Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.
Fortsätt läsa ”Tisdagsklubben (2022)”
Den strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.
alt. titel: The Lunchbox
Saajan Fernandes har förskansat sig bakom pappershögarna på sitt skrivbord. Gör han bara sitt jobb är det ingen som pratar med honom i onödan och det är så han vill ha det. En förtidspension står för dörren. Inte för att man får någon känsla av att Mr. Fernandes ser fram emot att njuta sitt otium, det verkar mest vara ett sätt för honom att ytterligare dra sig undan all form av mänsklig kontakt.
Bara att tröska vidare i (det litterära) vampyrspåret, som andra gången gillt vänder sig mot genusträsket. Ikväll skriver Fiffi om film no. 3 — Eclipse. Missa inte det!
***
Mycket kan förstås sägas om Meyers hantering av könsroller. Bella får vara den drivande när det handlar om sex mellan sig och Edward (han är dock gentlemannamässigt ståndaktig) men det är i mina ögon också nästan enda gången som hon avviker från en klassisk Quinnlighet. Direkt när Bella anländer till Forks sätter hon nämligen igång att agera lilla Askungen till sin “charmigt” hushållsinkompetente far. Fortfarande i Eclipse kan denna vuxne karl inte ens koka spagetti eller värma en burk pastasås i micron utan att hans dotter måste komma och reda upp röran.
Idag ska jag på inflyttningsfest till min bror och vad passar då bättre än en av hans absoluta favoritfilmer (han har till och med besökt restaurangen på plats i the Big Apple)? Filmen är liksom Delicatessen uppvärmda rester från ett tidigare filmspanartema. När det begav sig temamässigt omskrevs den av Jojjenito och omnämndes av Har du inte sett den?-gänget.
***
När filmspanartemat Mat kom på tapeten var som sagt Dinner Rush en av de filmer som mina tankar vände sig emot. En New York-historia som rekommenderats av många. Ett tillfälle så gott som något alltså att ta chansen och äntligen se mästerverket.
När vi diskuterade filmspanartemat Mat var det ett par filmer som direkt pockade på uppmärksamheten och en av dem var förstås denna franska pärla. Som ju i och för sig inte handlar så mycket om mat som frånvaron av den. Den har hållit sig högst levande i mitt minne trots att jag är rätt säker på att jag inte sett den mer än en gång under det tidiga 90-talet. Det var alltså hög tid för en omtitt.
Naturen har gjort revolt. Inget växer och kött är det förstås ännu mer ont om, till och med råttorna har tagit slut. Slaktaren Clapet som också är hyresvärd har dock sett till att lösa saken in house om man ska uttrycka det så. Hyran betalas i natura, på ett eller annat sätt och fastighetsskötare måste nyanställas med jämna mellanrum.
Året är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.
Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.
Både mina föräldrar och min dietist (om jag nu hade någon) skulle säkert himla med ögonen åt min omedelbara association till månadens mattema. Men jag tror inte jag är den enda som kopplar till inte bara mat på film, utan också mat som man äter till film. Och det är väl kanske den definitionen av ”mat” som kan kännas tveksam för den ordentlige.
För ärligt talat, när du tänker på film och särskilt film på bio, inte levererar hjärnan allra först bilder på köttochpotatis eller fiskgratäng? Riktig mat, helt enkelt. Nej, film- och biomat kommer självklart i formen av snacks och godis. Liksom andra födogrupper innehåller de dock likväl både näringsämnen och kalorier (må så vara att det ena förekommer i aningens högre utsträckning än det andra) och kan därmed anses vara kvalificerade. Fortsätt läsa ”Get yourself a treat!”
Hal har problem med tjejer. Så när han blir fast i en hiss tillsammans med den i hela USA världsberömde livscoachen Tony Robbins passar han på att fråga om lite råd. Hal försöker förklara vad det är han är ute efter: en ung Paulina P. men med större bröst, Heidi Klums bröst men utan accenten, Britney Spears rumpa men utan muskelmassan. Framförallt ska de vara unga. Det sista kan möjligen hänga ihop med att Hals far på sin dödsbädd uppmanade sonen att ständigt jaga efter ”Hot…young…tail…”, något som Hal dock förträngt i vuxen ålder. Fortsätt läsa ”Shallow Hal (2001)”
För varje uppfinnare som hittar det där som övriga världen verkligen behöver finns det antagligen minst tio som Flint Lockwood. Påhittig och finurlig för all del, men frågan är om han är så bra på att bedöma sina målgruppers behov. Skorna som man bara sprayar på skulle väl vara smarta (men hur miljövänliga är de och sprayburken de kommer i?) om det inte vore för att de är väldigt svåra att få av. Under filmens gång får man faktiskt tillfälle att fråga sig om “skorna” egentligen mest är plastklumpar som för evigt är fastgjutna vid dina nedre extremiteter. Vi som har sett extramaterialet till Lord of the Rings och vet vad som händer i prostetiska hobfötter njuter inte direkt av det scenariot.
Rörliga bilder och tryckta ord 