Brave New World (1931)

alt. titel: Du sköna nya värld

Min läsning av Brave New World blir inledningsvis en smula förvirrad. Jag var säker på att jag läst Aldous Huxleys (sonson till Darwins förkämpe Thomas Henry) dystopi-klassiker förut men kände inte alls igen vare sig personer eller historia. Efter lite hets-googlande visade det sig att bokan jag alltid trott var Brave New World var Ira Levins This Perfect Day. Lite mer sentida, lite mindre klassisk.

Desto mer upptäckarglädje i den här läsningen med andra ord!

I den sköna nya världen lever större delen av mänskligheten i princip helt befriad från såväl fysisk som psykisk smärta, tack vare vetenskap och droger. Sedan fosterstadiet (all fortplantning sker numera rent industriellt och genom samhällets försorg) är alla medborgare indoktrinerade (via sömn-inlärning) att eftersträva ett hälsosamt liv och känna sig tillfreds i sin förutbestämda sociala klass – från ypsilons till alfas. Ju högre klass, desto högre intelligens och mer avancerade arbetsuppgifter. En hälsosam inställning till såväl sex som död uppmuntras dock i alla klasser. Uteslutande tvåsamhet, för att inte tala om ensamhet, är synnerligen misstänkta beteenden. Företeelser som ”föräldrar” är tabu och ord som ”mor” anses högeligen obscena.

En mönstermedborgare i detta avseende är den unga betan Lenina Crowne, tekniker vid Londons Hatchery and Conditioning Centre. Hon får privilegiet att följa med sömn-inlärningsspecialisten och alfan Bernard Marx till ett exklusivt viltreservat. Det de ska iaktta i detta reservat är dock inte vilda djur, utan vilda människor. Här uppvisas, till Leninas stora förskräckelse, såväl naturligt födda barn som sjukdomar och åldrande. Till sin överraskning stöter paret på ”John” en ovanligt icke-vild (fört att inte tala om Shakespearekunnig) vilde.

Det visar sig att Johns mamma, Linda, är en föredetta beta som för många år sedan gick vilse i reservatet och sedan blivit kvar där. Bernard och Lenina tar med sig mor och son tillbaka till ”civilisationen”, där framförallt Bernard tänker sig att ”Mr. Savage” ska hjälpa honom framåt i karriären.

Det är alltid roligt att hitta kopplingar mellan olika historier. Förflyttningen av ”Mr. Savage” till London-societén påminner förstås om både Elefantmannen och King Kong (för att inte tala om den långlivade fascinationen för ”förvildade barn”), men det är inte det jag främst kommer att tänka på när det gäller Brave New World.

Det pratades säkert ganska mycket om detta när The Matrix hade premiär 1999 men så bra minne har jag inte. Det är dock tydligt att Matrix-världen som maskinsamhället byggt upp för att hålla oss människor nöjda och glada bygger på samma principer som Huxley lade fram för sin sköna nya värld. Agent Smith skulle nästan kunna citera ”världskontrollören” Mustapha Mond när det gäller mänsklighetens oförmåga att vara lycklig under perfekta förhållanden. Världar som designats för att vara riskfria, lättsamma och egentligen innehålla allt det som alla människor påstår sig vilja ha, resulterar i misär och konflikter. Lycka kan endast uppnås genom i alla fall illusionen att man strävar efter den.

Men Lycka föder varken Konst eller Sanning. Mustapha Mond får argumentera för att det är rimliga offer, medan John placeras i andra ringhörnan tillsammans med alfan Helmholtz Watson som frivilligt går med på att omplaceras till Falklandsöarna i syfte att kunna utöva lite anti-konformism.

Både H.G. Wells och Jules Verne var generellt teknikoptimistister i sina tidiga science fiction-verk. Med ett första världskrig i ryggen är det inte särdeles förvånande att författare som Aldous Huxley knappast delade denna obändiga tro på tekniken och vetenskapen som allena saliggörande för mänsklighetens nytta och välbefinnande. Drogen Soma ger underbara och kontrollerade hallucinationer, men ett allt för ivrigt intag leder till demens. Lyckligtvis har den sköna nya världen sett till att indoktrinera sina medborgare till att aldrig vilja ta för mycket. Problem solved! Detta att ständigt försöka hitta tekniska lösningar på symptomen istället för att ta sig an själva orsaken till olika problem känns märkligt välbekant av någon anledning…

Det är förstås frestande att lägga Brave New World sida vid sida med den senare 1984. Om inte annat handlar ju bägge verken om ett samhälle som försöker ta ifrån människan hennes fria vilja. Det är dock frågan om inte Huxleys bröd-och-skådespel-upplägg ligger närmare den mänskliga realiteten än Orwells extrema förtryckarsamhälle. Man kommer alltid längre med honung än vinäger.

Samtidigt måste jag erkänna att 1984 är bjussar på mer intressant och engagerande läsning – det är en roman som griper tag i mig i betydligt högre utsträckning än Brave New World. Sannolikt beroende på att den tidigare romanen är mer cerebral och inte lika förkrossande i sin upplösning. Men det är alls ingen betungande läsning och väl värd ansträngningen. Om inte annat för att plocka upp referensen ”Lenina Huxley”.

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Dreamcatcher (2003)

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

The Day of the Triffids (1951)

alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids

Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.

The Invisible Man (2020)

Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.

Tenkû no shiro Rapyuta (1986)

alt. titel: Laputa – Slottet i himlen, Laputa – Himmelslottet, Castle in the Sky, Laputa: Castle in the Sky

Pazu bor i en gruvstad på fallrepet eftersom bergsådrorna en efter en tycks uttömda. Men han får annat att tänka på den dagen flickan Sheeta bokstavligt talat dalar ned i staden och hans liv. Hon bär på en mystisk kristall som är hett eftertraktad av såväl regeringstjänstemän som pirater. Kan den möjligen ha något att göra med det flygande slottet som Pazus pappa påstod sig ha sett bland molnen en gång?

Kaze no tani no Naushika (1984)

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Jerusalem (1901-1902)

Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.

Village of the Damned (1960)

alt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Dead of Night (1945)

alt. titel: Skuggor i natten

Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.