Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Sedd så här i backspegeln simmar Romeo + Juliet omkring i så mycket orimlighet att den knappt borde existera. Nog för att regissören Luhrmanns debutfilm Strictly Ballroom blivit en oväntad hit, inte bara i Australien, men det är inte alla regissörer som tar sig vidare till bigger ’n better things efter ett one-hit-wonder. Särskilt inte om de befinner sig utanför Hollywood.

Luhrmann lyckades dock på något sätt inte bara få 20th Century Fox att pynta upp några dollars för lite brainstormande och testfilmningar, utan också övertala Leonardo DiCaprio att på egen bekostnad flyga till Australien och delta i spektaklet. Resultatet av de här testballongerna ledde till att Fox gick med på att pröjsa för hela kalaset.

DiCaprio var vid det här laget dryga 20 men ser ut som om han är närmare 12 eller möjligen 15. Vacker som en dag, oavsett vad. Luhrmann lyckades också fånga den uppåtstigande stjärnan i exakt rätt ögonblick – innan dagens film hade han gjort uppmärksammade prestationer i framförallt Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape och möjligen också Sam Raimis The Quick and the Dead. Året efter Romeo + Juliet kom Titanic

Leo var alltså på banan relativt tidigt, men man verkar ha famlat lite mer efter den rätta Julia. Först var Natalie Portman på plats men med sina blott 14 år fick hon dels Leo att se äldre ut än vad han egentligen var, dels ge intrycket av att det som utspelades inte var så mycket en ömsesidig kärlekshistoria, som något som gränsade till övergrepp. Sarah Michelle Gellar förekom i snacket men lyckades inte få ihop schemat. Och med tanke på hur perfekt Claire Danes passar i rollen undrar jag om inte Gellar framstått som en väl vuxen och jämbördig Julia i förhållande till Leos Romeo.

För i just den här versionen av pjäsen tycker jag att det funkar så otroligt bra med en något oskyldigare och naivare Julia, ett flickebarn på gränsen till kvinna som blir blixtförälskad i den vackre pojken som kraschat hennes pappas extravaganta fest. Claire Danes är söt som socker och vän utan att bli våpig. Både hon och Leo lyckas övertyga med en himlastormande fjortisförälskelse, vilkeni sann 15-1600-talsanda resulterar i bröllop inom 24 timmar efter att de träffats för första gången.

Men dessa två huvudrollsinnehavare är inte de enda, närmast osannolika, fullträffarna på filmens rollista. I den lilla rollen som Julias andre friare, Dave Paris, ser vi supersympatiske Paul Rudd i sin tredje filmroll någonsin. En viktigare del i historien utgörs av Romeos BFF Mercutio, formidabelt over-the-top-spelad av Harold Perrineau som på 00-talet skulle gå vidare till att bli Link med hela Matrix-publiken. Lika mycket over-the-top, men med en helt annan stil får vi från John Leguizamo i rollen som Julias kusin och Mercutios baneman Tybalt. De två familjernas överhuvuden får inget enormt utrymme (pjäsen heter ju trots allt Romeo och Julia, inte Romeo och Julias fäder) men länder en icke oviktig atmosfär av gravitas i form av Paul Sorvino som Fulgencio Capulet och Brian Dennehy som Ted Montague.

Det finns dock mer att hämta från Romeo + Juliet än bara rollistan. ”Over the top” skulle faktiskt kunna användas för att beskriva hela produktionen – Luhrmann startar sin film i 110 knyck och fortsätter sedan att gasa på för fullt och jag kan inte låta bli att charmas av det fullkomligt skamlösa överdådet. Det är skrik och gråt och tandagnisslan och tonårsångest och känslomässiga utrop till höger och vänster. Fyrverkerier och änglavingar. Av någon outgrundlig anledning får filmen Shakespeares ålderdomliga engelska, späckad med ”thy” och ”thee”, att samspela oväntat sömlöst med 90-tals-gäng-jargong och poserande.

Romeo + Juliet står konstant och vinglar på gränsen till det skrattretande och löjliga men Luhrmann, tillsammans med sina skådisar, lyckas hela tiden räta upp produktionen precis lagom mycket. Det är en film jag tjusas av och skrattar med, istället för åt.

Catch Me If You Can (2002)

Likt höst följer på sommar och hund på pinne följer film på läsning. Självklart blev jag sugen på en omtitt av Steven Spielbergs Catch Me If You Can efter läsningen av Frank Abagnale Jr:s självbiografi. Eller ja, det var ju lite si och så med den där biografiska biten och Jeff Nathansons manus har dragit historien ytterligare några snäpp i en lättsammare och mer oskyldig vinkel vad gäller de brott som faktiskt begicks.

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (2002)”

1917 (2019)

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Fortsätt läsa ”1917 (2019)”

2010 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Fortsätt läsa ”2010 års tio bästa filmer — the remake”

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Fortsätt läsa ”Once Upon a Time in Hollywood (2019)”

Marvin’s Room (1996)

alt titel: Marvins döttrar

Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.

Fortsätt läsa ”Marvin’s Room (1996)”

Tulip Fever (2017)

alt. titel: Tulpanfeber

i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.

Fortsätt läsa ”Tulip Fever (2017)”

Titanic (1997)

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Fortsätt läsa ”Titanic (1997)”

The Departed (2006)

Är det för tidigt att börja uppladdningen inför Oscars-säsongen? Här är i alla fall en film som tog hem något av en storslam vid galans 79:e upplaga.

***

the-departedFör att vara en Martin Scorsese-rulle måste erkännas att både Colin Sullivan och Billy Costigan är oväntat schyssta killar. Men visst, allt är ju relativt. Dels gör de bägge saker som man kanske helst inte ska göra som en rakryggad medborgare. Dels kryddas historien också med närvaron av Francis Costello och han är verkligen ingen schysst kille.

Fortsätt läsa ”The Departed (2006)”

The Revenant: A Novel of Revenge (2002)

The RevenantFå bör ha missat historien om Hugh Glass när filmversionen nu gav både regissören Alejandro Inárritu och huvudrollsinnehavaren Leonardo DiCaprio varsin guldgubbe att ställa på spiselkransen hemma i sina mansions (eller var nu sådana som Leo och Alejandro bor).

Fortsätt läsa ”The Revenant: A Novel of Revenge (2002)”