You are currently browsing the tag archive for the ‘Pacific Rim’ tag.

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Jomen, omaka paret Deckard Shaw och Luke Hobbs, förstås. Snubbarna som lite (extremt lite. FÖR lite om ni frågar mig) nu och då tar sig tid att avbryta sin standup odd couple-rutin för att rädda världen. Nu i sällskap med MI6-agenten Hattie som, surprise, surprise, inte alls försökt stjäla ett livsfarligt domedagsvirus vid namn Snowflake.

Men det tror alla att hon gjort eftersom motståndarna den här gången är Eteon, en toppenhemlig (men inte mer hemlig än att typ alla inblandade verkar veta vilka de är) ”tech cult”. Ett gäng typer som är övertygade om att de står för det nästa steget i den mänskliga evolutionen, vilket i sin tur per automatik innebär att de också tagit på sig den hårda uppgiften att utrota alla som inte är beredda att ta steget med dem. Som Hobbs och Shaw exempelvis.

Ja, denna spinoff till Fast & Furious-serien gör inga som helst försök att ta sig bort från den Mission:Impossible-riktning som franchisen tagit rygg på sedan flera filmer tillbaka. Det räcker med den första tio minutrarna för att inse att vi kommit en bra bit sedan streetracing, amerikanska muskelbilar och Vin Diesel som familje-grillar på tomten.

Jag minns ärlig talat inte särskilt mycket av den senaste F&F-filmen (nummer åtta i serien om jag inte missminner mig) men det gör ingenting. Hobbs & Shaw har inga större behov av någon bakgrundshistoria, bortsett från att filmen förstås förutsätter att vi omedelbart ska vara med på det omaka par-konceptet. Komplett med kontrasterande och samtidiga morgonrutiner samt slagsmål (”ice cool can of whoopass” vs ”a champagneproblem”). Tyvärr har jag vissa svårigheter med det. Efter en halvtimme är jag redan less på ”gnabbet” mellan Dwayne Johnson och Jason Statham. Efter en timme kollar jag klockan och tänker ”helvete, har det bara gått en timme?!”

Exakt tre saker räddar Hobbs & Shaw från fullkomlig kollaps och det är faktiskt vare sig Johnson eller Statham (vars mångahanda omnämnanden av ”balls” inte var roligt ens första gången). Till att börja med är Idris Elba – föga förvånande – en formidabel skurk. Vi visste ju redan från filmer som Pacific Rim att han med stålblick kan riva av ett bombastiskt tal utan att det blir lökigt och det är precis vad som krävs i rollen som den fanatiskt övertygade övermänniskomaskinen Brixton Lore.

Sedan har vi Vanessa Kirby i rollen som Hattie, lika mycket badass-kvinna som någonsin Charlize Theron i Atomic Blonde. Förutom att hon, i egenskap av virusbärare, ibland tilldelas funktionen ”the asset” har hon inga som helst problem att hantera sina egna fajter och de handlar faktiskt inte bara om att hon får slåss mot skurkens kvinnliga sidekick. Vilket skulle ha blivit svårt i det här fallet eftersom Idris inte har någon sidekick.

Och så, äntligen, tvingar den sista (och minst sagt spektakulära) halvtimmen mig att inse att det tamejtusan faktiskt gick att andas (lite) nytt liv i det här ganska trötta konceptet. När Hobbs & Shaw bjuder mig på en biljakt — samoan style — är jag faktiskt återigen en villig tågpassagerare trots att jag fram tills dess mer eller mindre gett upp hoppet om serien, inklusive alla tänkbara prequels (just you wait…) och spinoffs.

Till viss del antar jag att en del av äran för alla tre delarna också måste landa i knät hos regissören David Leitch, även ansvarig för tidigare nämnda Atomic Blonde. Kan det vara så väl att Leitch faktiskt är en actionregissör som också är bra på att boosta sina kvinnliga skådespelare?

För helt ärligt är det inte alls komedi-elementen som funkar i denna, på ett sätt klassiska, actionkomedi. Det är de avslutande actionmunsbitarna, förebådade av ett Rocky IV-montage. Plus det faktum att vi då dessutom befinner oss på Samoa (ok då, Hawaii) med allt vad det innebär av Dwayne Johnsons polynesiska kulturarv samt stora, tatuerade män och krigsdansen siva tau. Det är så idiotiskt och påklistrat att det blir riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bloggkollegorna Fiffi , Filmitch, Flmr, Movies-Noir och Henke har också passat på att ta del av konceptet tre-charmiga-medelålders-män-utan-hår.

Annonser

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathDet drar ihop sig. Bloggen passar på att ta rejält med ledigt och återkommer efter helgerna den 4 januari. Men då bränner vi å andra sidan av en årsbästalista på en gång! Den som väntar på något gott och allt det där.

Vi lämnar er med en högkvalitativ kvarleva från årets Halloween-tema och en oroande tanke — om 2017 kommer att innehålla lika många otroliga  (and not in the good way…) händelser som 2016 är det kanske dags att börja hålla ögonen på Antarktis?

Läs hela inlägget här »

american-battleshipalt. titel: Battleships, American Warships

Ibland kan man tycka att produktionsbolaget The Asylum är lite väl snikna när det kommer till att med sina mockbusters rida på vågorna från mer påkostade och framgångsrika produkter, typ Atlantic Rim (Pacific Rim), I Am Omega (I Am Legend), Transmorphers (Transformers) och The Da Vinci Treasure (The Da Vinci Code).

Läs hela inlägget här »

Atlantic-RimÄnnu en så kallad ”mockbuster” från kvalitetsbolaget The Asylum (man vet alltid vilken kvalitet man får – usel…) och med en titel som i alla fall är lite mindre lurig i förhållande till sin ”tvilling” Pacific Rim jämfört med (American) Battleships som snabbt följde på sänka skepp-filmen Battleship (den tycks numera ha fått lov att ändra titeln till American Warships).

Läs hela inlägget här »

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Läs hela inlägget här »

Wuthering heightsalt. titel: Svindlande höjder

Den unga Catherine Linton blir förtvivlad när fadern för bort hennes kusin Linton från Thrushcross Grange. Därför blir hon förstås glad när hon upptäcker att Linton befinner sig helt nästgårds, på Wuthering Heights. Lika glad blir hon över att inse att Lintons far Heathcliff, härskaren över det dystra herresätet, då måste vara hennes morbror.

Läs hela inlägget här »

Enders GameFrågan är om sydafrikanen Gavin Hood, som så många före honom (senast landsmannen Neill Bloomkamp?), ljutit Hollywwoddöden? Efter den hyllade Tsotsi står ytterligare tre filmer på CV:n. Rendition (välspelad och välmenande men hittade aldrig de rätta triggerpunkterna), X-Men Origins: Wolverine (Hugh Jackman i polisonger räcker långt, men inte hur långt som helst) och så nu senast Ender’s Game, baserad på Orson Scott Cards populära bok från 1985.

Mänskligheten lider fortfarande av sviterna från attacken av insektslika utomjordingar. För att säkerställa att man aldrig någonsin ska bli så tagen på sägen igen pågår ett intensivt arbete för att träna jordens unga förmågor i krigföringens ädla konst. De bästa och smartaste handplockas till den rymdbaserade stridsskolan och ingen är smartare än Ender Wiggin.

Läs hela inlägget här »

RushDe mullrande motorerna lägger sig som en öronbedövande ljudmatta över publiken. Biofåtöljen skakar. Och det är inte särskilt konstigt eftersom ämnet för dagen är Formel 1 och konkurrensen mellan petimetern Niki Lauda samt playboyen James Hunt. Själv är jag inte mer bekant med historien än att jag känner igen namnet Niki Lauda, barn av 70-talet som jag är.

I likhet med vissa andra regissörer (*host* Brian De Palma) kan man lätt få intrycket att Ron Howards bästa filmer ligger bakom honom. Jag menar, Frost/Nixon var helt ok men vem minns egentligen The Dilemma? Ändå kunde hans namn på Rush inte undgå att göra mig lite nyfiken – oftast levererar han ändå rätt stabila rullar (Angels and Demons, jag tittar inte på dig).

Läs hela inlägget här »

ElysiumFilmspanarnaKlyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.

För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser