inte om jag är så betagen i Gods and Monsters, den är lite för fragmentarisk, förlitar sig lite väl mycket på undertexten/symboliken med Monstret (i både Whales egen och Claytons form). Men för all del, enligt Whale var Monstrets främsta drag ”noble and misunderstood” och det kan man nog säga att filmen försöker få både Whale och Clayton att framstå som.
En oväntad bieffekt är dock att filmen gör mig inte så lite nyfiken på de två sista filmerna i Twilight-serien. Bill Condon har nämligen förutom den här också skrivit manus till Chicago samt skrivit manus och regisserat Kinsey och Dreamgirls. Breaking Dawn är hans projekt för närvarande.
Men oväntade regissörskarriärer förutan, det som gör hela filmen är naturligtvis Ian McKellen som James Whale. Lite svårt blir det i början, men snart nog är det inte Gandalf som sitter framför ritblocket, utan en gammal man som, trots att han tycks ha lyckats rätt bra med att inte leva på gamla meriter (till skillnad från exempelvis porträttet av Lugosi i Ed Wood), ändå inte är särskilt lycklig. Han plågas av sina flashbacks, mest beroende på att han inte kan kontrollera dem, och fylls av en allt större håglöshet inför livet. Whale pendlar mellan att vara retsam, oberäknelig, värdig och ömkansvärd. Framförallt är det McKellens remarkabla blå ögon som fångar mig (och inte bara mig av affischen att döma) och hans nyanserade porträtt gav honom en välförtjänt Oscarsnominering (som han lika välförtjänt förlorade till Roberto Benigni).
Brendan Fraser har förvisso under nästan hela sin karriär frikostigt blandat riktigt trevliga ”hejsan svejsan”-filmer som The Mummy och fullkomligt undermåliga produkter som Journey to the Center of the Earth med mer seriösa alster som den här och The Quiet American. Men han är i grund och botten en ”hejsan svejsan”-skådis och även om han inte gör bort sig som Clayton blir karaktären aldrig mer än en tredimensionell skiss bredvid McKellens ”Mr Jimmy”. Om Whale är ett välryktat fullblod är Clayton det raggiga utegångsrusset, han är en vanlig bondkatt som ska försöka hålla stånd mot en bengalisk tiger. Det säger sig nog självt hur den matchen slutar.
Betyg Gods and Monsters
Betyg Ian McKellen
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tack för länken! Du beskriver filmen precis så som jag minns den. I efterhand undrade jag vad den ville ha sagt egentligen. Ian McKellen är dock strålande och jag är väldigt svag för rekonstruktionerna av de klassiska ”Frankenstein”-scenerna, likaså när Karloff och Elsa Lanchester dyker upp under någon sorts reunion. Det ger filmen en nästan dokumentär känsla.
Ja, de olika delarna blev för lösryckta. WWI var bra i sig och rekonstruktionen samt partyt som du säger var bra i sig men de hängde ihop lite dåligt. Klart man länkar, det var bra att få en spark i baken jag har som sagt tänkt se den här jättelänge nu.
Är sugen på att se denna film, mest nyfiken på McKellens prestation. Jag gillar verkligen honom, men Gods and Monsters har tyvärr undgått mig.
@Voldo: Som McKellenfilm är den som sagt väldigt bra men det finns bättre filmer där han gör en minst lika bra prestation. Å andra sidan får man ju lite info om James Whale på köpet 🙂
Jag gillade Gods and Monsters. McKellen i helt galen högform (ja, han är värd en femma). Förutom mycket humor så fanns här också ett lite sorgligt allvar i botten som gjorde att jag uppskattade filmen.
@Jojjenito: Håller absolut med om en bra blandning mellan humor och vemod, men det kändes ändå som det saknades lite styrfart på filmen. När det gäller ”åldrande kulturpersonlighet” tyckte jag exempelvis att Iris var mycket bättre. I alla fall mycket, mycket hemskare.