You are currently browsing the tag archive for the ‘Militär’ tag.

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Läs hela inlägget här »

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Läs hela inlägget här »

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Läs hela inlägget här »

Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”

Läs hela inlägget här »

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg