You are currently browsing the tag archive for the ‘Jim Broadbent’ tag.
Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!
***
alt. titel: Arthur och julklappsrushen
Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!
Storebror Steve (som till synes hoppat över alla sin leg days) är inte bara lite tjurig över farfars välkända litanior (ärligt talat, vem vill egentligen tillbaka till eran som saknade uppkoppling men var full med blyförgiftade leksaker?!) utan också för att han trodde att detta skulle vara julen när han officiellt fick ta över efter pappa Tomte.
Istället har pappa, hög på adrenalin efter genomfört uppdrag, backat på sitt halva löfte till Steve och bestämt sig för att han nog är fit for fight ytterligare ett år. Vilket förpassar Steve att än en gång överse utdelningen från högkvarteret på Nordpolen. De enda som försöker hålla humöret uppe är mamma Tomte och lillebror Arthur. Arthur älskar julen, ingen är fullare av uppriktig julanda än honom. Men han är samtidigt en kille med bägge tummarna mitt i den klumpiga handen (plus en för tomtar olycklig höjdrädsla) och får därför utföra sysslor som är på tryggt avstånd från något som helst ansvar.
Och inte blir Steve på bättre humör när det visar sig att årets operation (mot alla odds, riskanalyser och kvalitetssäkringar) lyckats missa att dela ut en julklapp. Själv är han beredd att ta ett inte helt perfekt resultat, det övergripande målet uppnåddes trots allt med en acceptabel felmarginal. Men här sätter Arthurs julanda stopp (samt det faktum att han som ansvarig för alla barns julklappsbrev vet hur mycket lilla Gwen längtar efter sin cykel) – finns det inga andra lösningar får han väl själv se till att leverera det förlorade paketet. Men kommer han att hinna runt halva världen (och lite till) innan morgonen kommer till Cornwall?
Mycket tack vare Fiffis positiva omdöme försökte jag mig på en animerad julfilm. Att Arthur Christmas dessutom var producerad av brittiska Aardman Animations sved verkligen inte, filmen är på det hela taget både snygg (förstås!), klurig, fartfylld och rolig. Människorna ser lite plastiga ut i ansiktena men när man tittar närmare på exempelvis farfars ögonbryn, renarnas päls eller Steves julgransformade lilla getskägg inser man att det är ett medvetet val, inget som är en konsekvens av undermålig teknik.
Två saker står i fokus såvitt jag kan se: betydelsen av att inga barn någonsin får tvivla på att tomten alltid kommer att leverera en klapp (vilket översätts till julanda) och att familjer måste lyssna på varandra. Jag kan tycka att Arthur Christmas lyckas bättre i den senare ansatsen än i den förra (det blir alltid komplicerat att försöka klämma ihop behovet av prylar med mer abstrakta julvärden).
Särskilt rollfigurerna farfar och mamma Tomte känns avgjort mer brittiska än amerikanska på ett sympatiskt sätt. Relationen mellan dels Arthur och farfar, dels Steve och pappa tyckte jag också framställdes på ett sätt som inte blev alltför smörigt. Till viss del skulle jag tro att röstcastingen har sin del i det, för Arthur Christmas bjuder på gräddan av välkända brittiska skådisar – James McAvoy (Arthur), Hugh Laurie (Steve), Jim Broadbent (pappa) och Bill Nighy (farfar). Ingen som har sett Love Actually blir heller särskilt överraskad av Nighys avslutande julsång.
Tyvärr blir filmens huvudsakliga berättelse — Arthurs leverans av Gwens julklapp — väl ruschig, hysterisk, långdragen och krystad när manuset slänger in den ena himlaspärren efter den andra (från borttappade renar till hungriga lejon). Bihistorien om hur människorna tolkar Arthurs framfart som aliens vilka är ute efter att förstöra julen kändes rejält onödig. Filmens stora behållning blir istället (som så ofta i den här typen av historier skulle jag vilja påstå) beskrivningen av dagens högteknologiska Tomte-operation under Steves militäriska överinseende med tusen underfundiga detaljer (hans undangömda tomtedräkt från Versace, high tech-”släden” SG-1).
Helt ok för en tittning, men inget som kvalificerar sig för en plats i mitt julfilmspanthéon.
Vill du bli lite mer pepp på Arthur Christmas rekommenderar jag att du istället tittar in hos Fiffi.
Annonser
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
United-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.
Tre år efter kultsuccén Shaun of the Dead var det dags för Edgar Wright och Simon Peggs andra del i den så kallade Cornettotrilogin. Nu är det inte zombies som gäller, utan poliser. Men även om konstapel Nicholas Angel har kompetens nog för att platsa i vilken Lethal Weapon eller Bad Boys-rulle som helst befinner han sig istället vid London Metropolitan-polis. Fast inte så länge till eftersom både han är en nagel i ögat på både kollegor och överordnade. Hans överlägsna ambition och kunnande gör att han omplaceras till den idylliska lilla byn Sandford, ett ställe som berömmer sig med att vara i princip brottsfritt.
De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.
The Young Victoria (2009)
alt. titel Young Victoria
När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.
Ända sedan jag såg Gods and Monsters har jag varit sugen på mer av Sir Ian. Alla texter om Shakespeareadaptionen Coriolanus (Movies-Noir, The Velvet Café och Filmitch), gav mig den spark i baken jag behövde för att återbesöka mästerskurken Richard.
***
Släkten York har all anledning att fira. Edward har, med hjälp av sina bröder, besegrat huset Lancaster och är numera kung Edward IV. Hans allierade roar sig på den efterföljande segerbalen, vilken också gästas av drottning Elizabeths bror Rivers.
Becky Sharp är inte så mycket en socitetsklättrare som hon är en bergsbestigare. Så väljer i alla fall en av alla de njugga kvinnor som stöter på henne att karaktärisera den minst sagt egensinniga Becky. Den föräldralösa flickan lämnar med största glädje Miss Pinkertons flickakademi för att bli guvernant hos Sir Pitt Crawley. Fint som snus tycker Becky.
That’s what HE said!