
alt. titel: Du sköna nya värld
Min läsning av Brave New World blir inledningsvis en smula förvirrad. Jag var säker på att jag läst Aldous Huxleys (sonson till Darwins förkämpe Thomas Henry) dystopi-klassiker förut men kände inte alls igen vare sig personer eller historia. Efter lite hets-googlande visade det sig att bokan jag alltid trott var Brave New World var Ira Levins This Perfect Day. Lite mer sentida, lite mindre klassisk.
Desto mer upptäckarglädje i den här läsningen med andra ord!
I den sköna nya världen lever större delen av mänskligheten i princip helt befriad från såväl fysisk som psykisk smärta, tack vare vetenskap och droger. Sedan fosterstadiet (all fortplantning sker numera rent industriellt och genom samhällets försorg) är alla medborgare indoktrinerade (via sömn-inlärning) att eftersträva ett hälsosamt liv och känna sig tillfreds i sin förutbestämda sociala klass – från ypsilons till alfas. Ju högre klass, desto högre intelligens och mer avancerade arbetsuppgifter. En hälsosam inställning till såväl sex som död uppmuntras dock i alla klasser. Uteslutande tvåsamhet, för att inte tala om ensamhet, är synnerligen misstänkta beteenden. Företeelser som ”föräldrar” är tabu och ord som ”mor” anses högeligen obscena.
En mönstermedborgare i detta avseende är den unga betan Lenina Crowne, tekniker vid Londons Hatchery and Conditioning Centre. Hon får privilegiet att följa med sömn-inlärningsspecialisten och alfan Bernard Marx till ett exklusivt viltreservat. Det de ska iaktta i detta reservat är dock inte vilda djur, utan vilda människor. Här uppvisas, till Leninas stora förskräckelse, såväl naturligt födda barn som sjukdomar och åldrande. Till sin överraskning stöter paret på ”John” en ovanligt icke-vild (fört att inte tala om Shakespearekunnig) vilde.
Det visar sig att Johns mamma, Linda, är en föredetta beta som för många år sedan gick vilse i reservatet och sedan blivit kvar där. Bernard och Lenina tar med sig mor och son tillbaka till ”civilisationen”, där framförallt Bernard tänker sig att ”Mr. Savage” ska hjälpa honom framåt i karriären.
Det är alltid roligt att hitta kopplingar mellan olika historier. Förflyttningen av ”Mr. Savage” till London-societén påminner förstås om både Elefantmannen och King Kong (för att inte tala om den långlivade fascinationen för ”förvildade barn”), men det är inte det jag främst kommer att tänka på när det gäller Brave New World.
Det pratades säkert ganska mycket om detta när The Matrix hade premiär 1999 men så bra minne har jag inte. Det är dock tydligt att Matrix-världen som maskinsamhället byggt upp för att hålla oss människor nöjda och glada bygger på samma principer som Huxley lade fram för sin sköna nya värld. Agent Smith skulle nästan kunna citera ”världskontrollören” Mustapha Mond när det gäller mänsklighetens oförmåga att vara lycklig under perfekta förhållanden. Världar som designats för att vara riskfria, lättsamma och egentligen innehålla allt det som alla människor påstår sig vilja ha, resulterar i misär och konflikter. Lycka kan endast uppnås genom i alla fall illusionen att man strävar efter den.
Men Lycka föder varken Konst eller Sanning. Mustapha Mond får argumentera för att det är rimliga offer, medan John placeras i andra ringhörnan tillsammans med alfan Helmholtz Watson som frivilligt går med på att omplaceras till Falklandsöarna i syfte att kunna utöva lite anti-konformism.
Både H.G. Wells och Jules Verne var generellt teknikoptimistister i sina tidiga science fiction-verk. Med ett första världskrig i ryggen är det inte särdeles förvånande att författare som Aldous Huxley knappast delade denna obändiga tro på tekniken och vetenskapen som allena saliggörande för mänsklighetens nytta och välbefinnande. Drogen Soma ger underbara och kontrollerade hallucinationer, men ett allt för ivrigt intag leder till demens. Lyckligtvis har den sköna nya världen sett till att indoktrinera sina medborgare till att aldrig vilja ta för mycket. Problem solved! Detta att ständigt försöka hitta tekniska lösningar på symptomen istället för att ta sig an själva orsaken till olika problem känns märkligt välbekant av någon anledning…
Det är förstås frestande att lägga Brave New World sida vid sida med den senare 1984. Om inte annat handlar ju bägge verken om ett samhälle som försöker ta ifrån människan hennes fria vilja. Det är dock frågan om inte Huxleys bröd-och-skådespel-upplägg ligger närmare den mänskliga realiteten än Orwells extrema förtryckarsamhälle. Man kommer alltid längre med honung än vinäger.
Samtidigt måste jag erkänna att 1984 är bjussar på mer intressant och engagerande läsning – det är en roman som griper tag i mig i betydligt högre utsträckning än Brave New World. Sannolikt beroende på att den tidigare romanen är mer cerebral och inte lika förkrossande i sin upplösning. Men det är alls ingen betungande läsning och väl värd ansträngningen. Om inte annat för att plocka upp referensen ”Lenina Huxley”.