You are currently browsing the tag archive for the ‘Jim Broadbent’ tag.
Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.
Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!
***
alt. titel: Arthur och julklappsrushen
Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
United-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.
Tre år efter kultsuccén Shaun of the Dead var det dags för Edgar Wright och Simon Peggs andra del i den så kallade Cornettotrilogin. Nu är det inte zombies som gäller, utan poliser. Men även om konstapel Nicholas Angel har kompetens nog för att platsa i vilken Lethal Weapon eller Bad Boys-rulle som helst befinner han sig istället vid London Metropolitan-polis. Fast inte så länge till eftersom både han är en nagel i ögat på både kollegor och överordnade. Hans överlägsna ambition och kunnande gör att han omplaceras till den idylliska lilla byn Sandford, ett ställe som berömmer sig med att vara i princip brottsfritt.
De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.
The Young Victoria (2009)
alt. titel Young Victoria
När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.
Ända sedan jag såg Gods and Monsters har jag varit sugen på mer av Sir Ian. Alla texter om Shakespeareadaptionen Coriolanus (Movies-Noir, The Velvet Café och Filmitch), gav mig den spark i baken jag behövde för att återbesöka mästerskurken Richard.
***
Släkten York har all anledning att fira. Edward har, med hjälp av sina bröder, besegrat huset Lancaster och är numera kung Edward IV. Hans allierade roar sig på den efterföljande segerbalen, vilken också gästas av drottning Elizabeths bror Rivers.
Becky Sharp är inte så mycket en socitetsklättrare som hon är en bergsbestigare. Så väljer i alla fall en av alla de njugga kvinnor som stöter på henne att karaktärisera den minst sagt egensinniga Becky. Den föräldralösa flickan lämnar med största glädje Miss Pinkertons flickakademi för att bli guvernant hos Sir Pitt Crawley. Fint som snus tycker Becky.
That’s what HE said!