You are currently browsing the tag archive for the ‘Klasskamp’ tag.
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
Annonser
alt. titel: Klippet
Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?
Mitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod 
Efter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?
För vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.
Men om Sookie Stackhouse är arbetarklass, kan man då påstå att Bon Temps vampyrer tillhör överklassen? Egentligen inte. Å ena sidan kan man hävda att de till och med står för en ytterligare nivå av underklass eftersom många människor fruktar och föraktar vampyrer. Å andra sidan är det många människor som beundrar dem och förnedrar sig å det grövsta för att umgås med dem, ha sex med dem eller bli en av dem. Vampyrerna tillhör definitivt en annan social grupp jämfört med Sookie men kan alltså inte sägas tillhöra en överklass i egentlig mening. Förvisso kan de rent fysiskt dominera en människa. Men i allt väsentligt (samhälleligt, juridiskt, ekonomiskt) är det människorna som har makt och vampyrerna tillåts endast existera på människans villkor. De är fortfarande det främmande, den andre. De måste underordna sig det välkända och etablerade.
Då har turen kommit till att granska utvald vampyrlitteratur ur ett klassperspektiv. Det är så fruktbart att det räcker till ett inlägg imorgon också.
***
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
Förutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »
På ett sätt skulle man nästan kunna se månadens tema som en subgenre till årets mars-tema om ”Överdrift”. För om man inte enbart ser ”Orgie” i sin ursprungliga och historiska bemärkelse, alltså en ”ceremoni av extatisk karaktär” eller ”uppsluppen fest” (traditionellt sett oftast genomförd av de gamla romarna), används begreppet inte sällan för att markera något som är av övermått. En sjujäkla hög av något helt enkelt.
That’s what HE said!