You are currently browsing the tag archive for the ‘Klasskamp’ tag.

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

Annonser

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

land-of-the-deadEfter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?

Läs hela inlägget här »

UnderworldFör vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.

Läs hela inlägget här »

Bill Compton picMen om Sookie Stackhouse är arbetarklass, kan man då påstå att Bon Temps vampyrer tillhör överklassen? Egentligen inte. Å ena sidan kan man hävda att de till och med står för en ytterligare nivå av underklass eftersom många människor fruktar och föraktar vampyrer. Å andra sidan är det många människor som beundrar dem och förnedrar sig å det grövsta för att umgås med dem, ha sex med dem eller bli en av dem. Vampyrerna tillhör definitivt en annan social grupp jämfört med Sookie men kan alltså inte sägas tillhöra en överklass i egentlig mening. Förvisso kan de rent fysiskt dominera en människa. Men i allt väsentligt (samhälleligt, juridiskt, ekonomiskt) är det människorna som har makt och vampyrerna tillåts endast existera på människans villkor. De är fortfarande det främmande, den andre. De måste underordna sig det välkända och etablerade.

Läs hela inlägget här »

Då har turen kommit till att granska utvald vampyrlitteratur ur ett klassperspektiv. Det är så fruktbart att det räcker till ett inlägg imorgon också.

***

Lawyer pic Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg