Trolljegeren (2010)

Imorgon är det 17 maj. För att hedra brodernationen kommer härmed ett inlägg om en av alla de utmärkta norska filmer som producerats de senaste åren. Visst känns det som om vi ligger i lä just nu? Kanske dags att återuppliva Helmer Bryds gamla nidvisa för att få lite bättre självkänsla genom att slå på andra?

***

alt. titel: Trolljägaren, Trollhunter

För ett tag sedan rullade den norska Huvudjägarna på bio, en berättelse om en polerad men ändå primitiv storstadsvärld. Ett betydligt mindre polerat men bedövande vackert och vilt Västnorge får man istället stifta bekantskap med i Trolljegeren.

Nog för att recovered footage-genren har visat på oanade möjligheter och framförallt popularitet men det känns som om man snart måste börja komma på en ny ingång till historiens början.

Även Trolljegeren visar nämligen med en gång sitt rätta virke genom att konstatera att det vi nu kommer att få se är filmat material som är upphittat under mer eller mindre kuriösa omständigheter. Japp, hej, skakig handkamera och ett gäng högskolestudenter som är på väg att försöka göra någon slags dokumentär om björnjakt. De intervjuar upprörda jägare om en förmodad tjuvskytt som tycks härja i den västnorska vildmarken.

Efter ett kort sökande efter ledtrådar till björnmysteriet stöter de på Hans som beter sig minst sagt misstänkt. Han vill inte låta sig varken filmas eller intervjuas av de ihärdiga ungdomarna och som iklädd typiska jägarskinnkläder tycks kuska land och rike runt med sin slitna husvagn. Den filmande gruppen kan naturligtvis inte hejda sin nyfikenhet utan följer efter Hans, inte bara i bil, utan också till fots rakt ut i den nattliga skogen.

Plötsligt möts de av en skenande Hans som, när han springer förbi dem, skriker det obegripliga ordet ”Troll!!!”. Dags för springande steg, väsande andhämtning och klädskrap in i mikrofonen. När allt har lugnat ned sig lite visar sig Hans plötsligt vara förvånansvärt tillmötesgående med information och ser till att filmteamet inte tvekar det allra minsta om att han menade allvar med sitt varningsrop.

Även om det aldrig blir särskilt otäckt var det nog ändå ett smart drag att hoppa på recovered footage-tåget med Trolljegeren. Rätt använt kan nämligen tekniken låta en film klara sig med en lite mindre effektbudget, eftersom det aldrig är meningen att man ska se allt högupplöst och knivskarpt. Nu ska med detta inte antas att Trolljegeren har dåliga effekter, trollen är på det hela taget bra gjorda men jag gissar att man ändå kommer undan med mer under de förutsättningarna som råder i handkameran.

Och även om jag inte blir skrämd av Trolljegeren måste jag säga att jag, i likhet med många andra (hej Fiffi, Jessica, filmitch, Flmr, Jojjenito, Plox och Voldo), absolut blev charmad av denna norska folktrovariant på Men in Black. Själva idén är riktigt påhittig och man har lyckats dra ut den till en historia som är både klurig och underhållande.

De komiska poängerna ligger bland annat i trollens klassiska beteende (bara så ni vet, Asbjörnsen och Moe var helt ute och cyklade…) som blir lite lagomt absurdroliga i ett modernt perspektiv. De spricker i solljus varför de kan ”jagas” med ultraviolett ljus och istället för att akta sig för The Kristet Utseende är det The Kristen Svettlukt som man får se till att undvika.

Eftersom jag tittat lite närmare på de svenska vargkonspirationsteorierna blev även inblandningen från den anonyma Trollsäkerhetstjänsten riktigt roande. För att inte tala om den perplexa kraftverkstjänstemannen som får erkänna att det i och för sig kan verka lite underligt att ha kraftverksledningar som bara är uppställda i en cirkel men att de åtminstone är dragna i ett väldigt naturskönt område.