Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.
Fortsätt läsa ”Empire of Light (2022)”Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.
***
Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.
Vad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?
Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.
I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.
När man har en filmblogg får man inte bara en chans att pracka på en intet ont anande allmänhet sina åsikter om högt och lågt när det gäller film. Man träffar också på en massa trevliga människor, både i cyberrymden och IRL, som inte sällan är minst lika passionerade filmälskare som en själv. De som inte är lika passionerade brukar av naturliga skäl tröttna efter ett tag…
2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2008-2009”
Rörliga bilder och tryckta ord 