The Island of Dr. Moreau (1896)

De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.

Men det är precis vad H.G. Wells strävar efter i sin The Island of Dr. Moreau. Moreau, rena arketypen för den Galne Vetenskapsmannen (en karaktär som Wells tycks vara ganska förtjust i, tänk bara The Invisible Man), försöker utan någon som helst förnuftsbas utom den rena vetenskapliga nyfikenheten att skapa mänsklig rationalism hos djur.

Till detta djävulska ötillhåll (ön kan med vulkanisk aktivitet, skållheta källor och mystiska växter definitivt kvalificera som en ”lair”) räddas gentlemannen Edward Prendick efter ett skeppsbrott. Men frågan är om han egentligen ser sin räddning som något större uppköp. Moreau är egentligen inte särskilt intresserad av sällskap, hans assistent Montgomery är lite väl begiven på spriten och öns invånare är i bästa fall enkelspåriga och lättledda halvmänniskor.

I värsta fall är de smarta, men med en obändig djuriskhet som gör att de inte kan låta bli att springa på alla fyra, lapa istället för att dricka vatten samt känna längtan efter kött och blod dunka i tinningarna. Allt detta trots att öns herrar försökt att grundlägga någon slags religion, ”The Law”, som förbjuder allt detta och är det enda som förhindrar total anarki. Straffet för att bryta mot Lagen är ytterligare en sejour i Moreaus ”House of Pain”.

Men Prendick inser att även om best-människorna kan utgöra en fara för honom själv (han blir vid ett tillfälle jagad av en leopard-man) är de i grund och botten oskyldiga. Den riktige skurken är naturligtvis Moreau. Dels för att han försöker sig på att, om inte skapa liv, så skapa mänsklighet, dels för att han egentligen inte har något särskilt syfte med hela proceduren. Han är inte intresserad av huruvida hans skapelser får ett bättre liv som rationella varelser eller att utveckla avancerade kirurgiska ingrepp som skulle kunna rädda livet på andra människor, han vill bara se om det går.

Jag börjar ana att den gode H.G. Wells gillade att berätta historier där läsaren i likhet med hans protagonister egentligen hålls i osäkerhet. I War of the Worlds är huvudpersonens okunskap om vad som egentligen händer på andra håll än mitt framför näsan på honom och kanske viktigast av allt, varför, en del av romanens spänning. I The Invisible Man har förvisso huvudpersonen all kunskap, men det dröjer ett bra tag innan han delar med sig av den och fram till dess är både byborna i Iping och doktor Kemp helt ovetande om varför den mystiske gästen beter sig så konstigt.

Här är Edward Prendick den oskyldige åskådaren som får sympatisera med Moreaus oheliga skapelser när han väl förstår vad de är för något. De är tillräckligt mänskliga för att vilja följa en lag som förbjuder dem att äta kött men tillräckligt djuriska för att hela tiden vara på vippen att falla för frestelsen. Och inte blir det bättre av att herrefolket, i form av Montgomery, inte själva lever efter Lagen utan prompt måste ha en kanindiet.

Det finns många lager i Wells roman. Allra tydligast syns förstås rädslan för det djuriska, särskilt när det blandas samman med mänsklighet, och man förstår snabbt att det är herr Darwins läror som ligger till grund för det. Men best-människorna skulle lika gärna kunna vara en förtryckt arbetarklass eller varför inte se Moreau som Gud och Montgomery som Jesus? Ytterligare en rolig tolkning som jag stött på är Prendick som utomstående psykoanalytiker av öns sinne, med Moureau som det despotiska Överjaget, hans skapelser som det ständigt pockande Undermedvetna och Montgomery som Jaget vilket slits mellan Överjagets påbud och det Undermedvetnas drifter.

Men i ännu högre utsträckning än The Invisible Man blir The Island of Doctor Moreau tyvärr mer ett roligt och tänkvärt tankeexperiment än en spännande berättelse. Av någon anledning känns Edward Prendick som en rätt trist berättare och jag blir mig aldrig fångad av hans vedermödor.

Librivoxkvalitet: Ganska ojämnt med avseende på både tal och ljud.

Annons