You are currently browsing the tag archive for the ‘Pjäs till film’ tag.

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

Annonser

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Läs hela inlägget här »

Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.

Läs hela inlägget här »

moonlightDet är inte alla förunnat att veta när det är dags att göra halt. Amerikanske dramatikern och skådespelaren Tarell Alvin McCraney verkar dock vara en av dessa sällsynta människor. Han skrev den mer eller mindre självbiografiska historien ”In Moonlight Black Boys Look Blue” som ett skolprojekt och lade den sedan på hyllan utan vidare åtgärd.

Läs hela inlägget här »

carnageIbland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svalt. titel: The Commune

Eftersom Lukas Moodyssons Tillsammans skamlöst utnyttjade varenda fördom som någonsin formulerats om 70-talets överidealistiska vänsterkollektiv är det inte så konstigt att filmen ytterligare cementerade bilder av rostfärgade plyschoveraller (när man inte obekymrat näckade när och var som helst vill säga), ett övermått av politiska diskussioner över billigt rödtjut och en fri sexualitet som var långt ifrån lika oproblematisk som förespråkarna ville göra gällande.

Kollektivet Läs hela inlägget här »

A Midsummer Nights Dream 2005Så var det dags för kärleksbekymmer (igen), detta till synes outtömliga ämne för vår gode Wille. Den här gången i en modernare tappning inom ramen för BBC-satsningen ShakespeaRe-Told. Och till skillnad från de andra delarna har jag den här gången faktiskt träffat på dramatikern för dagen tidigare – Peter Bowker var nämligen mannen som stod bakom den enda Wuthering Heights-adaption jag sett (än så länge).

Läs hela inlägget här »

10 Things I hate About YouNär jag hade sett den tyvärr o-roliga versionen av Shakespeares The Taming of the Shrew från BBC kunde jag förstå inte hålla tassarna borta från vad jag mindes som en rätt kul high-school-adaption av samma pjäs från det eminenta 90-talet.

Läs hela inlägget här »

Taming of the Shrewalt. titel: Så tuktas en argbigga

Nidbilden av en politiker som någon som schackrar bort både sin själ och sina principer för att kunna får vara med och leka i maktens korridorer stämmer knappast in på Katherine Minola. Snarare kan man undra hur hon kunnat bli politiker överhuvudtaget och det dessutom på en nivå att hon nu står på tur för partiledarrollen. Man får väl anta att partimedlemmarna ser hennes örfilande av anställda och vanan att visa långfingret med utropet ”Swivel” i parti och minut som ett tecken på att hon har ”integritet”. Och visst, det kan ibland vara en poäng att ha en bindgalen korsning av en terrier och en piraya på sin sida.

Läs hela inlägget här »

Hamlet 2009Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser