You are currently browsing the tag archive for the ‘Klasskamp’ tag.
alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square, Angel Street, A Strange Case of Murder
Paul och Bella Mallen står för första gången framför sitt nya hur vid Pimlico Square. Men ingen av dem ser särskilt glad ut över att ta sin gemensamma bostad i besittning. Paul har irriterad rynka i pannan och Bellas ögon har ett oroligt och ängsligt uttryck.
Lite senare smyger Bella omkring som en gäst i sitt eget hur tills dess att Paul surt beordrar henne att ringa efter husjungfrun Nancy för att tända gasljusen. Vad tror hon att de har tjänstefolk för, om inte för att utföra tjänster?! Nancy, en liten snärta vars fräcka beteende uppmuntras av Paul, frågar om herrskapet är redo för te. Bella börja stamma något om muffins innan Paul, nu ännu surare, tar över och förklarar för Nancy vad hennes matmor vill.
Nej, det är snart tydligt för oss åskådare att allt inte står rätt till i Mallenska hemmet. Paul har helt klart tappat tålamodet med sin frus oberäkneliga och glömska beteende medan Bella har nått en punkt där hon inte längre litar på sina egna sinnen. Om Paul säger att hon tappat något tror hon blint på hans ord (trots att hon egentligen vet att hon lade ifrån sig den borttappade saken för två sekunder sedan på skrivbordet). Men nu är ju skrivbordet tomt! Hur skulle det kunna gå till om det inte vore så att Bella bara inbillar sig allt?!
Tja, vi i publiken vet i alla fall ganska snart hur allt detta går till. Paul är en sällsynt ful fisk som inte bara försöker övertyga sin hustru om att hon är galen utan också flörtar öppet med Nancy. Allt för att se till att Bella inte har en enda allierad i hushållet.
Gaslight var från början en pjäs av Patrick Hamilton (då stavad Gas Light), en pjäs som blivit så klassisk att dess titel till och med letat sig in i den psykologiska terminologin. ”Gaslighting” har blivit ett begrepp för psykisk misshandel där förövaren, genom att förvanska eller förfalska information, försöker får offret att tvivla på sin egen psykiska hälsa.
I denna första filmatiserade form, regisserad av Thorold Dickinson, är berättandet rappt, effektivt och ekonomiskt på ett sätt som kanske inte lämnar mycket till övers för ren spänning men som jag ändå inte kan låta bli att gilla eftersom det blir så prosaiskt. Gaslight anno 1940 inleds nämligen med det gruvliga mordet på Alice Barlow (vars broderade duk informerar oss både om offrets namn samt vilket årtal vi befinner oss i – ekonomiskt!) och den ansiktslöse mördarens allt med desperata sökande efter – ja, vadå?
Efter det får vi se hur två män planterar ett träd i den lilla parken utanför huset och pratar om att det kommer att bli svårt att hyra ut. Klipp till samma träd men nu med en betydligt bastantare stam och vi förstår med en gång att det gått lång tid. Jämsides med dramat innanför husets fyra väggar mellan Bella, Paul och Nancy förekommer också den före detta detektiven Rough som kan fylla i eventuella luckor i historien.
Gaslight är i mångt och mycket ett kammarspel med fokus på spänningen mellan Paul och Bella men jag tycker mig också ana ett par andra teman. Bella längtansfulla beskrivningar av barndomens Devonshire står skarp kontrast till den giftiga Londondimman och den ännu giftigare atmosfären i hennes eget hem. Lika längtansfullt blir hennes ansikte vid åsynen av ett spädbarn i sin vagn, men det stannar också där. Hennes önskan om att bli mor är inget som hon tar upp med sin make, eftersom hon i den relationen är fullt upptagen med att försöka rädda sitt eget psyke.
Brittisk film är sällan främmande för att sätta pekfingret på klasspulsen och här bjuds vi på två scener i det perspektivet. Utanför den städade (och rejält inhägnade) lilla parken där välklädda överklassbarn leker under sina guvernanters vakande blickar rasar ett gäng redigt smutsiga rackarungar. Rough, som slagit sig i slang med Bella, föreslår att de ska köpa de stackarna några leksaker men kidsen flockas hellre utanför det intilliggande bageriets frestande skyltfönster. Trots att Rough, såsom före detta polis, borde vara välbekant med Londons gatuliv kan alltså inte ens han föreställa sig barn som är så hungriga att de väljer en bit bröd framför en docka.
I ett senare skede har Paul tagit steget in i mer eller mindre fullfjädrad otrohet och bjudit med sig Nancy på music hall-varité. Trots att husjungfrun på alla sätt och vis tydliggjort att hon är en enkel, möjligen till och med klandervärd, kvinna kan hon i Pauls sällskap (och i styrka av sin respektabla anställning) kosta på sig att knycka på nacken och fnysa ”Vulgar!” inför cancan-dansöserna på scenen.
Inget av detta är egentligen något som påverkar vad Paul försöker inbilla Bella, men det är små intilliggande stråk som gör hela anrättningen desto smakligare. Annars undrar jag om det inte skulle räcka med anspänningen inne i huset på Pimlico Square. Redan den första scenen inne i salongen, där Bella smyger runt på tå i sitt eget hem medan Paul göms i en länstol likt en lurande kobra, är enkel men…you guessed it…effektiv. En introduktion av distinkta dutch angles mot slutet injicerar på ett elegant sätt en sista osäkerhet.
Gaslight i denna brittiska version är kanske inte nagelbitande spännande men den kommer långt på fint hantverk, berättande och dynamiken mellan Anton Walbrooks Paul och Diana Wynyards Bella. Jag tror dessutom att den kommer att vinna vid eventuella omtittar.
Annonser
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
Efter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.
Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.
alt. titel: Swoon
Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.
alt. titel: Easy Money
Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.
En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
That’s what HE said!