alt. titel: Korsett, Il corsetto dell’imperatrice, La emperatriz rebelde
Cancel-kulturen synes inte vara lika alive and kicking i Österrike som i vissa andra delar av världen. Metoo-ryktena har florerat kring Marie Kreutzers Corsage sedan i juni 2022, mindre än en månad efter att filmen tävlade om Un certain regard-priset i Cannes. i januari i år stod det klart att en skådespelare har åtalats för barnpronografibrott medan en annan anklagats för sexuella trakasserier.
Vilket i sin tur kan ses som milt ironiskt, med tanke på att Corsage ändå är en film som till viss del handlar om sexualitet och förtryck. Kreutzer har skrivit en slags semi-biografisk historia som följer kejsarinnan Elisabeth av Österrike under ungefär ett år i slutet av 1870-talet. Då är hon 40 år, har varit gift med kejsar Franz Josef i dryga 20 av dessa och fött fyra barn.
Det är luxemburg-tyska Vicky Krieps som gestaltar den högvälborna och i vissa avseenden påminner hennes sinnestillstånd om många andra aristokrati-skildringar. Elisabeth, eller Elsie som hon också kallas, är fångad i en gyllene bur. Hon avskyr hovetiketten och skvallerpressen som noterar vartenda gram som lägger sig kring den minimala och korsetterade midjan. Under middagsbjudningar ser hon gråtfärdig ut.
Hon ägnar sig hellre åt fysiska aktiviteter såsom ridning, promenader eller fäktning. Den utmärkande korsetten synes hon närmast använda som ett slags självskadebeteende. Ju sämre hon mår, ju längre avståndet blir mellan henne och barnen samt barnens far, desto hårdare beordrar hon sina hovdamer att dra åt snörningen.
Jag har sett Krieps i andra filmer, men minns henne egentligen bara från Paul Thomas Andersons Phantom Thread. Även här får hon spela en otillfredsställd kvinna, fångad i en minst sagt märklig relation. Och även här är hon bra i den gestaltningen, inte tu tal om den saken. Men även här får jag som tittare också svårt med engagemanget, tack vare rollfigurens till synes generella brist på…insikt eller driv eller vad jag nu skulle kalla det.
Ja, Elsie är otillfredsställd men jag får aldrig riktigt klart för mig vad som egentligen skulle kunna göra henne tillfreds. Det känns inte som hon ens vet det själv. Alla mellanmänskliga relationer genererar bara ännu fler problem eller irritationsmoment.
Jag blir heller inte hjälpt eller mer engagerad av det faktum att Kreutzer lagt in vissa anakronismer, bland annat när det gäller musiken. Ibland står kejsaren eller någon annan dignitär och knackar på vad jag antar är hennes dörr, vaktad av livréklädda tjänare. Men miljön utanför denna dörr påminner mest av allt en lagerlokal, snarare än en slottskorridor. I ett fåtal scener befinner sig Elsie i ett rum där det är så lågt i tak att hon måste böja på huvudet. Och i slutet befinner hon sig på ett skepp som definitivt inte tillhör slutet av 1870-talet.
Jag gissar att uppskattningen av Corsage hänger på huruvida man fastnar för Vicky Krieps olyckliga kejsarinna eller inte. Jag gjorde det som synes inte och jag tror att en del i den problematiken för min del var att jag antingen hade velat ha en mer rakt-upp-och-ned historiskt korrekt biografi eller något ännu mer symboliskt och utspejsat. Som det var nu blev det varken hackat eller malet.
alt. titel: 
Det finns ett uttryck som, likt världens största kork nedslängd i Döda havet, ständigt bobbar upp när jag ser The Last Emperor, en film som blivit belönad med nio (9!) små guldgubbar. Det må vara vanvördigt men känns icke desto mindre som ett korrekt epitet att smäcka fast på filmen, som ett putslustigt bilklistermärke (”Min andra bil är en Porsche”). Caro signor Bertolucci: Det är inte svårt att skita när arslet är fullt.
Rörliga bilder och tryckta ord 