Once Upon a Time in Hollywood (2019)

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?

Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.

Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.

Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.

Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.

Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.

Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.

Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.

För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.

Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.

star_full 2star_full 2star_full 2

6 reaktioner till “Once Upon a Time in Hollywood (2019)”

  1. Vilket beröm – tack så mycket! 🤗 Om inte annat är det ju en regissör som får en att tänka till lite över vad man har framför ögonen

  2. Uj jag är så ambivalent om jag orkar dra på bio för att se denna rulle – längden samt brist på historia står mot 60/70 tals design. Och så är det det där med Tarantinos ändlösa dialoger. Ack och ve. Tror jag tar och spanar in Ready or not istället

  3. @Filmitch: Minnet börjar redan bli luddigt men jag tror att det var lite mindre ordbajseri den här gången. Och även om jag var långt ifrån överväldigad är det en film som sannolikt vinner på att ses på bio. Jag vet din inställning till den typen av argument men den här gången vet du ju redan att det inte finns mycket handling att tala om 🙂

  4. Skarp recension och jag håller nog faktiskt med dig ner på minsta stavelse. Möjligen kan jag tillföra ett par tankar eller tre 🙂 Obs för viss spoilervarning i följande kommentar…

    Jag kände mig relativt uttråkad, eller lojt inställd under filmens första halva (om inte mer). Egentligen var det väl bara de sista minutrarna som jag tyckte att den Tarantino som man är van vid, och uppskattar, blixtrade till och fick mig att sitta rakt i biofåtöljen. Jag håller med om att det var med ett visst obehag som jag bevittnade ultravåldet som hundmatsburk-tjejen utsattes för, även om det i princip var otroligt överdriven splatter-komik, vilket Tarantino vanligtvis klarar av att motivera för. Denna gång, nja…

    Det kändes, som du påpekar, obalanserat (och nästan lite för lättvindigt – både från Cliff och Daltons sida). Om något så fläckade den brutalitet som Cliff uppvisar i slutändan ner den helylle-status som Tarantino byggt upp runt sin stuntman genom hela filmen, med undantag för ryktet om att han mördat sin fru – vilket inte känns orimligt med tanke på det besinningslösa våld som han utsätter Manson-flickorna för. Nu i efterhand känner jag att Pitts karaktär framstår som otroligt lömsk, en dubbelfigur som å ena sidan hövligt avstår från sex med minderåriga, men inte ser något problem med att ha ihjäl dem. (Vilket jag inte tror var Tarantinos avsikt – eller?? Undrar också vad poängen var med att låta Cliff agera så hederligt, post Metoo-igt… var det rentav ironi?)

    Och angående ”skrock-våldet” mot kvinnor så hade jag samma unkna känsla när jag såg The Hateful Eight och hängningen av Daisy.

    Samtidigt…så finns det ju något befriande i revanschen, och upprättelsen får man väl ändå säga, för Tate & co. Det var nog det jag uppskattade mest med filmen, att Tarantino INTE valde att fokusera på Charlie Mansons sex appeal (valde han en ”ful” skådis med flit, för att underminera hans sexsymbol-status?), och att Familjen avfärdas som en samling destruktiva, drogmissbrukande idioter i princip, framför att svärma för denna ack så mytomspunna och hajpade sekt. Avfärdandet var dessutom gestaltat med udd: scenerna på Spahn ranch var i princip de enda i hela filmen som innehöll någon form av spänning & dem gillade jag skarpt.

  5. @Cecilia: Vilken härligt matig kommentar — tack för det! Jag tror absolut att Cliffs avvisande av lite bilBJ är en post Metoo-grej. Å andra sidan — har inte Tarantinos senaste filmer varit ganska renons på ”vanligt” sex? Allt för att bygga hans good guy-persona. Jag får nästan samma problem i fallet Cliff som med Wolf of Wall Street. Publiken förväntas gilla och liera sig med rollfigurer som egentligen är as.

    Jag läste en artikel som tog upp denna films slutscen i perspektivet Daisy också. Där var man inne på att även om QT inte säger sig hata eller vilja göra illa kvinnor (vilket säkert är sant) kan han inte vara helt omedveten om hur vissa personer i publiken uppfattar hans porträttering av våld mot kvinnor.

    Jag hade inte innan och fick inte heller under filmens gång någon som helst relation till Tate, därför är det knappt att jag sätter detta alternativa slut i relation till henne. Men jag håller med dig om att scenerna på ranchen var riktigt bra — sektthrillerstämning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: