A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Sometimes They Come Back (1991)

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Maximum Overdrive (1986)

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Ford v Ferrari (2019)

Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:

• Best Motion Picture of the Year
• Best Achievement in Film Editing
• Best Achievement in Sound Mixing
• Best Achievement in Sound Editing

***

alt. titel: Le Mans ’66

Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

alt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

X12: Lincoln Rhyme #1 (1997-2016)

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

L’assassino è costretto ad uccidere ancora (1975)

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Nice to C you again: The Nice Guys (2016)

Texten publicerades för första gången på bloggen i juni 2016.

Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Superswede: En film om Ronnie Peterson (2017)

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”.