You are currently browsing the tag archive for the ‘Klasskamp’ tag.
Efter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.
Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.
I likhet med Oryx and Crake berättas deras historier både bakåt och framåt och vi förstår att de en gång i tiden känt varandra. De lyckas dessutom återigen komma i kontakt med varandra innan The Year… är slut. I MaddAddam sammanstrålar de med ytterligare ett antal överlevande för att försöka bygga upp något slags samhälle i den pandemiska postapokalyps som Crake skapade med sina tveeggade sexpiller BlyssPluss.
Så vad kan då sägas efter att ha spenderat en 1 200 sidor i sällskap med Margaret Atwood? Om Oryx and Crake i mångt och mycket handlade om vådan av att vrida och vända på vetenskap och teknologi så att samhället blir precis så enkelt och världsfrånvänt som man vill ha det, tar kanske särskilt The Year… upp detta med religion.
Toby och Ren lärde nämligen känna varandra hos ekosekten Gardeners innan ”the dry flood” slog till i form av ett hemorragiskt virus som fick större delen av mänskligheten att drunkna i sina egna kroppsvätskor. Gardeners tillber alla levande varelser och till och med dödandet av en fluga eller myra ger anledning till samvetskval. Här firar man inte bara den helige Fransiscus, utan också den helige Stephen Jay Gould of the Jurassic Shales, den helige E. O. Wilson of Hymenoptera och den heliga Rachel Carson and All Birds.
Kanske är en sådan inställning mänsklighetens enda hopp. Samtidigt står det efter ett tag klart att Gardeners knappast är en demokratisk rörelse och att ledarna hemlighåller en hel del från den stora massan för ”the greater good”. I det skiljer de sig inte från PetrOleum-kyrkan, även om miljömupparna för all del är något mindre korrumperade och depraverade än sina fossilbränslestinna kollegor.
Eller menar Atwood att något mänskligheten absolut inte kan leva utan är berättelserna och mytologierna? Redan i Oryx and Crake fick ju Crakes hybridhumanoider överlevaren Jimmy att spinna fram vilda skapelseberättelser. Deras törst efter att hitta något slags sammanhang för sig själva har inte minskat när de träffar på andra som kan berätta ännu fler historier för dem. Crake gjorde kanske sitt bästa för att designa dem utan vare sig sexuell avundsjuka eller religion men deras nyfikenhet har han tydligen inte kunnat ta från dem.
Det blir tydligt att de få kvarvarande människornas enda sätt att kommunicera och förklara saker för ”crakers” är att formulera det hela i allegorier och liknelser som sedan traderas till oigenkännlighet. Exempelvis undrar crakers mycket över vad detta ”fuck” är. Det måste vara en alldeles särskilt kraftfull gudom eftersom människorna så ofta tillber den med utropet ”Oh, fuck!”.
Som synes har Atwood varken gett upp sitt lekfulla språk eller sin bitska humor i de påföljande delarna av trilogin. Vad jag däremot kanske tycker saknas är en saftig historia. Hon fick fram sin poäng redan i Oryx and Crake (mänskligheten är inte värd att bevaras) och lyckas inte i vare sig The Year… eller MaddAddam ersätta sitt dystopiska koncept med ett berättardriv.
Sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att en anledning till att Atwood så definitivt vill avskärma sig från allt vad ”science fiction” heter, är att hon inom den genren faktiskt inte kommer med särskilt mycket nytt. Ska jag vara krass känner jag igen det allra mesta av hennes världsbygge från såväl I Am Legend som Soylent Green, Do Androids Dream of Electric Sheep?, They Live! och gud vet hur många andra föregångare. Vi har det strikta klassamhället, en ohållbar illusion som kallas för liv av de som har råd med den, det icke-sanktionerade våldet i rännstenen, det sanktionerade våldet från de styrande klasserna.
Inte för att det gör Atwoods trilogi mindre värd i sig men jag undrar som sagt lite över behovet av att distansera sig från så uppenbara föregångare. På det hela taget gillade jag dock alla tre böckerna, blev underhållen av Atwoods språkliga spetsfundigheter och skälmskhet. Men bristen på en reell historia och händelseutveckling gör också att läsningen inte tjänar på att styckas upp allt för mycket. En anledning till att jag tyckte bäst om Oryx and Crake tror jag helt enkelt var för att jag fick mer obruten lästid med Jimmy och Crake än med Atwoods andra personer.
The Year of the Flood (2009)
MaddAddam (2013)
Annonser
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.
alt. titel: Swoon
Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.
alt. titel: Easy Money
Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.
En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.
I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.
That’s what HE said!