Mänskligheten är sämst. När vi inte fullkomligt utraderar naturen omkring oss, smutsar vi ned den. Just den här gången, anno 1985 i Chattahoochee-Oconees Nationalpark i Georgia, handlar det dock om luftföroreningar av…det lite ovanligare slaget.
Fortsätt läsa ”Cocaine Bear (2023)”
alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga
Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.
Fortsätt läsa ”Slither (2006)”
Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.
När jag i Mirrors snygga förtexter blir påmind om att jag skaffade filmen på grund av Alexandre Aja får jag ändå erkänna att förväntningarna kom igång en aning. Mirrors har i och för sig inte låtit tala om sig särskilt mycket, men Haute Tension var riktigt bra och Piranha 3D om inte annat underhållande.
Ben Carson är en slätt sliten man som vaknar på soffan i sin systers lägenhet och inleder morgonen med lite pillerknaprande. Det leder oss till att anta att jobbet som nattvakt på det utbrända Mayflower-varuhuset inte är något förstahandsval. Det och tidningsurklippen som antyder att Ben är en före detta polis som varit inblandad i en olycklig skottlossning. För alla säkerhets- och nattvakter är antingen avdankade poliser eller polis-wannabes.
Redan det ryckiga fotot under förtexterna, där vi närmar oss ett skjul mitt ute i skogen, signalerar vad som komma skall. Nu jäklar ska vi se Skräckfilm! Om inte titeln i sig hade gett presumtiva tittare tillräckligt med ledtrådar förstås. Den hade för all del kunnat signalera ett finstämt drama om en traumatiserad skyttegravssoldat som hemsöks av sina krigsupplevelser eller varför inte Norénångest om en familj där alla har ruttnat inombords och nu tar ut sin dödsskräck på varandra.
Men i det här fallet alltså: Skräckfilm! Day of the Dead bjuder sedan på kåta tonåringar som av någon outgrundlig anledning valt att ratta in lokalradiostationen som soundtrack till sina orgier. Ok, vi har det lösaktiga paret och det lite mer pryda paret. Gissa vilka som överlever längst? Om man vid det här laget skulle hysa den minsta tveksamhet om filmens genretillhörighet sopas den effektiv bort av den himmelsskriande skillnaden mellan tjejernas och killarnas respektive utseenden. Möjligen skulle tjejer av den här kalibern följa med killar av den här kalibern ut i skogen för at köpa lite schysst knark. Men för att hångla? Please!
Under parollen ”Twice the terror. Double the D’s” gör Piranha 3DD entré. Som om inte titeln vore nog för att man som tittare skulle fatta vad som står i fokus den här gången. Hint: det är inte pirayorna. I än högre utsträckning än Piranha 3D är det de mjölkproducerande körtlarna som sitter på den kvinnliga bröstkorgen, vilka har huvudrollen.
I en kort nyhetsresumé påminns vi vad som hände för ett par år sedan i Lake Victoria, en ort som därefter dött brist-på-turist-döden. Hela sjön är de facto död i försöken utrota de förhistoriska och fjälliga krypen och det är bara att be till gudarna att man har lyckats. Eller har man? Nyhetsinslaget missar inte ett så uppenbart anslag – ”Can it happen again?” Ehhhh, jag gissar på ”you’re damn right it can and it will!”
alt. titel: Piranha 3-D
Vatten! Spring break! Partybrudar! Wet T-shirt! Fylla! Förhistoriska pirajor! Blodbad!!
Ungefär så. Och så någon lam handling som filmen försöker låtsas är huvudsaken om en blyg kille som till slut står på sig och därmed får tjejen han trånat efter i flera månader. Fast både filmen och vi vet ju att huvudsaken är blodbadet (bokstavligt talat) och Bröst. Tuttar. Tatas. Brön. Pattar.
Det här blir ett långt inlägg, men det känns angeläget att sätta punkt här och nu istället för att dra ut på det men ett litet tarm-inlägg efter morgondagens gemenskapseffort (you’ll see what I mean). Jättetack till alla som följt med på resan, läst och kommenterat. Lika roligt som det var att skriva inläggen, lika roligt har det varit att läsa era olika reaktioner.
***
2010
Nu kan jag snart räkna filmerna jag ens har sett på fingrar och tår. Den nostalgifria listan kan skrotas eftersom långtifrån alla är kvalitetsrullar. Årets bästafilm har med största sannolikhet en hel massa konkurrenter som jag bara inte hunnit se ännu. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2010-2012”
Rörliga bilder och tryckta ord 