DelicatessenNär vi diskuterade filmspanartemat Mat var det ett par filmer som direkt pockade på uppmärksamheten och en av dem var förstås denna franska pärla. Som ju i och för sig inte handlar så mycket om mat som frånvaron av den. Den har hållit sig högst levande i mitt minne trots att jag är rätt säker på att jag inte sett den mer än en gång under det tidiga 90-talet. Det var alltså hög tid för en omtitt.

Naturen har gjort revolt. Inget växer och kött är det förstås ännu mer ont om, till och med råttorna har tagit slut. Slaktaren Clapet som också är hyresvärd har dock sett till att lösa saken in house om man ska uttrycka det så. Hyran betalas i natura, på ett eller annat sätt och fastighetsskötare måste nyanställas med jämna mellanrum.

Alla som bor i huset är medvetna om tingens ordning, även slaktarens dotter Julie som fortfarande bor kvar även om hon i övrigt har brutit med sin far. Ordningen kommer emellertid att ställas på ända med ankomsten av den före detta cirkusartisten Louison som söker jobbet som fastighetsvärd efter att den förre gjort ett misslyckat försök att fly undan sitt öde.

Har du den minsta faiblesse för kluriga och lite egna filmer kan jag inte annat än att rekommendera Delicatessen med varm hand. Ett riktmärke kan vara uppskattning av Terry Gilliam, för självklart går det inte att blunda för influenserna från särskilt den sex år tidigare Brazil. Redan de fantasifulla förtexterna skvallrar om att detta är en mycket visuell film.

Själva handlingen är som synes inte särskilt komplicerad, det som driver det hela framåt är främst de olika karaktärerna i hyreshuset. Och så den underjordiska samt vegetariska motståndsrörelsen förstås. Särskilt underhållande är den stackars Aurore som plågad av rösterna i sitt huvud hela tiden hittar på extremt tillkrånglade sätt att försöka begå självmord på.

Ett bärande tema i filmen är som sagt mat – alla behöver det ju. De allra flesta hyresgästerna väljer att köpa Clapets dyra kött men om det beror på att de är obotliga carnivorer eller för att i just detta hus är kött mer lättillgängligt än vegetabilier är svårt att säga. Sedan har vi förstås mannen som genom ett avancerat översvämmningssystem har sett till att lösa problemet genom att föda upp grodor och sniglar hemma i lägenheten. Det är väl inte för inte som fransmän ibland lite nedlåtande kallas för ”froggies”.

Snigellägenheten för oss över till ett annat genomgående element – vatten. Trots att den obestämt post-apokalyptiska världen framstår som uttorkad tycks det inte råda någon som helst brist på vatten. Utom när man vill ta sig ett bad förstås. Tunnlarna där motståndsrörelsen håller till dryper av väta och det är vatten som i viss mån kommer att rädda våra protagonister undan sitt hemska öde.

Känner du till parhästarna Jean-Pierre Jeunet and Marc Caro uteslutande från Alien Resurrection och därför hållit dig ifrån deras tidigare franska alster råder jag dig att tänka om. M. Clapets slakteri är absolut värt ett besök.