You are currently browsing the tag archive for the ‘Sam Mendes’ tag.

Om Oscarsjuryn följer Bafta i spåren kommer dagens film att gå hem med en massa gubbar under armen. Om det tycker jag inte.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Visual Effects
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Vid den franska fronten (eller i alla fall en del av den) jublar britterna. Tyskarna har retirerat! Om man nu bara kan fortsätta att pressa fienden kanske det (allt för långa) första världskriget äntligen kan avslutas. Ett stort anfall planeras alltså i gryningen. Men tyskarna är ena listiga rackare. Flygfoton visar att reträtten enbart är av strategisk natur och att de ligger och väntar på att britterna ska göra precis det de är på väg att göra. Så nu måste vicekorpralerna Tom Blake och William Schofield hinna fram och stoppa framryckningen innan 1 600 brittiska män och pojkar rusar rakt in i käftarna på den tyska fällan.

Att de överordnade valde Blake till uppdraget är begripligt eftersom han har ett rejält incitament i det faktum att hans äldre bror finns bland de som riskerar att mejas ned av tyskarna. Schofields deltagande beror däremot enbart på slumpen – Blake bad honom helt enkelt följa med innan någon av dem visste vad det handlade om.

Och medan den senare är en rosenkindad rekryt som fortfarande tror på krigets rättfärdighet och nobilitet är den förre en Somme-veteran som tappat alla illusioner om Ära och Fosterland. Schofield vill bara hem, men inte innan kriget är slut. I likhet med Erich Maria Remaques Paul Bäumer har han upplevt hur en permis hos nära och kära är dubbelt smärtsam. De hemmavid kan inte förstå vad de stridande männen går igenom och väl tillbaka i skyttegravarna är familjen akut saknad istället för att kunna reduceras till ett vagt minne.

Så har alltså Sam Mendes ställt upp spelpjäserna på den plan som ska ha berättats för honom av hans farfar, Alfred Mendes. Filmen är också tillägnad farfadern. Därmed är kanske 1917 en film främst för Sam Mendes själv? Det skulle möjligen kunna förklara varför jag inte känner en gnutta av känsla för den i någondera riktningen. Tittar jag tillbaka på Mendes filmografi inser jag samtidigt att regissören generellt faktiskt är en ganska distanserad och kall fisk. American Beauty och Revolutionary Road är filmer som blir engagerande och berörande på grund av skådespelare som Kate Winslet och Leo DiCaprio, vilka kan agera fram känslor sinsemellan. Själva filmerna i sig är dock inte särskilt känslosamma, snarare nyktert dokumenterande.

Och när dokumentationen, som i fallet 1917, inte gäller en relation utan en ganska pang-på-man-with-a-mission-historia, blir slutresultatet allt för kallsinnigt för min del. Jag uppfattar inte att 1917 vill berätta om något avsevärt större än att Blake och Schofield ska hinna fram innan det är för sent, samtidigt som de blir beskjutna av tyskar. Fokuset på uppdraget innebär dessutom att ingen av dem genomgår någon större psykologisk förändring under filmens gång. Schofield är fortfarande desillusionerad medan Blake berättar roliga anekdoter samt längtansfullt pratar om sin mors fruktträdgård och hunden därhemma som fått valpar. Filmen till och med börjar och slutar på i princip samma ställe.

Det innebär dessutom att 1917 i mina ögon blir en film som inte prompt behöver utspelas under första världskriget – den hade lika gärna kunnat handla om ett helt annat krig eller till och med förvandlas till fantastik. För inte är det helt omöjligt att se framför sig hur Blake och Schofield måste knalla runt i Mordor eller på någon avlägsen planet istället för den franska landsbygden?

Möjligen ska filmens poäng handla om krigets tröstlöshet, för det förstår vi ju ganska snart: även om grabbarna hinner fram i tid kommer det inte innebära att kriget är över eller ens utgöra någon garanti för att de 1 600 mannarna kommer att överleva till dess slut. Men då skulle Mendes ha behövt ta i lite mer, för i nuläget känner jag som sagt inte av den tröstlösheten.

Eller något annat heller för den delen. 1917 är inte omskakande, berörande, spännande eller tragisk. Det den är, är att den är grymt snygg och tekniskt skicklig som brukligt är när det är Roger Deakins som står för kameraarbetet. Mycket har redan sagts om tekniken som gör att det ser ut som om filmen är gjord i en enda lång tagning. Det var inget som distraherade, snarare ser jag det som det enda som gör att 1917 inte känns som vilken dussin-krigsfilm som helst. För i allt övrigt är den det i mina ögon. Därmed ställer jag mig också mycket frågande till Oscarsnomineringen för bästa film.

Jag är dock ganska ensam i min kallsinniga hörna:
Jojjenito
Movies-Noir
Snacka om film
Fripps filmrevyer

SpectreAv någon outgrundlig anledning blev jag tillräckligt pepp på nya Bond-rullen Spectre för att vilja uppdatera mig på Daniel Craigs Bond-insats. En titt på Casino Royale när det begav sig hade gjort mig lite avtänd i all sin överraskning. Visst, vi hade den hyfsat välbekanta casinomiljön men samtidigt en Bond som blir hyfsat realistiskt torterad av en blodgråtande Mads Mikkelsen. Det var nästan så jag började längta efter Roger Moores putslustiga comebacks. Men bara nästan…

Läs hela inlägget här »

I början av Sam Mendes Revolutionary Road (baserad på Richard Yates bok från 1961) får vi se Leonardo DiCaprios Frank Wheeler på drift i ett hav av grå kostymer. Både roder- och meningslös om det inte vore för det faktum att han helt enkelt går i samma riktning som alla andra. Fastän bara lite drygt trettio, känns Frank medelålders och ser ut som en man ”condemned to a very slow, painless death”.

Revolutionary road pic

Läs hela inlägget här »

Revolutionary Road bookNär Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.

Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.

Läs hela inlägget här »

American BeautyDet får väl ses som ett kvalitetstecken att Sam Mendes debutfilm American Beauty fortfarande vid en omtitt skapade ett så pass hetsigt meningsutbyte mellan mig och maken att det var ett bra tag sedan vi var så nära ett reellt gräl. Förhoppningsvis inte riktigt lika kaustiskt svidande och nedbrytande som de mellan Kevin Spacey och Anette Benings Lester och Carol Burnham, men ändå…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg