Klang och jubel! Nu tror jag banne mig att jag täppt till det sista hålet i min MCU-filmografi (*kollar Wikipedia* Nooooooo, fortfarande Iron Man 3 och Black Widow kvar. So close!). Och denna andra Ant-Man-film var verkligen ingen dålig produkt att avsluta den resan med. Jag tror också att det var ganska bra att inte klippa Ant-Man and the Wasp när den hade premiär, lite drygt två månader efter Infinity War.
Fortsätt läsa ”Ant-Man and the Wasp (2018)”
Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”
När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.
Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.
Rörliga bilder och tryckta ord 