You are currently browsing the tag archive for the ‘Ian McKellen’ tag.

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

X2 (2003)
När folk nu i och med Apocalypse verkar börja vara lite trötta på den ”eviga” frågan om mutanter vs människor inser man hur smart det var att i denna första trilogiomgång vända fokus mot Wolverines bakgrund och ett gemensamt hot som tvingar fram ett samarbete mellan frenemies-snubbarna Magneto och Professor X. Fortfarande den bästa X-Men-filmen för min del, mycket tack vare Brian Cox porträttering av William Stryker. Även om jag alltid blir lika förvånad över hur pass lång tid det tar innan vi kommer till Alkalai Lake-basen.


X-Men: The Last Stand (2006)
Det har börjat gå så pass många år att The Last Stand faktiskt antagit en viss nostalgipatina för min del. Nej, den är inte särskilt bra (halvdana effekter, krystade vändningar och dålig på att skapa engagemang) men det är ändå kul att återse alla bekantingarna. Trots att jag aldrig blev riktigt övertygad om relationen mellan Jean Grey och Wolverine (jag skyller allt på Famke Janssen). Trots att Magneto här är så mycket operettskurk i sin cape att det nästan gör ont.

X-Men Origins: Wolverine (2009)
Hur mycket det smärtar mig att erkänna (det är ju ändå Wolverines helt egna film) är denna del en av de svagaste i den här ganska löst sammanhållna serien. Hugh Jackman lyckas inte få till någon bra buddy-känsla med Liev Schreiber och känns väldigt ”posörig”. Alltså att han ”strikes a pose” på ett sätt som ska förmedla en Wolverine-essensen men som blir alldeles för stelt och krystat. Det känns dessutom som om hela upplägget och känslan skiljer sig för mycket från X2 för att man på ett smidigt sätt ska få ihop de två överlappande filmerna i skallen. Varken historia, skådespeleri eller effekter levererar vad som krävs för en bra film. Eller ens en hyfsad film.

X-Men: First Class (2011)
Min bedömning står fast från den första titten (som kan läsas här). Möjligen hade träningsmontagen vunnit lite. Det finns dock anledning att återigen poängtera att hur mycket jag än gillar Jennifer Lawrence är Rebecca Romijn-Stamos från den första trilogin en betydligt bättre Mystique.

The Wolverine (2013)
Detta är tillsammans med X-Men den film som jag inte sett om i det här svepet. Mina tankar vid den titten kan du dock läsa här och jag minns fortfarande en hyfsat underhållande action. Och Mangold har ju fortsatt att visa vad han går för i Wolverineperspektivet med Logan (som jag inte hunnit se ännu).

X-Men: Days of Future Past (2014)
Banne mig om den här filmen faktiskt inte lyfte vid omtitten. Mina ursprungliga tankar kan ni läsa här. I denna sammanställning räcker det med att konstatera att även om filmen blir lite väl utdragen med en leviterande Michael Fassender funkar ”döds”-scenerna i framtiden till och med bättre än vid första titten. Det känns i magen när Sentinels attackerar en masse.

Deadpool (2016)
Formellt sett har jag fattat för att Deadpool räknas som en X-Men-film och visst återkommer Ryan Reynolds som den snabbsnackande torpeden Wade Wilson från X-Men Origins: Wolverine. Men den skiljer sig ändå väldigt mycket från de övriga X-Men-filmerna, både till ton och innehåll även om det också är en origins-historia. Mina tankar från både titt och omtitt kan ni läsa här men jag kan väl säga så mycket som att jag verkligen uppskattade filmens hysteriska tempo och vanvördiga ton.

X-Men: Apocalypse (2016)
Utförligare tankar om denna näst sista X-Men-del kommer imorgon dag. Det man dock kan konstatera är att vi nu har i alla fall tre olika beskrivningar av hur Wolverine flyr från Alkalai Lake och William Strykers experiment.

Annonser

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Läs hela inlägget här »

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Läs hela inlägget här »

Full DarkGenerellt satsar Stephen King oftast på romaner eller novellsamlingar, men ett par långnovellsamlingar har den produktive författaren naturligtvis också klämt ur sig. Den mest kända är sannolikt Different Seasons eftersom tre av de fyra ingående verken är något av de bästa han har gjort: ”Rita Hayworth and Shawshank Redemption”, ”Apt Pupil” och ”The Body”. Att två av de tre dessutom blivit fenomenalt framgångsrika filmer skadar förstås inte heller (och själv är jag också lite svag för Ian McKellens gammelnazist).

Läs hela inlägget här »

Listdags igen. Inte mycket att snacka om, nu kör vi!

10. Armageddon
Ett gäng individualistiska oljeborrare på en potentiellt världsförstörande asteroid. Och så William Fichtner på det? You had me at oljeborrare…

Armageddon pic

Läs hela inlägget här »

Days of Future PastLäget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

Läs hela inlägget här »

När jag skrev om Richard III för nästan exakt ett år sedan hade jag hunnit glömma bort att jag sett och skrivit om filmen när det begav sig. Vi kan väl lugnt konstatera att den har växt betydligt under de 17 år som gick mellan första och andra titten.

***

Richard IIIPublicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1996.

Efter ett blodigt inbördeskrig äntrar Edward IV (John Wood) den engelska tronen. Man hoppas nu på en lugn och lycklig tid. Den ende som står i vägen för detta är kungens egen bror Richard (McKellen). Han vill ha England för sig själv och låter inget stå i vägen för in karriärslystnad. Första offret blir broderns Clarence (Nigel Hawthorne) som annars skulle kunna stödja Edward. När Edward får dödsbudet dör även han efter en längre tids sjukdom, övertygad om att broderns död är hans eget fel. När allt kommer omkring undertecknade han ju avrättningsorden. Livet är nu inte längre säkert för Edwards änka Elizabeth (Bening) och hennes söner, arvingar till tronen. Richard ser till att liera sig med de människor som skall stödja honom på vägen till tronen och göra sig av med dem som inte kan det eller som sätter sig upp mot honom.

Läs hela inlägget här »

Ända sedan jag såg Gods and Monsters har jag varit sugen på mer av Sir Ian. Alla texter om Shakespeareadaptionen Coriolanus (Movies-Noir, The Velvet Café och Filmitch), gav mig den spark i baken jag behövde för att återbesöka mästerskurken Richard.

***

Släkten York har all anledning att fira. Edward har, med hjälp av sina bröder, besegrat huset Lancaster och är numera kung Edward IV. Hans allierade roar sig på den efterföljande segerbalen, vilken också gästas av drottning Elizabeths bror Rivers.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Blue Rose Case, vars positiva recension av James Wahles Frankenstein från 1931 fick mig att äntligen se Gods and Monsters.

Drygt tio år efter han drog sig tillbaka från Hollywood lever regissören James Whale ett lugnt och stillsamt liv i Kalifornien. Han har återupptäckt sin passion för konsten och målar kopior av berömda konstverk. Efter en stroke känner han sig dock tidvis förvirrad och har svårt att koncentrera sig; det förflutna tränger sig på med ovälkomna minnesbilder som han inte kan kontrollera.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nya vindar över Cold Comfort Farm

Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1996

Efter föräldrarnas död försöker Flora Poste, som den förståndiga flicka hon är, att komma på vad hon vill göra med sitt liv. Till slut kommer hon fram till att hon skall bli författarinna, men innan hon kan bli det måste hon leva livet och samla erfarenheter. Och det bästa sättet att göra det på är att bo hos någon av de oräkneliga släktingarna på landet. Brevet från Cold Comfort Farm låter intressantast, framförallt på grund av Flora anar en djup och fasansfull hemlighet som bara ligger och väntar på att en ung och aspirerande författarinna skall grabba tag i den. Sagt och gjort, men när hon väl anländer är Cold Comfort Farm inte riktigt vad hon hade väntat sig. Alla i familjen är mer eller mindre fientliga, det är smutsigt och mormor sitter i ett rum som hon inte lämnar mer än två gånger om året. Men Flora är inte den som ger upp i första taget och snart har hon vänt upp och ned på allas liv, såväl som på Cold Comfort Farm.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg