You are currently browsing the tag archive for the ‘Klasskamp’ tag.

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Och eftersom Librivox är den eminenta sajt den är, var det inga problem att börja från början med Mary Barton (1848) och sedan gå vidare till Cranford (1853), Ruth (1853), North and South (1855) och slutligen Sylvia’s Lovers (1863). Gaskell dog av hjärtinfarkt blott 55 år gammal och hann därför inte avsluta Wives and Daughters som dock gavs ut 1965. Alltså ett oavslutat verk, liksom Dickens The Mystery of Edwin Drood kom att bli fem år senare.

För vilken brittisk 1800-talsförfattare som helst kan kopplingen till Dickens synas oundviklig, men i Gaskells fall finns det faktiskt en viss poäng med den. En del av hennes verk publicerades nämligen först som serier i Dickens Household Words och han tycks ha varit en flitig besökare i hennes hem i Manchester.

De delar också en djupt känd sympati för arbetarklassens villkor, ett perspektiv som sannolikt var svårt att undvika i industristaden Manchester. I debutromanen Mary Barton förekommer flera teman som sedan ska återkomma i Gaskells senare verk.

Dels har vi som sagt inkännande beskrivningar av den industrialiserade arbetarklassen. Mot dem står förstås inte sällan fabriksägarna och deras familjer. Gaskells styrka är dock först som sist psykologiskt nyanserade och trovärdiga personporträtt och i bägge dessa grupper finns både goda och onda personer. Till skillnad från Dickens, som gärna gjorde sina hjältar och hjältinnor hjärtinnerligen goda och sina skurkar outsägligt onda (gissa vilka som är roligast att läsa om?), låter Gaskell ofta en och samma person rymma både styrkor och svagheter.

Därför finns det inte sällan åtminstone en och annan fabrikör som förr eller senare börjar lyssna på sina kloka medarbetare och faktiskt lyckas skapa något av ett arbetarparadis i miniatyr. Händer inte det jäser dock missnöjet och åtminstone från Gaskells beskrivningar får man intrycket av att England på den här tiden ständigt befann sig på gränsen till upplopp. Går det riktigt illa, kan missnöjet resultera i dödsfall.

Vid sidan av sociala villkor lägger Gaskell också stor vikt vid religiösa frågor. Många av hennes personer är inte bara kyrkomän, utan dessutom sådana som inte finner sig tillrätta inom statskyrkans hank och stör (Gaskell var gift med en unitariansk pastor). I North and South är den enda anledningen till att den unga Margaret Hale måste lämna sitt älskade södra England för en bister stad i norr det faktum att hennes far blir en “dissenter” och därmed mister sin position som kyrkoherde.

Nu ska väl erkännas att det kanske inte primärt är för Gaskells utläggningar om politik och religion som jag gillar hennes författarskap. Nej, det är snarare hennes förmåga att teckna inte minst livfulla och fascinerande kvinnoporträtt samt försätta dessa kvinnor i intressanta omständigheter.

Mary Barton är exempelvis från början lite lockad av rikingen Harry Carson som (givetvis) lovar henne guld och gröna skogar. Men mer eller mindre på egen hand lyckas hon faktiskt komma underfund med att Carson inte är en särskilt pålitlig kille – hennes fantasier om giftermål har han inte en tanke på att uppfylla. Ett steg längre får titelpersonen Ruth ta tillsammans med den bortskämde mamma-gossen Henry Bellingham. Till synes fullt frivilligt bor hon en period tillsammans med honom utan att de är gifta eller att han lovar henne ett giftermål som aldrig kommer.

Givetvis resulterar detta förhållande i det som sådana förhållanden brukar resultera i, men jag uppfattar att Ruth först i efterhand ångrar eskapaden och då främst på grund av omgivningens attityder mot hennes son. Denna version av berättelsen om den fallna kvinnan tycker jag faktiskt är intressantare än Hardys Tess där hjältinnan blir regelrätt våldtagen och därmed kan ses som helt oskyldig till sitt prekära tillstånd.

Gaskell tycks ha varit oerhört förtjust i greppet att det ska ta ett bra tag, på nypet till för länge, innan hennes hjältinnor inser vilken man som är den rätte för dem. I Mary Barton ackompanjeras denna uppenbarelse dessutom med en andlös jakt för rädda hennes älskade Jem från galgen.

Men bara för att författaren skriver inkännande kvinnoporträtt innebär inte det att hon helt kan undfly den tid som hon levde i. Därför blir det exempelvis intressant att se hur Mary Barton mer eller mindre får skulden för Jems förmodade brott – att två män hamnar i handgemäng med dödlig utgång är ju bara väntat med en sådan vacker kvinna i leken.

Idag har Gaskell fått inta en undanskymd position bakom brittiska giganter som Jane Austen, Charles Dickens och Thomas Hardy. Trots att hon tycks ha varit mycket uppskattad i sin samtid avfärdades hon på 1930-talet som en författare vilken var ”all woman” och därför ”makes a creditable effort to overcome her natural deficiencies but all in vain”.

Lite väl orättvist kan jag tycka. Kanske var problemet att hon känns som en nedtonad kombo av Dickens märgfulla berättelser och Hardys tuffare realism? Oavsett anledning tycker jag att man gott kan strunta i magsura kommentarer om Elizabeth Gaskell och ge henne en chans, särskilt som många av hennes böcker finns i utmärkt version på Librivox (se länkar nedan). Förutom Wives and Daughters skulle jag då främst rekommendera North and South samt Mary Barton. Både Mary och Margaret Hale är bekantskaper som betalar sig i längden. Vill man ha något lite lättsammare är det heller inte helt fel med den milda humorn och sociala träffsäkerheten i Cranford, men själv föredrar jag de yngre kvinnorna.

Mary Barton (1848)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Cranford (1853)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Ruth (1853)
Librivoxkvalitet: Hyfsad, vad gäller tal av en och samma inläsare. Ljudkvaliteten är det dock inget fel på.

North and South (1855)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Sylvia’s Lovers (1863)
Librivoxkvalitet: Varierande vad gäller tal och ljudkvalitet med flera olika inläsare

Annonser

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

land-of-the-deadEfter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?

Läs hela inlägget här »

UnderworldFör vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.

Läs hela inlägget här »

Bill Compton picMen om Sookie Stackhouse är arbetarklass, kan man då påstå att Bon Temps vampyrer tillhör överklassen? Egentligen inte. Å ena sidan kan man hävda att de till och med står för en ytterligare nivå av underklass eftersom många människor fruktar och föraktar vampyrer. Å andra sidan är det många människor som beundrar dem och förnedrar sig å det grövsta för att umgås med dem, ha sex med dem eller bli en av dem. Vampyrerna tillhör definitivt en annan social grupp jämfört med Sookie men kan alltså inte sägas tillhöra en överklass i egentlig mening. Förvisso kan de rent fysiskt dominera en människa. Men i allt väsentligt (samhälleligt, juridiskt, ekonomiskt) är det människorna som har makt och vampyrerna tillåts endast existera på människans villkor. De är fortfarande det främmande, den andre. De måste underordna sig det välkända och etablerade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Monday Mourning
Neil Gaiman, Stardust
Margaret Atwood, Oryx and Crake

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser