You are currently browsing the tag archive for the ‘H.G. Wells’ tag.
alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind
Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.
Nu har det gått tusen år sedan dess och kriget hade kanske kunnat förfalla i glömska om det inte vore för att växterna och insekterna fortfarande finns kvar för att systematiskt tugga i sig mer och mer av både mänsklighet och bebyggelse. Men hotet har ändå reducerats till någon slags vardag eller normalitet, i alla fall för de som lever och brukar jorden i Vindarnas dal.
Nausicaä är dotter till ledaren Jihl och har utvecklat en alldeles särskild relation till allt det där farliga. I hennes ögon handlar det mest om bemötande och förståelse – kan man bara hantera det farliga på rätt sätt och med försiktighet kanske det inte längre behöver vara så farligt.
Det är en attityd som militärstaten Tolmekia inte alls skriver under på. Där längtar man tillbaka till en tid när människan härskade oinskränkt över jorden och man har också en plan för hur man ska ta sig tillbaka dit. Råkar folket i Vindarnas dal stå i vägen – sucks to be them!
Det var med relativt ogrumlad blick som jag kunde ta in hela spektaklet (har jag sett Nausicaä… tidigare minns jag i så fall inget från den), det enda jag visste är att den hyllats. Och jag kan förstå det, för det finns mycket att tycka om med Miyazakis skapelse. Anime-filmer kan ju berättelsemässigt ibland vara onödigt komplicerade eller innehålla en massa detaljer som egentligen inte har någon betydelse för huvudhistorien. Den fällan har Miyazakis manus inte trillat ned i. Visst är historien intrikat och förekommer inte många döda minuter under filmens 117. Men det hela är ändå förhållandevis rätlinjigt och för en gångs skull finns en anledning att uppskatta en smula (över)tydlig exposition.
Temat påminner inte så lite om Sagan om ringen i valet mellan att använda ett mäktigt vapen innan någon annan hinner göra det eller avstå eftersom vapnets konsekvenser är så avskräckande. Var det förresten någon som sade kärnvapen? Ett liv i samklang och förståelse är uppenbarligen ett vettigare val än ett liv fyllt av rädsla, ilska och hat. Budskapet blir i och med det att vi till och med kan förstå våra fiender om vi bara kan förstå deras rädsla. Och när vi väl har förstått dem kanske de till och med blir vår räddning. Fint? Utan tvekan. Hoppingivande? Ja. Trovärdigt? Tyvärr har de senaste årens utveckling visat att rädsla är en deprimerande ihärdig basillusk.
Vad gäller stil och färger får jag vibbar av Moebius – gula ökenlandskap och giftgröna djungler. Den farliga skogen med alla dess sporsvampar och gigantiska insekter är fantastiskt fantasifull och bland Miyazakis alla influenser undrar jag om inte en av dem är H.G. Wells The Food of the Gods. Det är imponerande hur filmen lyckas förmedla så många olika stämningar och miljöer med samma självklarhet. Från Nausicaäs sorglöst, smått drömskt, vindsnabba glidflygningar och den pastoralidylliska dalen med sina väderkvarnar (kan du säga ”Fylke”, Hayao?) till hotet i framryckande Ohm-hjord och skräcken inför det återuppväckta monstret.
Ett tredje ben i det här stativet är Nausicaä själv och den roll Miyazaki har gett henne. Hon är egentligen en rätt remarkabel hjältinna i det att hon aldrig behöver räddas, utan alltid är den som räddar. Hennes fredsbudskap samt evinnerliga förståelse och villighet att offra sig själv för alla andra, såväl människa som insekt, hade kunnat bli fullkomligt olidligt (ja, Avatar, jag tittar faktiskt precis just på dig) om det inte vore för att manuset också ger henne möjlighet att slåss med dödlig precision när nöden kräver. Hon är ingen flumhippie som dansar barfota i gräset, utan en högst kapabel hjältinna som inte tvekar att agera. Och apropås influenser, påminner inte vår introduktion till henne en hel del om Reys i The Force Awakens?
Det är möjligt att jag får anledning att ångra att jag klämmer i med näst högsta betyget redan för denna Ghibli-film när jag har så många kvar. Men Nausicaä… har så pass mycket som talar för sig – spänning, historia, utseende, läcker och påhittig post-apo, budskap – att jag just nu inte känner att jag har så mycket val. Hayao Miyazaki made me do it.
Återigen har jag sällskap av bloggkollegor i tyckandet om filmen:
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch
Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
alt. titel: Skuggor i natten
Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.
En enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.
Självklart borde jag ha publicerat ett inlägg om en kärleksfull bok en dag som denna, men jag läser uppenbarligen inte särskilt många kärleksböcker. Ni får helt enkelt nöja er med en kärleksfull hyllning till en spännande genre.
***
Steampunk som begrepp känns välbekant sedan rätt många år tillbaka. För egen del har jag förstås mest kommit kontakt med företeelser som kugghjul, flintlåspistoler och ångdrivna datorer i filmer som 12 Monkeys eller Sleepy Hollow. Regissörer som gärna återvänder till steampunk-känslan och designen är Terry Gilliam och Jean-Pierre Jeunet.
alt. titel: Möte med Rama
För ett tag sedan var filmspanatemat Science Fiction och jag fick än en gång anledning att fundera över hur mångfacetterad genren är, hur många kategorier som faktiskt går att göra. Science Fiction eller Science Fantasy? Hard Science Fiction eller Soft Science Fiction? Naturvetenskapliga (gärna astrofysiska sådana förstås) förutsättningar dragna till sin spets eller ett huvudsakligt fokus på plot och karaktärer i ett mer eller mindre trovärdigt futuristiskt ramverk? Dune är till exempel en sådan där bok som vinglar lite fram och tillbaka. Science Fiction eller Fantasy? Fantasy eller Science Fiction?
Kim (1901)
Rudyard Kipling var en av det brittiska imperiets mest populära författare, sannolikt bland annat tack vare att han i sina böcker verkligen gav sina läsare en känsla av att de tillhörde ett imperium eftersom berättelserna ofta tilldrog sig långt bortom de brittiska öarnas kuster. Han myntade det välkända begreppet ”The White Man’s Burden” och har kallats för den ”brittiska imperialismens profet” av George Orwell. En titel som antagligen inte är menad att uppfattas positivt.
Även om man inte är bekant med Finneys bok eller någon av de inte mindre än tre filmiska versionerna (exklusive den här) tar det inte särskilt lång tid att knäcka ”mysteriet” med invasionen.
Vi börjar nämligen med psykiatrikern Carol Bennell som med vilt stirrande blick och ryckigt rörelsemönster ägnar sig åt lite självmedicinering i vad som tycks vara ett redan raidat apotek. För att inte ens den segaste filmtittare ska missa vad som är på gång mumlar hon inte bara läkemedelsnamn utan upprepar flera gånger ”Stay awake. Don’t fall asleep”. Nyckelord: sömn.
När man pratar om böcker som behandlar utomjordingsinvasioner på jorden brukar det första omnämnandet gå till The War of the Worlds av H.G. Wells och det andra till Jack Finneys The Body Snatchers. Rent kronologiskt är den senare äran lite orättvis med tanke på att Robert A. Heinlein publicerade The Puppet Masters tre år innan Finneys invasionsberättelse såg dagens ljus.
That’s what HE said!