Day of the Dead (2008)

Redan det ryckiga fotot under förtexterna, där vi närmar oss ett skjul mitt ute i skogen, signalerar vad som komma skall. Nu jäklar ska vi se Skräckfilm! Om inte titeln i sig hade gett presumtiva tittare tillräckligt med ledtrådar förstås. Den hade för all del kunnat signalera ett finstämt drama om en traumatiserad skyttegravssoldat som hemsöks av sina krigsupplevelser eller varför inte Norénångest om en familj där alla har ruttnat inombords och nu tar ut sin dödsskräck på varandra.

Men i det här fallet alltså: Skräckfilm! Day of the Dead bjuder sedan på kåta tonåringar som av någon outgrundlig anledning valt att ratta in lokalradiostationen som soundtrack till sina orgier. Ok, vi har det lösaktiga paret och det lite mer pryda paret. Gissa vilka som överlever längst? Om man vid det här laget skulle hysa den minsta tveksamhet om filmens genretillhörighet sopas den effektiv bort av den himmelsskriande skillnaden mellan tjejernas och killarnas respektive utseenden. Möjligen skulle tjejer av den här kalibern följa med killar av den här kalibern ut i skogen för at köpa lite schysst knark. Men för att hångla? Please!

Men filmmakarna känner sig fortfarande osäkra på sina tittares förståndsgåvor, kanske tror vi ändå att det ska handla om Norénångest? Därför serveras vi också filmens första, snabba, dödsfall innan perspektivet förflyttas till vår huvudperson, korpralen Sarah Cross.

Hon har blivit satt att upprätthålla en vägspärr eftersom en harmlös influensa gjort de korkade Coloradosmåstadsinvånarna alldeles till sig i trasorna. Men eftersom Sarah själv tillhör de korkade Coloradosmåstadsinvånarna är det inte utan att hon känner en viss oro för sin influensasjuka mor. Vad göra? Naturligtvis – att medelst tjänstebil (militärjeep) inte bara transportera lilla mamma till den lokala sjukstugan utan också samtidigt, på ett högst icke-officerigt sätt om du frågar mig, förbarma sig över nyrekryten och vegetarianen Bud Crain.

Så till den milda grad blir Bud tacksam över detta tilltag att han faktiskt blir lite småkär i sin spensliga korpral. Han frågar Sarahs mamma om hon tror att dottern är den typ av officer som regelmässigt dejtar underlydande meniga. Jag föreställer mig att ett sådant tillvägagångssätt gör underverk för armédisciplinen.

Och snart ska Bud få gyllene chanser att omsätta sin kärlek i praktisk och beskyddande handling. Inom loppet av sekunder har nämligen alla sjuklingarna i väntrummet förvandlats till föredömligt ansiktsruinerade kannibaler.

Samtidigt som Sarah, Bud och nytillkomne rekryten Salazar försöker ta sig ut från sjukhuset är Sarahs bror Trevor fast på den lokala radiostationen. Och han har fortfarande med sig sin alldeles för snygga tjej. Hur ska Sarah kunna rädda sig själv och lillbrorsan, samtidigt som hon löser mysteriet med den mystiska sjukdomen?

Med tanke på att Romero själv inte tvekat inför att utnyttja framgången hos sina tre original – Night, Dawn och Day – ska man väl inte ställa sig särskilt förvånad inför denna remake. Särskilt inte sedan Zack Snyder skördade sådana lagrar med sin remake av Dawn.

Men några gränser för hur lite ansträngning man får lägga ned på en filmprodukt måste ändå få finnas. Regissör Steve Miner bör ses som en veteran inom skräckbranschen men några höjdare har han knappast släppt ifrån sig (bortsett från Lake Placid). Som synes ligger handlingen mycket långt från originalet, vilket jag antar att man får skylla på manusförfattaren Jeff Reddick. Reddick är pappa till Final Destination-manuset och av de två filmerna att döma är han klart bättre på att göra något originellt på egen hand än att utgå från en redan existerande handling.

Det som gör original-Day en riktigt bra medlem i Dead-familjen är den klaustrofobiska stämningen nere i bunkern med en långsamt stigande spänning mellan militärer och civilister. Här har man valt bort den begränsningen med resultatet att perspektivet hattar fram och tillbaka mellan sjukhus, radiostation och något slags Resident Evil-inspirerat laboratorium.

Själv var jag inte jätteförtjust i originalzombiekaraktären Bub, men hans drygt 20 år yngre ersättare Bud tjänar om möjligt ett ännu mindre motiverat syfte. Sarah är övertygad om att de inte löper någon risk för överfall av den zombiesmittade Bud. Varför? Han är ju vegetarian! Ett annat dåligt val har varit att överge de gamla, långsamma, zombiesarna.Och då inte bara dumpa dem för de mer moderna, snabba, zombiesarna utan för några slags hypervarelser som förutom att knata som fasen också kan klättra på både väggar och i tak. Behöver jag säga att det inte funkar?

Skådespelarmässigt känns inte Mena Suvari särskilt trovärdig som militär även om hon åtminstone gör en bättre prestation än brorsans kärleksintresse Nina, spelad av AnnaLynne McCord. Ving Rhames gör en pliktskyldig entré innan han kan lösa in lönechecken och gå hem för den här gången. I Pirahna 3D verkade han åtminstone ha lite kul. Så icke här.

Nej, denna remake är inte mycket att glädjas över såtillvida man inte är en patriotisk bulgar för det är nämligen det land som fått vara stand-in för Coloradoskogarna.