The Secret Supper (2004)
Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.
Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.
De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.
En osedvanligt stor andel sportfilmer berättas ur ett underdog-perspektiv, det ligger något outsägligt fascinerande i berättelsen om högoddsaren som går hem. Något ovanligare upplever jag är dock att man beskriver fortsättningen, vad händer efteråt, när alla lagrar är skördade och älskarinnorna börjar prata med kvällspressen? Antagligen är det perspektivet alldeles för vardagligt och tråkigt, det ligger liksom i sportens natur att man bortser från förluster och fokuserar på vinsterna.
Rörliga bilder och tryckta ord 