You are currently browsing the tag archive for the ‘Klasskamp’ tag.

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Ett vetenskapligt genombrott som först lanserades som ett svar på överbefolkning, klimatproblem och allmän utarmning. Mindre människor kräver mindre utrymme, mindre mat och producerar mindre avfall. Men säg den mänsklighet som gör något osjälviskt? Inom ett par korta år har den vetenskapliga sensationen ”downsizing” reducerats till att få sina dollars att räcka längre.

I paradiset Leisureland blir ett par vanliga knegare som Paul och Audy plötsligt miljonärer. Varför köpa ett stort, vanligt, hus när man kan skala ned och köpa ett ännu större hus? Fast mindre, om ni fattar…

Men det är inte bara de kroppsliga förändringarna som förenat Matt Damons roll i Elysium med Paul Safranek i Downsizing. För även om paradiset den här gången inte ligger i rymden bygger det likväl på en underklass som får nöja sig med smulorna från de rikas bord och medicinskåp. Leisurelands komfort visar sig föga förvånande vara lika mycket av en gräll illusion som Disneys Tomorrowland.

I och med Downsizing har regissör och manusförfattaren Alexander Payne som synes tagit i så det knakar och velat adressera frågor om såväl klass, som klimat och andra miljöproblem. Allt levererat i ett ganska charmigt paket, vi snackar ju ändå miniatyter här. Downsizing känns som en i grunden oerhört snäll film, vilket sannolikt till stor del beror på att Matt Damon alltid varit klockren i den sortens roller. Som Christoph Waltz rollfigur Dusan säger genom Waltz patenterade varggrin: ”You’re a good guy. And a little bit pathetic guy”.

Jag blev helt betagen i Paynes debut Election och jag tycker mig se samma sinne för underfundig humor och detaljer i Downsizing. Rullväskans tapto på en trätrall. Stekspadsverktygen som förflyttar förminskade män från stora bårar till små. Kristen Wiig med bara ett ögonbryn. Den lilla lådan som i Leisurelandstorlek blir till en flyttbil. Den förminskade kvinnan som debatterar med en normalstor man på TV:n.

Dock hade Election ett tydligare fokus med sitt elevrådsval. I faller Downsizing verkar Payne tyvärr ha blivit lite för förtjust i sitt norska pysslingshippiekollektiv och Rolf Lassgårds forskare som likt en Einstein tvingas åse hur hans upptäckt korrumperas och används på ett sätt som aldrig var hans syfte. Filmen är som bäst så länge vi får hållas i USA och den skamlösa marknadsföringen av processen samt konceptet Leisureland. I slutänden blir Downsizing för långdragen och jag tycker nog att frågan ifall man ska göra reell skillnad här och nu för enskilda individer eller fokusera på ”the big picture” och dra sig undan hade kunnat hanteras på ett mer effektivt sätt.

Men med ett manus som ändå sätter fingret på ett antal intressanta frågor, en Matt Damon som väl numera får betraktas som gjuten för en medelålders ”average Joe” samt en orgie i miniatyrer och likaledes överdimensionerade föremål lyckas Downsizing fylla mer än en åttondel av Elections stora skor.

Downsizing blev den fjärde filmen vi lyckades klämma in på Filmspanarnas årliga filmfestivaldag.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

 

 

 

Annonser

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

land-of-the-deadEfter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?

Läs hela inlägget här »

UnderworldFör vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.

Läs hela inlägget här »

Bill Compton picMen om Sookie Stackhouse är arbetarklass, kan man då påstå att Bon Temps vampyrer tillhör överklassen? Egentligen inte. Å ena sidan kan man hävda att de till och med står för en ytterligare nivå av underklass eftersom många människor fruktar och föraktar vampyrer. Å andra sidan är det många människor som beundrar dem och förnedrar sig å det grövsta för att umgås med dem, ha sex med dem eller bli en av dem. Vampyrerna tillhör definitivt en annan social grupp jämfört med Sookie men kan alltså inte sägas tillhöra en överklass i egentlig mening. Förvisso kan de rent fysiskt dominera en människa. Men i allt väsentligt (samhälleligt, juridiskt, ekonomiskt) är det människorna som har makt och vampyrerna tillåts endast existera på människans villkor. De är fortfarande det främmande, den andre. De måste underordna sig det välkända och etablerade.

Läs hela inlägget här »

Då har turen kommit till att granska utvald vampyrlitteratur ur ett klassperspektiv. Det är så fruktbart att det räcker till ett inlägg imorgon också.

***

Lawyer pic Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

HP and Gob of FireFörutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg