Okja (2017)

Mirando Corporation har i sin oändliga godhet bestämt sig för att rädda mänskligheten. I alla fall om man ska tro VD:n Lucy Mirando som under storslagna former kungör att företaget upptäckt en ny sorts supergris. Tänk va, en helt ny, helt naturlig, art som bara lullat omkring i Sydamerika och väntat på att bli upptäckt?! Det är nästan magiskt… Under Mirandos skyddande mantel har 26 supergriskultingar placerats ut på olika håll i världen för att se vilken sorts närodlat och hyperekologiskt microjordbruk utgör de bästa uppväxtvillkoren.

Tio år senare är ett av dessa kritter, Okja, bästa kompis med Mija som bor tillsammans med sin morfar på en avlägset bergstopp i Sydkorea. De två har en sällsam kontakt och kommunikation, vilket gör det extra plågsamt när morfadern tvingas avslöja att Mirando fortfarande äger Okja och nu kommit för att hämta hem sin egendom. Mija kan inte stoppa den vedervärdige zoologen Dr. Johnny och hans anhang från att ta med sig Okja till Seoul men följer dem hack i häl, fast besluten att rädda sin vän.

Blotta namnet Bong Joon-ho var tydligen inte tillräckligt för att jag skulle ta mig i kragen och se Okja när filmen släpptes på Netflix. Men nu kan jag förnöjt konstatera att man sällan trampar särskilt snett i sällskap med regissören. Trots att jag tyckte mycket om både Parasit och Memories of Murder är frågan om inte Okja blev Bong Joon-hos varmaste och mest känslomässiga film vad mig anbelangar.

Egentligen är det kanske inte så märkligt, peta in ett djur i handlingen och jag är oftast med till 150%. Så när regissörens numera ganska hemtama familjen-före-allt-tema utspelas mellan Okja och Mija sitter jag och till och med blir lite tårögd när flickan och CGI-grisflodhästen återförenas efter långa separationer. Alternativt lider med Okja när hon är instängd tillsammans med en påstruken Dr. Johnny i Mirandoföretagets skräckkabinett till laboratorium.

Och här ska all heder gå till Bong Joon-ho som uppenbarligen inte blev avskräckt av det halvdana resultatet som i alla fall jag tog med mig av The Hosts animering. Till skillnad från mutationsmonstret påverkar Okja sin omgivning (och mig som tittare) som vore hon en verklig supergris, både fysiskt och känslomässigt. Men hon matchas väl av Ahn Seo-hyun i rollen som Mija, en orädd, handlingskraftig och smart tös som i detta påminner en hel del om The Hosts Park Hyun-seo. Mija är beredd att gå genom eld och vatten för sin vän och jag måste erkänna att jag blev ganska tacksam när det stod klart att den lilla duon i någon mening kunde undkomma Okjas pessimistiska syn på mänskligheten i övrigt.

I fallet Okja står det välbekanta slaget mellan de som har och de som inte har, mellan kapitalister som äger i princip hela världen och de som blir ägda. Samtidigt undrar jag om Bong Joon-ho vill säga att de här kallhamrade kapitalisterna åtminstone är bättre än alternativet, det vill säga kallhamrade kapitalister som gömmer sig under en yta av världsförbättrande och storsinthet. Det känns dessutom som om regissören, inte allt för finkänsligt, antyder att det i någon mån är alla vi konsumenter som tillåter kapitalisterna att fortsätta att styra och ställa. ”If it’s cheap, they’ll eat it”

Med bilden av supergrisslaktfabriken på näthinnan fick jag återigen anledning att känna mig ganska nöjd över att i möjligaste mån undvika industrikött. Det säger kanske något om hur bra Bong Joon-ho lyckats med att måla upp ett veritabelt helveteshål för födoproduktion eftersom födan i det här fallet inte är verklig, utan animerad (någon som vet om karln är vegetarian?).

Okja är inte lika smart som Parasit, inte heller lika elegant berättad. Inte lika spännande som Memories of Murder eller Snowpiercer. Å andra sidan är det utan tvekan den av Bong Joon-hos filmer som jag tagit till mig i hjärtat och inte bara i huvudet. Kanske är det den skillnaden som också gör att jag till och med kan ha överseende med filmens buskis-element, trots att de egentligen borde rimma lika illa med allvaret som i The Host. Eller också handlar det om att de i många fall består av en crazy bananas-Jake Gyllenhaal som smygsadisten och divan Dr. Johnny i knästrumpor och shorts.

Annons