You are currently browsing the tag archive for the ‘Flygplats’ tag.
alt. titel: Stephen King’s The Night Flier
Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.
Men Dees karriär är inte längre vad den en gång varit. Numera känner han flåset i nacken från både Merton Morrison, hans oljige redaktör (vilken gillar att slänga sig med uttryck som ”cultural microscope” och ”collective unconscious”), samt Katherine Blair, ung och hungrig gröngölingsreporter. Därför tar Dees uppdraget som Morrison erbjuder honom, trots att Katherine har gjort allt grundarbete. Det handlar dessutom om en story som Dees själv initialt avfärdade som ointressant – en seriemördare vid namn Dwight Renfield som tycks härja på minimala lantis-landningsbanor.
Dees, som blott älskar sin kamera och sitt privata flygplan, tar alltså upp jakten på den brutale mördaren som han snart döper till ”The Night Flier” eftersom hen flyger en midnattssvart Cessna Skymaster 337. Frågan är emellertid om Dees i den processen därmed överger sitt credo ”Never believe what you publish and never publish what you believe”?
Vampyrer är knappast främmande varelser för Stephen King med tanke på exempelvis Salem’s Lot och prequel-novellen “Jerusalem’s Lot”. The Night Flier bygger på en novell med samma namn från 1988, där King egentligen bara bakat om och uppdaterat Bram Stokers klassiker. Likt andra, både tidigare och senare, ställer författaren frågan: ”Hur skulle greve Dracula färdas i det moderna 1900-talet?”. Skonaren Demeter är därmed utbytt mot en Cessna med identifieringskoden N101BL men annars känner vi igen vår (älskade?) greve: reser endast nattetid, iförd en teatraliskt böljande slängkappa, bär med sig sitt hemlands jord och förmögen att böja både människor och djurs vilja efter sin egen.
Jag blir lite konfunderad av utseendet på The Night Flier eftersom den i mina ögon påminner starkt om alla de TV-produktioner som jag tröskat mig igenom men som enligt källorna ska vara en genuine bona fide feature (även om den har premiär på TV innan den nådde biograferna i USA). Fotot andas alltså lite fattigdom men själva hantverket är det inget större fel på vad gäller åkningar, utsnitt och vinklar.
Det är förstås alldeles för mycket sagt att The Night Flier skulle vara det minsta läskig men med King-adaptionsmått mätt är filmen faktiskt riktigt habil (om än extremt övertydlig i sin dialog). Mark Pavia (tillika filmens regissör) och Jack O’Donnell har gjort ett ganska bra jobb med att omvandla novellen till en undersökande jakt där vi får följa Dees försök att hinna ikapp sitt byte i både nutid och via återblickar. De har dessutom drygat ut speltiden med återkommande visioner och mardrömmar för Dees del ju närmare han kommer ”Dwight Renfield”. Relationen mellan jägare och byte blir därmed tajtare och vi förstår ganska omgående att det bara är en tidsfråga innan rollerna förbyts.
Utöver det lyckades rollbesättarna Leonard Finger och Lyn Richmond med konstycket att håva in Miguel Ferrer till huvudrollen. Och som jag konstaterade i fallet The Stand: jag blir glad av Ferrer i en roll. Det skadar förstås heller inte att han är bra på att spela cynisk och förbannad. På det hela taget är han mer eller mindre perfekt för att spela en huvudroll som är genuint otrevlig. En stor poäng med berättelsen är nämligen att Dees själv, i egenskap av tabloidjournalist, är lika mycket en blodsugare som den han jagar efter. Därför får Ferrer sammanbitet mumla ”Looks like bonus day” och treva efter sin älskade kamera när han passerar en blodig bilolycka. Eller varför inte ”fixa till” graven han ska fota genom att sparka gravstenen snett och byta ut de fräscha blommorna mot vissna dito. Han mutar sig till både historier och bilder hos såväl begravningsantreprenörer som poliser.
Tyvärr håller inte adaptionen ända in i kaklet, vilket kanske ändå inte är så förvånande. Det stora avslöjandet (som jag i den längsta hoppas att filmen ska kunna avstå från) kan möjligen (så här i backspegeln) kallas charmigt. Men en vampyr med varsin enda, gigantisk bete mitt i över- och underkäken ser på det hela taget inte särskilt skräckinjagande ut. Omskrivningen av novellens slut funkar oväntat bra men blir alldeles för utdraget och även det lite fånigt.
Men som sagt: som King-adaption i det lite billigare segmentet står sig The Night Flier överraskande bra.
Förlaga: ”The Night Flier” (Prime Evil 1988, Nightmares and Dreamscapes 1993)
Cameo: –
Bonus: ”The Night Flier”
Det är uppenbart att King reserverar en särskilt obekväm plats i helvetet för tabloidjournalister eftersom Dees innan detta framträdande också fått dyka upp i The Dead Zone. För att det inte ska finnas några tveksamheter om vilken spegling King är ute efter står det svart på vitt: ”Richard Dees looked quite a little bit like a vampire himself”.
Tack vare det satiriska anslaget med Dees tankar om Inside Views läsare och en avslutande prosaiskt makaber humor (som tyvärr inte gick att översätta på något bra sätt till filmmediet) är novellen mer underfundig än skrämmande. Men återigen kammar King som historieberättare och skapare av personligheter hem storkovan. Klart läsvärd med andra ord.
alt.titel: Langoljärerna, Langoliers – Die andere Dimension, Stephen Kings Langoliers – Verschollen im Zeitloch, Stephen King’s The Langoliers
American Pride Flight 29 lyfter från LAX utan problem och flera av passagerarna passar på att knoppa in innan det är dags för landning tvärs över kontinenten, i Boston. Men när de väcks av ett skrik från den unga Dinah Bellman är flighten långt ifrån över.
Det visar sig att flertalet av de andra passagerarna försvunnit som en skara bortblåsta rökpustar, allt de lämnat efter sig är materiella ting som klockor och handväskor. Enligt planets navigeringssystem är de kvar på kursen mot Boston men Brian Engle, som lyckligtvis visar sig vara pilot, väljer att landa i Bangor eftersom det är en mindre flygplats. Väl på plats i Maine inser det lilla gänget att något är väldigt fel och då tänker de inte på affärsmannen Craig Toomys nära förestående nervösa sammanbrott.
Det ska till deckarförfattaren Bob Jenkins för att knäcka gåtan – de har flugit genom en reva i tiden och befinner sig nu i ”igår”. Dofter, ljud och smaker har alla börjat läcka ut ur detta igår och via Dinah förstår de att något ännu mera olycksbådande är på väg mot dem.
Ännu en TV-miniserie (två avsnitt om 90 mins vardera), den här gången regisserad och skriven av ingen mindre än Tom Holland. Mannen bakom såväl Fright Night som den första Child’s Play. Lite av en veteran med andra ord. Dessutom har man lyckats fånga in stabile David Morse i rollen som pilot-Brian och visst känner vi igen Bronson Pinchot som spelar den labile Toomy?
Jag börjar misstänka att jag i och med årets Halloween-tema riskerar att överanvända ordet ”tyvärr”. För…tyvärr…räcker varken Holland eller Morse till för att The Langoliers ska bli en särskilt bra filmupplevelse. Nu är i och för sig förlagan en medel-King om jag inte missminner mig, så utfallet torde vara mer ursäktligt än i exempel som Salem’s Lot eller The Stand.
Adaptionen gör tydligt att detta inte är en av Kings starkaste idéer och att långnovellen i mångt och mycket bygger på hans förmåga att skapa en intressant och engagerande gruppdynamik. När produktionen då utgår från (1) ett manus som inte plockar upp särskilt mycket av karaktärsutveckling eller psykologisk fingertoppskänsla och (2) skådisar som inte har sin allra mest engagerade dag på jobbet blir det tyvärr av och till direkt segdraget. Avslutningen, med ett sådant där glädjefyllt freeze-frame-gruppskutt (som känns ansträngt under de bästa av omständigheter) blir…inte bra.
En av detaljerna jag minns allra tydligast från förlagan är beskrivningen av hur Toomy, först långsamt och sedan allt mer akut, förlorar vettet. Bronson Pinchot är inte rätt man för att uttrycka rå ångest om vi säger så, vilket innebär att hans galning blir mer av comic relief-typen.
King är knappast främmande för att sätta in författare som ett nav i sina berättelser. I fallet The Langoliers misstänker jag dock att Bob Jenkins främst tjänar som ett långfinger mot alla de där taskiga typerna som under hela Kings författarbana undrat ”Så när ska du skaffa dig ett riktigt jobb?”. Alternativt ”När ska du börja skriva riktiga böcker?” (kod för diskbänksrealistiska psykologiska dramer). Tack var sin fantasifulla författarådra är nämligen Jenkins bidrag avgörande för att de allihopa ska klara sig ur knipan. Men uttrycksmässigt blir det inte mer upphetsande än att Dean Stockwell knallar runt och kniper ihop ögonen i någon slags djupsinnig tänkarmin.
Förutom flodvågen av ordet ”tyvärr” inser jag att detta Halloween-tema också kan komma att innehålla ett pärlband av texter som alla säger ungefär samma sak: The Langoliers bjuder på specialeffekter som utan tvekan är de mest hiskeliga som hittills förekommit i detta tema. Hell, i hela filmhistorien. Jag var nog inte helt med på Kings egen beskrivning av dessa monster men han måste ändå ha presterat något som var bättre än denna direkt plågsamt fula CGI. Jag skäms å allas vägnar när det dyker upp några slags pixliga stenbumlingar med kromade trianglar istället för tänder vilka ”tuggar” sig igenom en terminalbyggnad med samma finess som när man försöker rita ett rakt streck på fri hand i Paint med en mus. I den jämförande backspegeln framstår plötsligt både The Lawnmower Man och The Stand som värda SIGGRAPH:s Steven Anson Cooms-pris. Eller ja, åtminstone produktioner som hade vett att rätta mun efter matsäcken.
Nej, det här var ju inte så upplyftande. Bara att gå på nästa kandidat. Eller möjligen läsa om The Langoliers för att se hur mycket som är Kings eget fel av det jag nyss tagit mig igenom…
Förlaga: ”The Langoliers” (Four Past Midnight, 1990)
Cameo: Tom Holby (Craig Toomys chef)
Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.
alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises
Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.
Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.
Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).
Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!
alt. titel: Haveriplats: Bermudatriangeln
Titelmässigt har katastroffilmserien nu hunnit ikapp, Airport ’77 hade verkligen premiär 1977. Däremot är vi fortfarande lika långt borta från någon slags flygplatsaction som i del två. Läs hela inlägget här »
Förhoppningsvis ska avslutningen på det gamla året inte råka ut för en kraschlandning i stil med den som utspelas i filmen nedan. Du ska väl inte flyga någonstans för nyårshelgen? Bloggen håller sig på mattan men tar härmed ledigt fram till fredagen den 2 januari 2015. Vi ses på andra sidan!
***
Flygvärdinnan Nancy Prior och kapten Alan Murdock tar tillfället i akt för ett snabbt möte på Washingtons flygplats innan de med olika plan ska flyga till L.A. Hon vill prata om något som tynger henne, han försäkrar med suggestivt flaxande ögonbryn att han hinner prestera en hel del på 30 minuter, nudge, nudge. Det blir snart uppenbart för alla och en var utom Alan själv att det som tynger Nancy är deras förhållande. Hon vill ha stadga och trygghet, men den hon vill ha det av fortsätter bara att försäkra att 30 minuter är precis lagom för det han vill ha.
För månadens tema Barndom passade jag på att återbesöka en av de första filmer jag överhuvudtaget minns att jag såg. Särskilt som jag brände mitt Disneykrut så sent som vid årsskiftet. Platsen var fritidsgården i Knivsta och tiden bör ha varit tidigt 80-tal.
***
Airport (1970)
Om jag nu ska kalla The Towering Inferno för ”katastroffilmernas katastroffilm” är det väl inte mer än rättvist att ära också ges till filmen som kan sägas vara ansvarig för hela genren. Utifrån författaren Arthur Haileys populära bok (varför känns Hailey så extremt mycket 70-tal?) innehållandes sin patenterade mix av komplex arbetsplats (hotell, flygplats, bilindustri, läkemedelsindustri) med många olika medarbetarfunktioner som måste slåss mot både arbetsrelaterade och privata problem har det blivit en film som satte standarden med samma patenterade mix av reaktionerna hos små människor (men helst gestaltade av stora skådisar), vilka ställs inför en oväntad och stor kris.
