You are currently browsing the tag archive for the ‘The Invisible Man’ tag.

Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.

Samtidigt är frågan om Johnny Depp ändå (mot all förmodan visserligen) inte hade bjudit på fler överraskningar. För visst känns kombon Whannell, Blumhouse Productions, kompositören Benjamin Wallfish samt en historia om en ondsint men osynlig entitet ganska välbekant?

Nå, antagonisten i det här fallet är i alla fall inget spöke. I alla fall inte enligt Cecilia Kass. Hon må vara känslomässigt skör efter att ha levt tillsammans med den misshandlande Adrian Griffin, men gastar har hon inte börjat tro på än. Hon hävdar däremot envist att Adrian både lyckats fejka sitt eget självmord samt stalka och gaslighta henne. Allt tack vare en avancerad dräkt som genom optisk stealth-teknik får bäraren att framstå som osynlig. Behöver jag säga att ingen tror på Cecilias vansinniga historia?

Så snarare en Blumhouse-version av Sleeping With the Enemy än en remake av vare sig Whales The Invisible Man eller Verhoevens Hollow Man. Just den vinkeln tycker jag faktiskt är ganska smart och funktionsduglig. Särskilt som vi i princip aldrig får se Adrians ansikte innan det förmodade självmordet och vi därmed är hänvisade till att sympatisera med Cecilia. Adrian är psykiskt labil redan innan han blir osynlig, inte tack vare att han ”meddled with things Man should leave alone”.

Vet ni vem som mer framstår som psykiskt labil? Elisabeth Moss i huvudrollen. Hennes Cecilia påminner mest av allt om hur det hade varit om Jodie Foster spelat ”Jaqueline” Torrence istället för Jack Nicholson i The Shining. I mina ögon ser åtminstone Moss ut att vara halvvägs till hispan från första bildrutan. Ibland funkar det ganska bra eftersom Moss ändå är en duktig skådespelare men ibland blir det lite väl överdrivet. Som när hon ska fly under filmens första minutrar och andas jättejättejättehögt och skakigt så att inte ens de där femtonåringarna som sitter och kastar popcorn på varandra längst bak i salongen ska missa att här har vi en kvinna som är jättejättejätterädd.

Tack vare misshandlande-man-vinkeln tycker jag att Whannells The Invisible Man blir en nytolkning av Wells berättelse och inte bara en uppdatering av den plus alla efterkommande adaptioner. Det är en vinkel som ger historien tyngd, trovärdighet och realism. En realism som Whannell tyvärr ganska raskt högaktningsfullt skiter i när han ger sin osynlige man vad som endast kan beskrivas som ”superskurkskrafter”. Alltså, han lyfter Moss i ett enhandsstrypgrepp… Vilken normalt tränad karl orkar egentligen det?! Han har heller inga problem med att vare sig hantera vapen, krossa bilrutor med blotta händerna eller slå ned en pluton av sjukhusvakter.

Själva upplösningen går så snabbt och tar så mycket för givet att det hela blir närmast märkligt. Så även i det avseendet är The Invisible Man en ganska typisk Blumhouse-produkt med andra ord. Men vägen dit var som sagt ändå överraskande underhållande. Men den kommer förstås aldrig i närheten av Claude Reins: ”I’ll start with a reign of terror”

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Läs hela inlägget här »

KimKim (1901)

Rudyard Kipling var en av det brittiska imperiets mest populära författare, sannolikt bland annat tack vare att han i sina böcker verkligen gav sina läsare en känsla av att de tillhörde ett imperium eftersom berättelserna ofta tilldrog sig långt bortom de brittiska öarnas kuster. Han myntade det välkända begreppet ”The White Man’s Burden” och har kallats för den ”brittiska imperialismens profet” av George Orwell. En titel som antagligen inte är menad att uppfattas positivt.

Läs hela inlägget här »

Briljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantomen på stora operan

Stumfilmen som återberättade Gaston Leroux rysliga berättelse blev en lysande succé för Universal Studios, så lysande att man 1930 släppte en ”ny” version med tal och pålagt ljud istället för textskyltar. Därför är det kanske inte så konstigt att man dessutom ett flertal gånger efter detta utannonserade en nyinspelning med flera olika skådisar på förslag. Först 1943 var det dock dags, då med den unga sångfågeln Susanna Foster som Christine och Claude Rains som det olyckliga operaspöket.

Läs hela inlägget här »

De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.

Läs hela inlägget här »

I James Whales första film om den famöse vetenskapsmannen och hans Monster hade man kunnat luras att tro att skapelsen förgicks i väderkvarnsflammorna där uppe på kullen till bybornas jubel. Men hopsydda likdelar är tuffare än vad man skulle kunna tro vilket stackars lilla dränkta Marias far Hans snart ska bli varse. Han ger sig in i den rykande ruinhögen för att verkligen känna sig säker på att hans dotters baneman är död men i kvarnbäcken gör han en ovälkommen upptäckt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg