You are currently browsing the tag archive for the ‘Militär’ tag.

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Alltnog, Knättarp ägs av Pontus Bruzell som på tåget hem ovetandes fått ett hemligt dokument nedstucket i kavajens innerficka. Dokumentets ägare är en man iförd en distinkt liten mustasch, vilken strax efteråt blir omhändertagen av den svenska hemliga polisen. Så nu måste en av Svea rikes mindre nazistföreningar samla kraft för att kunna stjäla tillbaka pappret som godsägare Bruzell fortfarande inte har hittat i sin innerficka. De enda som kan stoppa det tredje rikets underhuggare är…you guessed it… Sture och Kurre. Eller om man så vill, Märta och Elvira.

På något sätt blir jag ändå alltid lite glad av den här sortens skamlösa uppföljare eftersom de för mig blir ett bevis på världens beständighet. Inte heller på 40-talet var man främmande för att helt enkelt casha in. Fram för lilla Märta uppvisade åtminstone en chimär av handling och erbjöd alltså något lite mer än enbart Stig Järrels uppenbarelse i drag. Lilla Märta kommer tillbaka är enbart en samling löst sammanhängande komiska scener, musikstycken och gags som man nästan kan misstänka att Ekman hade haft liggande i byrålådan sedan början av 40-talet (eftersom en hel del av dem hänger på perioden ”andra världskriget” och miljön ”militärförläggning”).

Det intressanta är att uppföljaren faktiskt är riktigt rolig när det kommer till en del visuella skämt och det skrivna ordet. Jag börjar småflina redan när titeln dyker upp, detsamma gäller rubriken ”Huvudpersonerna den oordning de uppträder”. Det är i framförandet (och sammanhanget förstås) som problemet för min del ligger. Dialogen är inte sällan underfundig men leveransen så överdrivet teatraliskt farsartad (samtida recensenter verkar ha tävlat om vem som kunde använda ordet ”spex” i flest variationer) att humorn försvinner.

Ett annan detalj som bidrar till beständighetskänslan är att Ekman låtit en del av humorn vila på metaelement, alltid ett säkert kort när man vill signalera till publiken ”hörni, vi vet ju alla att det här bara är lättsam underhållning, eller hur?” Alltså förekommer genom hela filmen mer eller mindre komiska textskyltar, trots att det var ett bra tag sedan Sverige gick över till talfilm. Köksscenen där Tollie Zellman och Hugo Jacobson ”ohjälpligt” har trasslat in sig i klibbiga flugfångare är bara måttligt underhållande. Men så kommer den efterföljande textskylten, som informerar om alla andra personer som sedan kommer in i köket (och därmed också trasslar in sig får vi anta), och förvandlar det hela till något mer än ren fars.

Däremot vet jag inte om jag riktigt kan förlåta Ekman för att han använder ett sådant metaelement för det absolut sämsta slutet på en film som tänkas kan, det vill säga inget slut alls. Efter att ha tvingat stackars Douglas Håge (som här spelar en helt annan roll än den han hade i originalet) till en löprunda som rimligtvis borde ha fört den klotrunde mannen bortom hjärtinfarktens gräns är det helt uppenbart att man inte hade en aning om hur eländet skulle avslutas. Slappt, men samtidigt helt i enighet med tendensen att slänga ihop något på en höft för att…just det…casha in på en tidigare succé.

Men för all del, innan dess har vi serverats Hasse Ekman själv i blondlockig peruk och åsett hur svenska klantnazister tvingats byta ut ”Heil Hitler!” till det mindre uppseendeväckande ”Hej Hildur”. Bara det sista påhittet är värt en betygsstjärna helt på egen hand.

Annonser

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

För min del räckte det med filmens första kapitel för att få svar på den frågan. Mötet mellan den utomordentligt fryntlige Hans Landa och den tystlåtne Perrier LaPadite samt den närmast outhärdligt spända atmosfären i den lilla stugan är inget mindre än en lysande upptakt. Landas hela blixtrande uppenbarelse och precisionsmässiga sätt att till och med fylla på sin reservoarpenna kontrasterar starkt mot både den svettige, smutsige kobonden och hans grovhuggna stuga. Ögonblicket när den tyske officeren sliter fram sin elaborerade sjöskumspipa för att göra sällskap med fransmannens blygsamma majsdito är humor på hög nivå.

Vad jag inte minns från originalvisningen är dock vad jag tänkte om själva förtexterna. De borde ha varit rejält vilseledande, med sin vilda western-font till tonerna av Tarantino-typiska spagetti-western-vibes (”The green leaves of summer”). Samtidigt får rubriken på det första kapitlet understryka att det vi kommer att få se knappast ska tas för någon historisk sanning i och med orden ”Once upon a time…”

Och sedan rullar det på av bara farten. Jag finner mycket lite att invända mot och vågar mig därför på att hålla fast vid åsikten att Inglourious Basterds är Tarantinos hittills bästa film. De flesta skådespelarprestationerna går i linje med den sagolika inledningen, men eftersom de nästan alla befinner sig på en överdrivet teatralisk nivå funkar de bra ihop. Särskilt de militära rollerna skulle jag vilja påstå är stereotyper allihopa, sällan har vi skådat så extremt tyska, amerikanska och brittiska soldater som här. I det perspektivet känns det helt naturligt, snarare än skorrande, att se Mike Myers som en parodiskt ultrabrittisk högre officer. Detsamma gäller hur Christoph Waltz i sann superskurksanda kräver (en del av) en ö i krigsbyte.

Komplementet till stereotyperna är Mélanie Laurent och Diane Krugers Shosanna och Bridget. Två riktigt matiga kvinnoroller, där Tarantino samtidigt tar tillfället i akt att reprisera sin hämnande ängel från Kill Bill. Laurent får helt naturligt mer att jobba med än Kruger och hon försitter inte den chansen på minsta vis. Jag gillar alla hennes små miner och inte minst hennes handlingskraft och beslutsamhet.

Även visuellt har Tarantino förfinat sitt handlag så att Inglourious Basterds (i händerna på veteranfotografen Robert Richardson) är en ren fröjd att skåda. Panoreringar, närbilder, vinklar under- och uppifrån, färgsättning – det mesta funkar fullkomligt sömlöst och hjälper historien en hel del på traven. Särskilt Shosannas parisiska biograf firar triumfer, där älskaren Marcel får inta en klassisk kvinnoposition överst i en svängd trappa medan hjältinnan, klädd i svart, har fötterna bestämt planterade på golvet. Scenen där Shosannas röda klänning matchar swastika-flaggan utanför fönstret, medan hennes position speglas dubbelt upp och dessutom framhävs av det stora kvinnoansiktet på den motsatta fasaden, är inget mindre än underbar.

Inglourious Basterds är ett problematiskt koncept – en krigsfilm full av död och blod och inslagna skallar, menad främst att underhålla. Men trots den förnöjsamt hämnande avslutningen skulle jag vilja påstå att Tarantino ändå luddar upp underhållningen i kanterna. Den eldfängda upplösningen antyder att ingen är utan skuld eller blodiga händer i en situation som denna. Det finns inget triumfatoriskt i att meja ned instängda och vapenlösa människor, trots att de knappast kan kallas för oskyldiga. Den judiska hämndens ansikte är ingen vacker syn, enbart fruktansvärd i sitt våldsamma raseri.

Skulle något hålla Inglourious Basterds från ett toppbetyg skulle det möjligen vara att regissören (och, kanske viktigare, manusförfattaren) Tarantino har en smula svårt att komma till punkt när han äntligen får chansen att ställa The Jew Hunter och Aldo the Apache mot varandra. Men jag känner mig generös och tillskriver Landas utläggningar den typiska dialog-älsklingen som Tarantino varit oförmögen att stryka. Och ärligt talat, med en Christoph Waltz i högform, skulle du inte ha fallit i samma fälla?

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser