You are currently browsing the tag archive for the ‘Tomten’ tag.
Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!
***
alt. titel: Arthur och julklappsrushen
Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!
Storebror Steve (som till synes hoppat över alla sin leg days) är inte bara lite tjurig över farfars välkända litanior (ärligt talat, vem vill egentligen tillbaka till eran som saknade uppkoppling men var full med blyförgiftade leksaker?!) utan också för att han trodde att detta skulle vara julen när han officiellt fick ta över efter pappa Tomte.
Istället har pappa, hög på adrenalin efter genomfört uppdrag, backat på sitt halva löfte till Steve och bestämt sig för att han nog är fit for fight ytterligare ett år. Vilket förpassar Steve att än en gång överse utdelningen från högkvarteret på Nordpolen. De enda som försöker hålla humöret uppe är mamma Tomte och lillebror Arthur. Arthur älskar julen, ingen är fullare av uppriktig julanda än honom. Men han är samtidigt en kille med bägge tummarna mitt i den klumpiga handen (plus en för tomtar olycklig höjdrädsla) och får därför utföra sysslor som är på tryggt avstånd från något som helst ansvar.
Och inte blir Steve på bättre humör när det visar sig att årets operation (mot alla odds, riskanalyser och kvalitetssäkringar) lyckats missa att dela ut en julklapp. Själv är han beredd att ta ett inte helt perfekt resultat, det övergripande målet uppnåddes trots allt med en acceptabel felmarginal. Men här sätter Arthurs julanda stopp (samt det faktum att han som ansvarig för alla barns julklappsbrev vet hur mycket lilla Gwen längtar efter sin cykel) – finns det inga andra lösningar får han väl själv se till att leverera det förlorade paketet. Men kommer han att hinna runt halva världen (och lite till) innan morgonen kommer till Cornwall?
Mycket tack vare Fiffis positiva omdöme försökte jag mig på en animerad julfilm. Att Arthur Christmas dessutom var producerad av brittiska Aardman Animations sved verkligen inte, filmen är på det hela taget både snygg (förstås!), klurig, fartfylld och rolig. Människorna ser lite plastiga ut i ansiktena men när man tittar närmare på exempelvis farfars ögonbryn, renarnas päls eller Steves julgransformade lilla getskägg inser man att det är ett medvetet val, inget som är en konsekvens av undermålig teknik.
Två saker står i fokus såvitt jag kan se: betydelsen av att inga barn någonsin får tvivla på att tomten alltid kommer att leverera en klapp (vilket översätts till julanda) och att familjer måste lyssna på varandra. Jag kan tycka att Arthur Christmas lyckas bättre i den senare ansatsen än i den förra (det blir alltid komplicerat att försöka klämma ihop behovet av prylar med mer abstrakta julvärden).
Särskilt rollfigurerna farfar och mamma Tomte känns avgjort mer brittiska än amerikanska på ett sympatiskt sätt. Relationen mellan dels Arthur och farfar, dels Steve och pappa tyckte jag också framställdes på ett sätt som inte blev alltför smörigt. Till viss del skulle jag tro att röstcastingen har sin del i det, för Arthur Christmas bjuder på gräddan av välkända brittiska skådisar – James McAvoy (Arthur), Hugh Laurie (Steve), Jim Broadbent (pappa) och Bill Nighy (farfar). Ingen som har sett Love Actually blir heller särskilt överraskad av Nighys avslutande julsång.
Tyvärr blir filmens huvudsakliga berättelse — Arthurs leverans av Gwens julklapp — väl ruschig, hysterisk, långdragen och krystad när manuset slänger in den ena himlaspärren efter den andra (från borttappade renar till hungriga lejon). Bihistorien om hur människorna tolkar Arthurs framfart som aliens vilka är ute efter att förstöra julen kändes rejält onödig. Filmens stora behållning blir istället (som så ofta i den här typen av historier skulle jag vilja påstå) beskrivningen av dagens högteknologiska Tomte-operation under Steves militäriska överinseende med tusen underfundiga detaljer (hans undangömda tomtedräkt från Versace, high tech-”släden” SG-1).
Helt ok för en tittning, men inget som kvalificerar sig för en plats i mitt julfilmspanthéon.
Vill du bli lite mer pepp på Arthur Christmas rekommenderar jag att du istället tittar in hos Fiffi.
Annonser
Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…
Om jag nu tenderar att go all in när det gäller Halloween-film lägger jag bort ambitionerna när det kommer till nästa högtid. En enda julfilm brukar det bli och vad passar då bättre än att publicera denna traditionsenliga text första advent. Glögg och pepparkakor på er allihopa!
***
Innan filmen som jag egentligen betalat för att se ens dragit igång påminns jag om varför jag tillhör den där gruppen som mer eller mindre reflexmässigt hävdar att vi ”inte gillar svensk film”. Visst, ett svepande argument, men vad faaan… Titta på affischen här intill, vad ger den och titeln för budskap? En Robert Gustafsson med tomtemössan på sned. Har vi ”tur” spelar han full också. Jag stålsatte mig inför fler ”tokroligheter” à la Tomten är far till alla barnen. Och så inleds hela härligheten med en trailer för julens kommande storfilm som, till skillnad från filmen för dagen, inte handlar det minsta om jul – En man som heter Ove. Där den litterära förlagan utnämns till ”en av vår tids mest älskade romaner”. Allvarligt?! Överutnyttjade superlativ much?
Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.
***
Den unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.
alt titel: De fem legenderna
Frälsningsofficeren Anna-Lisa Öst (”Lapp-Lisa”) sjöng om barnatro som till himmelen är en ”gyllne bro”. Hollywood för traditionen med att hålla barnatron högt vidare, även om den nu för tiden knappast är en gyllne bro till himlen och Gud. Däremot till allsköns mer eller mindre övernaturliga kritter. Att barn skulle vara realister som inte tror på tomten framhålls av hävd som en katastrof i proportion med Pearl Harbor.
That’s what HE said!