Get yourself a treat!

Både mina föräldrar och min dietist (om jag nu hade någon) skulle säkert himla med ögonen åt min omedelbara association till månadens mattema. Men jag tror inte jag är den enda som kopplar till inte bara mat på film, utan också mat som man äter till film. Och det är väl kanske den definitionen av ”mat” som kan kännas tveksam för den ordentlige.

För ärligt talat, när du tänker på film och särskilt film på bio, inte levererar hjärnan allra först bilder på köttochpotatis eller fiskgratäng? Riktig mat, helt enkelt. Nej, film- och biomat kommer självklart i formen av snacks och godis. Liksom andra födogrupper innehåller de dock likväl både näringsämnen och kalorier (må så vara att det ena förekommer i aningens högre utsträckning än det andra) och kan därmed anses vara kvalificerade.

I Sverige har det naturligtvis länge tillhört traditionen att man ska ha något att mumsa på på bion. Till viss del hänger det förstås på att biograferna måste dela biljettpriset med filmdistributörer, medan försäljningen av snacks, godis och dricka går rakt ned i fickan. Men man kan förstås fråga sig om det är rimligt att räkna med en 85%-ig vinst, vilket ska vara vad som gäller för just popcorn. I andra fall nöjer sig de amerikanska biografkedjorna med ynka 40% i vinst.

Jämfört med biogodislandets moder som vi strax ska titta lite närmare på var dock utbudet länge förhållandevis begränsat hemma i Svedala. Jag är född på 70-talet och kan exempelvis inte minnas att det någonsin var aktuellt att köpa popcorn. Om det berodde på att mina medföljande vuxna alla ansåg att det var vansinnigt att spendera mer än dubbelt så mycket (nu för tiden kan påslaget från opoppade affärspopcorn till poppade biodito vara hela 900%) på något man gjorde hemma på spisen eller att biograferna på den tiden helt enkelt inte stod till tjänst med det krasande snackset kan jag däremot inte svara på. Idag tycks det emellertid tillhöra normen att betala mer än dubbelt så mycket för något som man kan göra hemma på spisen för att därefter slänga mer av det på golvet än man stoppar i munnen.

En snabb slagning på nätet bekräftar mina egna minnen: barndomens biogodis tillhörde av någon anledning uteslutande Malaco-famljen. Foxkola och i någon mindre utsträckning askarna Zoo, Pim-Pim och Fruxo. Biogodiset framför alla var dock de fyrkantiga paketen med Nickel i två olika varianter. Alla som inte tyckte att gammaldags var godare än frukt-varianten har fel. Malaco (som nuförtiden givetvis inte är ett oberoende företag utan ägs av jätten Leaf International BV) själva vårdar dock inte sin biogodistradition – på deras produktsida syns ingen skymt av vare sig Foxkola eller Nickel. Foxkola finns fortfarande att köpa på lösvikt, men Nickel är i alla fall hett saknad av de 166 medlemmarna i Facebookgruppen ”Vi som vill ha tillbaka Nickel!”.

Men även om det finns en kultur av ätande på biografen i Sverige, säger det sig förstås självt att vi står oss slätt jämfört med det stora landet i väster. I slutet av 50-talet uppmanades biopubliken aktivt av duken själv att ”all go to the lobby and get ourselves a treat”, en tecknad kortfilm som blivit så ikonisk att den numera finns bevarad i Library of Congress tillsammans med bland andra Casablanca, 2001 och The Godfather. Alla anses de vara ”culturally, historically, or aesthetically significant films”. Andra reklamfilmer visade att till och med den pågående filmens karaktärer inte hade något emot att ta en paus för att stärka sig med lite näringsrikt (om än inte näringsriktigt) godis.

Klassikt amerikanskt biogodis har namn som till och med vi kan känna igen efter årtionden av kulturimperialism och vill man ha en riktigt amerikanskt färgad filmupplevelse i Sverige står bland annat Discshops ”kiosk” mer än gärna till tjänst. Junior Mints, Milk Duds, Raisinets, och Hershey bars. Visst minns man vad Headly Lamarr beställde i metasegmentet av Blazing Saddles? Godis som dessutom är så etablerat att det stångar sig in i sminkbranschen eller också handlar det om ett marknadsföringstrick riktat mot de som vill ha den klassiska biosmaken utan att betala kaloripriset för den.

Dagens utbud på svenska biografer är förstås betydligt mer varierat än på 70-talet men som hårdnackad bakåtsträvare kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd att exklusiviteten försvunnit. Utvecklingen av ”mat” till film har gått samma väg som reklamfilmen. Det enda som inte ändrats är tendensen att äta upp det förra innan den senare är slut.

Med ett tema av den här potentialen är det förstås extra spännande att se vad de andra deltagande filmbloggarna har hittat på:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmitch
Filmmedia
Jojjenito
The Velvet Café
Mode + Film
Har du inte sett den?
Except Fear
Filmparadiset
Flmr

Annons