The Menu (2022)

Bon Apetit! Den geniförklarade köksmästaren Julian Slowik bjuder till bords på den hyperexklusiva restaurangen Hawthorne. Döpt efter den lilla ön där den är belägen. En ö som inte härbärgerar fler invånare än köksmästare och personal på restaurangen. Samt i princip varenda råvara som används i Slowiks minutiöst styrda kök. En unison kör av ”Yes, Chef!” är det enda som hörs från den idogt arbetande köksstyrkan.

Slowiks världsrykte ger honom möjlighet att varje kväll endast ta emot tolv utvalda gäster och den här gången är de en brokig skara. En trio börsklippare som enbart är på plats för att måltiden är snuskigt dyr. En avdankad skådis och hans assistent som letar efter grönare betesmarker. En känd, men fruktad, matkritiker och hennes lismande redaktör. Ett stammis-par som av oklar anledning är stammisar eftersom de inte verkar uppskatta maten det allra minsta. Det gör däremot foodien Tyler som tycks vara beredd att vada genom härsken majonnäs, bara han får en chans att stoppa någon av Slowiks skapelser i munnen.

Allt eftersom måltiden fortskrider blir Slowiks rätter, eller kanske snarare motiven bakom dem, allt mer intrikata. Det står klart att köksmästaren inte bara tycker om att styra sin personal, utan också att domptera sina gäster.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle få när jag bänkade mig inför The Menu, men jag måste ändå säga att denna pikanta och skruvade historia överraskade mig rejält. Jag törs inte svära på att Slowiks filosofiska och moraliska koncept håller hela vägen ut men längs med färden får jag mig i alla fall en hel del underhållande satir och rejäla mängder matporr. Som sig bör i en film som i princip helt utspelas i en restaurang.

Själva presentationen av ön Hawthorne signalerar något slags mellanting mellan ett hippiekollektiv, med ambitionen att sälja snordyra ”ursprungliga” produkter, och en sekt. Den propra guiden Elsa pekar såväl ut mannen, som är i färd med att fånga musslorna som ska stå på kvällens meny, som det skandinaviskt inspirerade rökhuset (manuset ska tydligen ha inspirerats av ett besök på den norska Cornelius Sjømatrestaurant) där man mörar köttet extra länge för en fulländad matupplevelse.

En upplevelse som foodien Tyler givetvis går upp i brygga över. Han är en stjärnögd groupie, en mästerkock-wannabee, som ser ner på alla som inte hyser samma besatthet inför mat, ätande och ”mouthfeel”som han själv. En inställning som Slowik tycks dela när han uppmanar sina gäster att inte “äta” hans mat, utan ”Taste. Savour. Relish”. Tyler porträtteras av Nicholas Hoult och jag antar att det är meningen att rollen ska vara just så intetsägande och ytlig som Hoult inte sällan ger intryck av att vara. Jag uppfattar honom som snäppet mer intressant än skådisar som Luke Evans eller Jai Courtney.

Och Hoult blir ju knappast mer intressant när han flankeras av Anya Taylor-Joy som dejten Margot och dessutom utmanas av Ralph Fiennes i rollen som Julian Slowik. Taylor-Joy spelar tyvärr på lite samma lyra som jag tycker att hon trakterade i exempelvis The Queens Gambit. Supercool, smart och med skinn på näsan. Möjligen en liten skörhet för lätta upp den annars så hårda ytan. Det är i och för sig en typ som hon är bra på, men det börjar kännas allt för välbekant vid det här laget. Julian Slowik är svårare att få grepp om, men hans ambition med sin meny påminner mig en smula om Ratatouilles utlevade Anton Egon. Annars finns här också tydliga drag av Agatha Christie.

The Menus budskap försöker fiska i alla möjliga vatten och känns väl därmed kanske inte särskilt innovativ eller djupsinnig i just det avseendet. Men filmen serverar tillräckligt många överraskningar och vändningar för att detta ska bli riktigt smakligt. Smaklökarna kittlar extra dödsskönt om men inte vet så mycket om produktionen innan man tar sig en smakbit.

Tisdagsklubben (2022)

Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.

Fortsätt läsa ”Tisdagsklubben (2022)”

The Founder (2016)

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Fortsätt läsa ”The Founder (2016)”

Dabba (2013)

The Lunchboxalt. titel: The Lunchbox

Saajan Fernandes har förskansat sig bakom pappershögarna på sitt skrivbord. Gör han bara sitt jobb är det ingen som pratar med honom i onödan och det är så han vill ha det. En förtidspension står för dörren. Inte för att man får någon känsla av att Mr. Fernandes ser fram emot att njuta sitt otium, det verkar mest vara ett sätt för honom att ytterligare dra sig undan all form av mänsklig kontakt.

Fortsätt läsa ”Dabba (2013)”

Twilight series #2

Bara att tröska vidare i (det litterära) vampyrspåret, som andra gången gillt vänder sig mot genusträsket. Ikväll skriver Fiffi om film no. 3 — Eclipse. Missa inte det!

***

Breaking DawnMycket kan förstås sägas om Meyers hantering av könsroller. Bella får vara den drivande när det handlar om sex mellan sig och Edward (han är dock gentlemannamässigt ståndaktig) men det är i mina ögon också nästan enda gången som hon avviker från en klassisk Quinnlighet. Direkt när Bella anländer till Forks sätter hon nämligen igång att agera lilla Askungen till sin “charmigt” hushållsinkompetente far. Fortfarande i Eclipse kan denna vuxne karl inte ens koka spagetti eller värma en burk pastasås i micron utan att hans dotter måste komma och reda upp röran.

Fortsätt läsa ”Twilight series #2”

Dinner Rush (2000)

Idag ska jag på inflyttningsfest till min bror och vad passar då bättre än en av hans absoluta favoritfilmer (han har till och med besökt restaurangen på plats i the Big Apple)? Filmen är liksom Delicatessen uppvärmda rester från ett tidigare filmspanartema. När det begav sig temamässigt omskrevs den av Jojjenito och omnämndes av Har du inte sett den?-gänget.

***

Dinner RushNär filmspanartemat Mat kom på tapeten var som sagt Dinner Rush en av de filmer som mina tankar vände sig emot. En New York-historia som rekommenderats av många. Ett tillfälle så gott som något alltså att ta chansen och äntligen se mästerverket.

Fortsätt läsa ”Dinner Rush (2000)”

Delicatessen (1991)

DelicatessenNär vi diskuterade filmspanartemat Mat var det ett par filmer som direkt pockade på uppmärksamheten och en av dem var förstås denna franska pärla. Som ju i och för sig inte handlar så mycket om mat som frånvaron av den. Den har hållit sig högst levande i mitt minne trots att jag är rätt säker på att jag inte sett den mer än en gång under det tidiga 90-talet. Det var alltså hög tid för en omtitt.

Naturen har gjort revolt. Inget växer och kött är det förstås ännu mer ont om, till och med råttorna har tagit slut. Slaktaren Clapet som också är hyresvärd har dock sett till att lösa saken in house om man ska uttrycka det så. Hyran betalas i natura, på ett eller annat sätt och fastighetsskötare måste nyanställas med jämna mellanrum.

Fortsätt läsa ”Delicatessen (1991)”

Soylent Green (1973)

Soylent GreenÅret är 2022 och i hela världen (eller i alla fall den del som betyder något, det vill säga New York) råder det brist på allt. Allt utom människor, vill säga. Populationsbomben har exploderat med besked och på New Yorks ca 1,2 kvadratkilometer trängs 40 miljoner pers.

Särskilt sällsynt är naturligtvis mat och då inte bara för att det är så många som äter upp den. Nej, här snackar vi en pålagd växthuseffekt och förstörd natur tack vare föroreningar och allmän nedsmutsning. Företaget Soylent Corporation har generöst nog övertagit matproduktionen. Soylent Red och Soylent Yellow är helt artificiellt, medan den outsägligt läckra Soylent Green görs av plankton. För medan jorden är på väg att gå under måste ju haven fortfarande producera i samma takt som tidigare, eller hur? Oavsett vilket, är Soylent Green mer sällsynt än de undermåligare färgerna och därför också hårdare ransonerat.

Fortsätt läsa ”Soylent Green (1973)”

Get yourself a treat!

Både mina föräldrar och min dietist (om jag nu hade någon) skulle säkert himla med ögonen åt min omedelbara association till månadens mattema. Men jag tror inte jag är den enda som kopplar till inte bara mat film, utan också mat som man äter till film. Och det är väl kanske den definitionen av ”mat” som kan kännas tveksam för den ordentlige.

För ärligt talat, när du tänker på film och särskilt film på bio, inte levererar hjärnan allra först bilder på köttochpotatis eller fiskgratäng? Riktig mat, helt enkelt. Nej, film- och biomat kommer självklart i formen av snacks och godis. Liksom andra födogrupper innehåller de dock likväl både näringsämnen och kalorier (må så vara att det ena förekommer i aningens högre utsträckning än det andra) och kan därmed anses vara kvalificerade. Fortsätt läsa ”Get yourself a treat!”

Shallow Hal (2001)

Hal har problem med tjejer. Så när han blir fast i en hiss tillsammans med den i hela USA världsberömde livscoachen Tony Robbins passar han på att fråga om lite råd. Hal försöker förklara vad det är han är ute efter: en ung Paulina P. men med större bröst, Heidi Klums bröst men utan accenten, Britney Spears rumpa men utan muskelmassan. Framförallt ska de vara unga. Det sista kan möjligen hänga ihop med att Hals far på sin dödsbädd uppmanade sonen att ständigt jaga efter ”Hot…young…tail…”, något som Hal dock förträngt i vuxen ålder. Fortsätt läsa ”Shallow Hal (2001)”