alt. titel: Tulpanfeber

i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.

Men tre år senare finns det fortfarande ingen son på plats och Cornelis ”lille soldat” börjar få problem med att stå i givakt. Det är en rejäl skillnad mellan man och hustru i den kalla äktenskapliga sängen på övervåningen och jungfrun Marias vällustiga lekar i sänghalmen med fiskhandlaren Willem på nedervåningen. Två händelser kommer dock att oåterkalleligen påverka både Maria och Sophias liv. Willem försvinner en dag utan att lämna så mycket som ett ruttet fiskhuvud till sin älskade. Samtidigt har den unge och lovande målaren Jan van Loos börjat besöka huset för att odödliggöra handlare Sandvoort och hans unga hustru.

I mitten av 1550-talet kom de första tulpanlökarna till Europa från Turkiet och de blev genast oerhört populära tack vare sina mättade färger. Knappt 100 år senare hade de (eller snarare de åtråvärda lökarna) blivit hårdvaluta och en lyxvara för de rika nederländska ostindiehandlarna. Vid pass 1630-talet kunde 40 tulpanlökar motsvara nära 700 årslöner för en arbetare.

Historien om Sophia och Maria utspelas alltså mot bakgrund av denna tulpanmani, vilken biter de båda männen i deras liv rejält i ändalykten. Utan tvekan en spännande historisk period (samt givetvis en öppen dörr modell domkyrkoport för Oscarsvinnande kostymören Michael O’Connor) men i det här fallet kanske lite för spännande?

Jag hade nämligen velat veta betydligt mer om den än vad jag nu fick mig till livs i Tulip Fever. Filmen är en adaption från en bok med samma namn av en viss Deborah Moggach och det är mycket möjligt att manusförfattare Tom Stoppard (även han Oscarsbelönad för Shakespeare in Love) tvingats stryka exempelvis en massa intressant tulpanhistoria för att kunna klämma in historien i en film.

Själv vet jag bara att Tulip Fever blir en av alla de filmer som sprider sig alldeles för tunt. Jag tycker inte att jag får tillräckligt mycket från de olika rollfigurerna för att egentligen bry mig om någon av dem. Till viss del kanske det också beror på att jag knappast blir förvånad över hur det går för de som vågar sig ut på den förrädiska tulpanmarknaden. De enda anledningarna till den uppslukande kärlekshistorien mellan Sophia och Jan tycks vara att han inte är hennes triste make och hon är ett vackert motiv för hans pensel.

Förutom tulpanmanin hade jag gärna velat veta mer om själva målerihantverket, vilket ju Girl With a Pearl Earring klarade betydligt bättre. Tulip Fever hade också kunnat göra mer av titelns vansinniga tulpanhandel som en parallell till våra dagars finanskris. Som ett nyckelord nämns dessutom att Jan van Loos tavlor saknar ”obsession” innan han börjar måla Sophia och en tydligare känsla av besatthet, både när det gäller tulpaner, tavlor och kärlek, hade den här filmen nog mått bra av.

Som synes är det svårt att åtminstone på pappret hitta skavanker med Tulip Fever, kompetensen som står bakom produktionen är mer eller mindre fläckfri. Förutom manusförfattare och kostymör har vi danske House of Cards-fotografen Eigil Bryld (visst, Tulip Fever är grymt snygg), ett rätt trevligt score av Danny Elfman och i regissörsstolen hittar vi Justin Chadwick som tidigare gjort The Other Boleyn Girl.

För att inte tala om castingen… På pappret alltså… För Christoph Waltz gör den där mannen som vi väl börjar kunna nu, snäll och farbroderlig. Duktige Jack O’Connell spelar Willem men innerligheten i relationen till Holliday Graingers Maria är inget jag skulle satsa två tulpanlökar på. Detsamma gäller också känslan mellan Alicia Vikanders Sophia och Dane ”fattigmans-Leonardo-DiCaprio” DeHaan. Alicia Vikander gör sällan bort en roll men nu börjar jag ärligt talat faktiskt vara lite trött på att hon alltid ska vara så jäkla dyster i alla sina filmer. När var det sist hon fick göra något om inte kräver dramatiskt darr på stämman eller gråt? The Man From UNCLE?

Tulip Fever dras tyvärr med samma problem som hemsöker alltför många kostymfilmer – den lyckas till viss del återskapa en historisk period men på bekostnad av en intressant historia. I bästa fall bli man tillräckligt nyfiken för att börja wikipedia sig fram till artiklar om tulpanmani och holländskt 1600-tal.