You are currently browsing the tag archive for the ‘Bilar’ tag.

Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

alt. titel: Le Mans ’66

Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.

En av idé-männen är chefen Lee Iococca (och nej, Ford sparkade inte alla andra). Iococcas förslag på hur Ford ska kunna kapa åt sig en del av marknadskakan är att appellera till den uppväxande generationen. Post-krigs-kidsen har pengar på fickan och en stark längtan efter att äga coola bilar. Men hur ska då stadiga, familjetrista Ford förvandlas till too cool for school? Genom att bygga racerbilar förstås! Och då menar inte Iococca sådana som jagar runt på äkt-amerikanska tävlingsarenor som Nascar. Nej, ska man satsa kan man lika gärna satsa stort – som exempelvis att utmana Enzo Ferrari på den europeiska hemmaplanen genom att bygga en bil som är både snabb och hållbar nog att vinna det klassiska 24-timmarsloppet som sedan 1923 går av stapeln i franska Le Mans.

Länge hade loppets segrare primärt kommit från Europa, men 1959 lyckades en viss Carroll Shelby, tillsammans med britten Roy Salvadori, kamma hem hela härligheten. Efter vinsten hade Shelby tvingats lämna tävlingsvärlden på grund av hjärtproblem men var fortfarande djupt involverad i bilbranschen. Han blir därför en given rekrytering för Iococca och Ford-initiativet. Shelby poängterar dock att en biltävlingsvinst inte bara hänger på hur mycket kosing man kan ösa ned i konstruktionen. Här i världen finns det vissa saker som inte kan köpas för pengar och en sådan ovärderlig resurs är mekanikern samt föraren Ken Miles.

Shelby och Miles spelas av Matt Damon, respektive Christian Bale, och det känns som om deras rollpersonligheter i någon mån speglar deras verkliga dito (eller i alla fall den bild som jag har av dem). Shelby är lugn och resonabel, särskilt jämfört med den tempramentsfulle Miles. Den förre får gjuta olja på vågorna mer än en gång medan den senare aldrig är rädd för hävda sin åsikt oavsett hur folk tar det. Miles är, som han själv får säga, ”not a people person”.

Mitt problem med denna rollfördelning i Ford v Ferrari är tvåfaldig. Trots att det som sagt inte är någon större hemlighet att Bale kan häva ur sig både det ena och det andra, särskilt under inspelningar, övertygar han inte det minsta som Ken Miles. Han brer på med en rejäl Birmingham-dialekt, men det räcker inte med ett par ”Bloody ’ell!” för att jag ska se någon annan än en överspelande Christian Bale i rollen. Det han för min del fixar är föga överraskande scenerna när han istället är den sammanbitne, målinriktade och på gränsen till besatte Ken Miles. Oftast placerad i bilens förarsätet och oftast tyst.

Filmens historia fokuseras till största delen på ett fåtal år i mitten av 60-talet. Själv hade jag velat veta mer om Damons kontrollerade Carroll Shelby. Publiken får aldrig riktigt komma honom in på livet och därmed heller aldrig möjlighet att förstå hans på ett sätt intressantare resa. Ken Miles lever för att köra bil jävligt snabbt och det får han också göra i filmen. Carroll Shelby levde för att köra bil jävligt snabbt och det fick han lov att sluta med. Hur påverkade den förändringen honom som person? Ford v Ferrari tillhandahåller en klassiskt förstående hustru i form av Mollie Miles (spelad av irländskan Caltriona Balfe) som får tala om för publiken att hennes make kommer att dö inombords om han tvingas ge upp tävlandet. Shelby tilldelas aldrig någon sådan förkämpe och det är synd.

Nej, de bägge herrarnas oförändrade personligheter får under filmens gång istället utmanas av det jättelika Ford-företaget. En rigid och stelbent koloss som vill köpa sig fördelarna av kreativiteten, entusiasmen och glöden hos personer som Shelby och Miles, utan att för den skull behöva upphöra med att vara rigid och stelbent.

Nu behöver faktiskt Tracy Letts Henry Ford II inte vara en helt igenom ondsint företagsledare, varför skurkrollen istället axlas av Josh Lucas mellanchef Leo Beebe. Han får å andra sidan leva upp till mer eller mindre nidbilden av en sådan karaktär. Någon som slickar uppåt och sparkar nedåt, som är arrogant, härsklysten och långsint, som tycker att principer är viktigare än konkreta resultat om han själv inte förespråkat dem och som är mer fokuserad på Yta och Mediabilden än den reella prestationen. Komplett med ett ständigt bländvitt och lismande, alternativt hånfullt, stomatolleende.

Regissör James Mangold har sagt att han medvetet lade det mesta av filmkrutet på den allt avgörande Le Mans-tävlingen anno 1966 istället för ett hattigt tävlingsmontage som skulle beskriva vägen dit. I sak är det förstås vettigt, men för min del bestod Ford v Ferrari ändå av en överväldigande mängd scener som alla i princip går ut på att klippa mellan däck mot asfalt, sammanbitna föraransikten, växelspakshänder och gaspedalsfötter. Om och om och om igen i en evig loop till ljudet av vrålande motorer. Och då börjar speltiden på 152 minuter kännas väl lång.

Men för all del, eftersom jag faktiskt inte hade en aning om hur denna BOATS skulle sluta lyckades Ford v Ferrari ändå upprätthålla mitt intresse över mållinjen. Samtidigt som jag ärligt talat har noll förståelse för det vettiga i att vräka sig fram i 300 knyck ett helt dygn i sträck. I mina ögon är kombon fart och sömnbrist ren idioti och inget som borde premieras.

Mig veterligt är det inte så många filmspanare som också sett bilfilmen. Bara två, faktiskt:
Movies-Noir
Snacka om film

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Läs hela inlägget här »

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

Ifall det nu var någon som reagerade på att den här inte fanns med på min topplista för 1989

***

Pet Semataryalt. titel: Jurtjyrkogården

När jag gick i typ mellan- och högstadiet var Stephen King det läskigaste man kunde få tag på. En kompis storasyster hävdade att hennes upplaga av It var feltryckt så att kapitel 13 kom före kapitel 12 och detta trettonde kapitel var så otroligt otäckt att hon inte vågade läsa vidare. Själv gillade jag Christine men tyckte nog att Pet Sematary (eller Jurtjyrkogården som den som sagt blev döpt till på svenska) var det kusligaste jag någonsin stött på. Sista meningen gav mig tokrysningar hur många gånger (och det var många!) jag än läste boken.

Läs hela inlägget här »

DriveVår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.

Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg