Bloggen checkar ut för julhelgen med en klar titt-rekommendation. Vi ses onsdagen 28 december igen för ett superkort gästspel innan nyårshelgen!
***
Wendell och Wild är två demonbröder som sliter ont i underjorden på order av deras far, Buffalo Belzer. Belzer styr över den helvetiska ”Scream Fair”, en nöjespark där plågade själar får riktigt, skållhett te över sig när de åker Tekoppen och åker i plurret tillsammans med elektriska ålar.
Fortsätt läsa ”Wendell & Wild (2022)”
alt. titel: Pinocchio
Leksaksmakaren Gepetto har slutat göra leksaker. Det enda han gör nu för tiden är att sköta om sonen Carlos grav, gråta och supa sig full. Till slut tycker skogens andar synd om honom och ger liv till en trädocka som ska fylla det Carlos-formade hålrummet i Gepettos hjärta. Till hjälp på livets väg får Pinocchio med sig syrsan Sebastian J. Cricket, aspirerande memoarförfattare (Stridulations of My Youth). Eller ja, det är Sebastian som snarare får med sig Pinocchio eftersom han inrett sitt hem i den trädstam som gossen är snidad ur.
Fortsätt läsa ”Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)”
alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince
Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.
Fortsätt läsa ”Le Petit Prince (2015)”
Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
Folk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.
Hellre än något annat här i världen vill Archibald Snatcher ha en vit hatt på skulten. Själv har han alltid måst hålla till godo med en simpel röd huvudbonad, men det ska bli ändring på det. En vit hatt symboliserar status, inflytande och befogenheter. Samt inträde i den hett efterlängtade ost-salongen där de fina herrarna i staden Cheesebridge inmundigar de mejeriproducerade godbitarna.
Rörliga bilder och tryckta ord 