You are currently browsing the tag archive for the ‘H.G. Wells’ tag.
alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves
De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.
Det kommer kanske inte som någon större överraskning när King i en intervju för Rolling Stone säger apropås Dreamcatcher: ”I was pretty stoned when I wrote it”. Filmatiseringen är i sin tur en kavalkad av större eller mindre misslyckaden där den ena efter den andra av Kings missbedömningar som författare paraderar förbi i fil eftersom Lawrence Kasdan och William Goldman fick för sig att försöka ge dem liv. Att se Dreamcatcher är som att hjälplöst åse hur ett tankfartyg ligger och rullar i bränningarna samtidigt som det blöder råolja som kladdar ned och förgiftar allt den kommer i kontakt med.
Som sagt, ursprungsmaterialet är verkligen ingen generationsroman eller Stor Litteratur. King verkar ha varit ute efter att göra sin egen version av H.G. Wells The War of the Worlds, kombinerat med gänget som delar övernaturliga krafter från It. Frågan är om Kings akilleshäl är utomjordingar? Betänk verk som detta, The Tommyknockers och Under the Dome (wait for it…). Att han i Dreamcatcher dessutom valde att låta utomjordingarna ta form av de parasitösa ”shit weasels” som äter sig ut genom sitt offers anus torde man kunna krita upp på OxyContin-kontot.
Men filmatiseringen… Åh herregud, filmatiseringen… Det är nästan så man skulle kunna tro att alla inblandade gått på Kings linje och knaprat Oxy som om det inte funnes någon morgondag. På pappret ser det dock minst sagt pålitligt ut. Kasdan är utan tvekan van både som regissör och manusförfattare, medförfattaren William Goldman står bakom klassiker som All the President’s Men. Fotograf John Seale vann en Oscar för The English Patient och på musiksidan har man håvat in James Newton Howard. Rollistan innehåller namn som Morgan Freeman, Thomas Jane, Jason Lee, Damian Lewis och Tom Sizemore.
Utseendet och musiken är kanske det som kommer undan med någon slags värdighet i behåll, även om scoret är ovanligt brötigt och trist för att komma från Newton Howard. Men då måste man också räkna bort den hiskeliga CGI:n som behövts för att realisera dagens slajmiga monster. Men manuset i sig är långt ifrån Oscarsvärdigt. Alla inblandade både agerar stelt och ser avgjort obekväma ut vilket innebär att det uppstår exakt noll dynamik. Det finns ingen som skulle gå på att grabbgänget har känt varandra i tjugo års tid och barnen som ska agera deras yngre jag funkar inte bättre de. Särskilt inte som man har Andy Muchettis senaste It-filmatisering att jämföra med. Olyckligtvis valde King att utrusta många av sina personligheter med särskiljande uttryck och tilltal (typ “laddie buck” eller “fuckaroo”). Ett val som blir än mer olyckligt i sin filmiska form eftersom uttrycken inte låter organiska utan enbart bidrar till den obekväma stelheten och känslan av att alla inblandade läser sina repliker från skyltar bakom kameran (är man hög på Oxy kan man behöva lite hjälp ibland).
Mitt i allt detta har King också petat in en av sina kära kanal-personer (the conduit), alltså någon som likt The Stands Tom Cullen står i kontakt med någon slags högre makt. Kanske inte det smartaste beslutet att låta Douglas ”Duddits” Cavell dessutom ha Downs syndrom eftersom det allt för lätt tippar över i lyteskomik. Det var uppenbarligen inget som vare sig Kasdan eller Goldman (eller för den delen rollbesättaren Ronna Cress) oroade sig för när de låter en tunnhårig Donnie Wahlberg hasa fram i keps med öronlappar och moon boots.
Det kluriga är att Dreamcatcher som film betraktat möjligen skulle ha kunnat rädda sig självt om den bara haft en smula självdistans. Kunnat blinka till publiken och säga ”Jaaaaa, vi vet, shit weasels, men häng med nu så skrattar vi lite åt idiotierna tillsammans”. Men detta är en gravallvarlig produktion med en sammanbiten (och vansinnig, glöm inte vansinnig) Morgan Freeman. Vilken ska samexistera med en Damien Lewis som i alien-infekterat stadium kör med en affekterad ”’Ello Gov’ner”-accent. Ja, ni ser ju själva…
Det man möjligen får ge Dreamcatcher är att den faktiskt är ganska magnifik i sin uselhet. En film som förhållandevis ofta övergår i ett så-dålig-att-den-blir-bra-stadium. En film att se tillsammans med ett kompisgäng som förhoppningsvis har bättre kemi än filmens dito.
Förlaga: Dreamcatcher (2001)
Cameo: –
alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids
Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.
Läs hela inlägget här »
Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky
Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?
alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind
Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.
Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
alt. titel: Skuggor i natten
Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.
En enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.
Självklart borde jag ha publicerat ett inlägg om en kärleksfull bok en dag som denna, men jag läser uppenbarligen inte särskilt många kärleksböcker. Ni får helt enkelt nöja er med en kärleksfull hyllning till en spännande genre.
***
Steampunk som begrepp känns välbekant sedan rätt många år tillbaka. För egen del har jag förstås mest kommit kontakt med företeelser som kugghjul, flintlåspistoler och ångdrivna datorer i filmer som 12 Monkeys eller Sleepy Hollow. Regissörer som gärna återvänder till steampunk-känslan och designen är Terry Gilliam och Jean-Pierre Jeunet.
